Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 12 november 1949 - Försörjningen med icke-järnmetaller i Tyskland under kriget, av Otto Barth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 november 1949
839
Försörjningen
med icke-järnmetaller
i Tyskland under kriget
Professor Otto Barth, Stockholm
669.2/.8(43)
Framstegen på metallframställningens område under det
senaste kriget kan inte följas i något land så bra som i
Tyskland, ty efter krigels slut studerades driften vid de
olika metallhyttorna ingående av British Intelligence
Objectives Sub-Committee, som har publicerat mycket
utförliga rapporter över sina iakttagelser. Denna
framställning baserar sig i huvudsak på dessa rapporter.
Helt allmänt kan sägas, att i framställningen av de
viktigaste metallerna ur malmer, sålunda koppar, nickel, bly,
zink och aluminium, ingen utveckling kan konstateras.
Alla dessa metaller, möjligen med undantag av nickel, har
under kriget framställts enligt gamla kända metoder. Nya
förfaranden har utarbetats för regenerering av
sekundär-metall, bearbetning av skrot, utvinning av metaller ur
biprodukter, varvid särskilt i fråga om aluminium intressanta
metoder har kommit fram.
Koppar
Kopparinnehållet i malmproduktionen i det gamla
riksområdet uppgick till ungefär 20 000 t/år, som
huvudsakligen levererades från gruvorna i Mansfeld. Till år 1945
kunde dess kopparproduktion stegras till 25 000 t/år.
Framställningen i tyska hyttor var ungefär 236 000 t eller
1940 1941 1942 1943 1944
50 000 46 000 40 000 55 000 45 000 t
av vilket hälften härstammade från sekundärmetall. Till
förfogande stod vidare mer eller mindre stora delar av
Jugoslaviens, Norges och Finlands kopparproduktion, som
framgår av följande tabell:
1940 1941 1942 1943 1944
Jugoslavien ............ 43 000 23 000 32 000 27 000 23 000 t
Norge ................. 7 000 5 000 5 000 2 000 1 000 t
Finland ................ 11 000 9 000 13 000 19 000 8 000 t
Mässing och brons har liksom förut blåsts i konverter till
råkoppar, varvid zink, bly och tenn mer eller mindre
fullständigt förflyktigades. Råkopparn gick den normala vägen
genom kopparelektrolys. Vid konverteringen av
kopparlegeringar uppstod en biandoxid, som huvudsakligen var
ZnO, men som innehöll varierande mängder av PbO, PbS04,
SnO._„ As203, Sb203. Flygstoftens behandling gick först och
främst ut på utvinning av bly och tenn, och först därefter
på zink. Behandlingen av flygstoft var ganska olika vid
de olika verken.
Mycket stor var under kriget den mängd av järnskrot,
som var pläterad med koppar, mässing eller andra
legeringar, ungefär 70 000 t/år. Man upphettade denna plåt i
flamugn och avkylde den sedan snabbt, varvid den
oxiderade kopparn och legeringsskiktet lossnade och kunde,
såsom ett slags sinter, bearbetas på koppar. Man har vidare
behandlat detta material elektrolytiskt, varvid såsom
elektrolyt såväl ammoniakaliska som cyankaliumlösningar
användes. Råmaterialet pressades i järnkorgar och
användes som anod. Sedan det befriats från den pålagda
legeringen, gick det som järnskrot till martinugnar. Ur
lösningarna utfälldes koppar eller kopparlegeringar mestadels
på elektrolytisk, men även på rent kemisk väg.
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 8 april 1949.
