Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 26 november 1949 - Arbetsledarens ställning och problem, av Thure Malmer, Harald Boye och Folke Gustafsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 november 19t9
889
Arbetsledarens ställning och problem
Civilingenjör Thure Malmer, Stockholm
Inom administrationen har man mera sällan
arbetsledare i samma bemärkelse som inom
produktionen. Arbetsledande uppgifter har
naturligtvis alltid funnits, men det är först på senare
tid som man under trycket av en växande
administrativ apparat tvingats göra bättre klart för
sig, i vilken grad cheferna på kontoren också
bör ägna sig åt arbetsledning. Till detta har
också bidragit de ökade kraven på behandlingen av
den kontorsanställda personalen.
Organisatoriskt bildar arbetsledarna med sina
arbetsenheter länkar i ett linjärt
organisationssystem, där varje enhet täcker en del av
kontorsarbetsområdet. Arbetsledarna har i ett sådant
system i första hand linjebetonade relationer,
uppåt till högre chefer och nedåt till
underställda chefer och underställd personal. I en smidigt
arbetande organisation bör de dessutom
uppehålla kontakt med sidoordnade avdelningar.
De arbetsuppgifter, som skötes av en
kontors-avdelning, är som regel rätt fasta till sin natur,
och motsvarigheter till produktionens blandade
tillverkning är mera sällsynta. Större
förändringar i arbetsuppgifter, kvantiteter eller
arbetsmetoder kan höra till ovanligheterna. Så länge
det är så och arbetsstyrkan är fulltalig, kan
arbetsledarens ställning sägas vara ganska
problemfri. Arbetsledaren kan i hög grad förenkla
arbetet för sig och sina medarbetare med mallar
och handlingsmönster. Hans uppgift blir
schematiskt uttryckt att ta emot direktiv, att omsätta
dem till nya direktiv samt att fatta beslut inom
ramen för lämnade befogenheter, övriga
ledar-uppgifter, såsom att organisera, planera, utbilda
och kontrollera, kommer knappast ifråga. Så
länge fortfarighetstillståndet består, behöver
arbetsledaren inte möta några svårigheter, när det
gäller att hålla ihop sina uppgifter.
Då den rörlighet, som är nödvändig för ett
företags fortbestånd ger sig till känna, ställer
sig problemet genast annorlunda. Stora krav
på rörlighet hos arbetsledaren och hans personal
skjuter nya uppgifter i förgrunden, och de kan
snart växa honom över huvudet. Kan en
arbetsledare klara den omställning som behövs,
förblir han oberoende av andras initiativ. Går det
inte, ställs företaget inför nödvändigheten att
Föredrag i avd. Industriell Ekonomi och Organisation den 17 februari
1949.
331.124
bygga ut organisationen med stabsorgan och
funktionella ledare. Därmed ökas också
arbetsledarens relationer utöver dem han redan har
inom linjeorganisationen.
Arbetsledaren och staben
I sin mest renodlade form är staben ett
instrument, som skall förse en chef med den
information och de förslag, som han själv inte hinner
eller kan samla eller prestera. Om staben håller
sig till en rent rådgivande verksamhet och inte
tar sig några befogenheter, som kan anses höra
till linjens område, så behöver den inte heller
vålla arbetsledarna några bekymmer. Kommer
stabens verksamhet dem till del endast i form
av order och direktiv från cheferna, så är allt
som förut. Emellertid blir det i praktiken i regel
så, att staben i vissa avseenden måste fylla ut
luckor som på grund av den ökade omfattningen
eller rörligheten i verksamheten uppstått i
arbetsledarens tjänsteutövning, och då börjar
problemen. Det verkar i praktiken som om en
arbetsledare, som är fullt medveten om att han
inte hinner eller förmår täcka vissa sidor av sitt
område, likväl har mycket svårt att se att någon
annan tar hand om saken. Företeelsen är i
själva verket mycket förklarlig — det är inte lätt
att behöva vidgå att man inte räcker till för en
uppgift, och det är svårt att släppa ifrån sig
uppnådda positioner. Av samma natur är
problemet när vissa funktioner, som förut legat på
arbetsledarna, centraliseras till en funktionellt
ansvarig chef, som alltså till skillnad från
stabsmannen också har befogenhet att fatta beslut
och ge direktiv inom sitt funktionsområde. Här
berörs dessutom ett känsligt område, nämligen
arbetsledarens maktsfär. Är det svårt att avstå
från skaparglädje på det rent idébetonade
området, så är det kanske ännu svårare att avstå
från makt och befogenheter.
Kan man då inte anse, att arbetsledaren blir
hjälpt med att han avlastas en del bekymmer av
stabsorgan och funktionella arbetsledare? Rent