Bly
Den tyska bergverksproduktionen uppgick till i runt tal
100 000 t/år och hyttproduktionen var (inklusive
Tjeckoslovakien)
1940 1941 1942 1943 1944
175 900 173 000 149 000 169 000 150 000 t
Till förfogande stod den jugoslaviska, franska och polska
blyproduktionen med nedan angivna produktionsdata:
1940 1941 1942 1943 1944
Jugoslavien ........... 33 000 13 000 14 000 11 000 9 000 t
Frankrike ............. 19 000 18 000 13 000 15 000 5 000 t
Polen .................. 21 000 23 000 25 000 27 000 23 000 t
En stor del av blyet härstammade från biprodukter och
sekundärmaterial. Behovet av rent bly var stort, särskilt
för ackumulatorer till motorfordon. Vidare blev en del bly
tillsatt till bensinen i form av blytetraetyl. Om
bearbetningen av malmer och raffinering av råblyet i flamugn
eller i gryta finns inget nytt att berätta. Däremot har man
befrämjat bearbetningen av biandoxid; därmed menas de
redan nämnda oxiderna, som består av ZnO, Sn02, PbO
resp. PbS04, ofta förorenade med As och Sb. Dessa var
förr mest utgångsmaterial för framställning av zink, men
man försökte nu i första hand att utvinna även de minsta
kvantiteter bly och de lägsta halter tenn. I allmänhet
arbetade man förr så, att dessa biandoxider behandlades
med salt- eller svavelsyra för att lösa ut zinken.
Läknings-resten blev sedan smält på en bly—tennlegering, därefter
raffinerat i grytor och sålt som lödmetall. Då det
emellertid var svårt att finna användning för de stora mängderna
zinkklorid, och zinksulfat, utvecklade man under kriget
metoder för att förflyktiga zink som ZnO och samtidigt
utvinna bly och tenn som legering. Flygstoft med hög
zinkhalt smältes reducerande i roterande trommelugn under
tillsats av soda och fältspat, varvid zinken förflyktigades
som oxid, medan bly och tenn utvanns som lödmetall. Om
zinkoxiden höll mer än 2,5 % Sn gick den tillbaka i
processen. Vid låga zinkhalter har man rört in briketter av
biandoxider med koks i flytande slagg, varvid bly och tenn
reducerades och zink förflyktigades. Ur biandoxider med
höga zinkhalter har man i oxiderande atmosfär i
roterugn förflyktigat bly och hållit tillbaka zinkoxid som
agglomererad oxid. Alla förfarandena siktade på att
utvinna tenn och bly så fullständigt som möjligt och ur de
bearbetade kopparlegeringarna återvanns 35 % av
kopparen, och ur biandoxiderna 85 % av tennet och 80 %
av blyet. För bearbetning av destillationsrester och
återstoder efter New Jersey-mufflar liar man använt ett
slagg-blåsningsförfarande, som utbildades efter förfarandet i
Trail. De finmalda resterna blåstes in genom ett skikt av
flytande slagg, varvid zink och bly förflyktigades, medan
koppar och ädelmetaller utvanns som kopparskärsten.
Nickel
Nickelinnehållet i den tyska bergverksproduktionen
uppgick endast till några hundra ton och steg till ca 1 000 t
år 1944. Här har man i första hand bearbetat den
schle-siska garnieriten med 0,7—1 % Ni enligt Rennförfarandet
och framställt en legering s.k. lupper (granalier), som
innehöll 7—9 % Ni, 2—3 % Cr, 1—2 % C, 0,5—1 % S
och 83—85 % Fe med ett nickelinnehåll på 600—800 t/år.
För att förbättra Rennförfarandet satte man till garnieriten
5 % kalksten eller 10—20 % av en kalkrik masugnsslagg,
varigenom ugnsgången kunde förbättras så, att man kunde
minska kokstillsatsen från 20 till 15 %. Vid finkrossning
av koksen till 5 mm kunde man komma ner till 12 % koks.
Grekiska nickelmalmer med 5 % Ni och 7 % Cr och rika
garnieriter från Frankenstein med 5—8 % Ni liksom de
nyss nämnda legeringarna från Rennförfarandet smältes
i masugnar till en nickellegering eller ett tackjärn med
6—8 % Ni, som sedan blåstes i konverter till ett
nickelstål med 8 % Ni. Konverterslaggen innehöll då kromen
och fosforn. I en 15 t konverter blåstes endast l1!^ t tack-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
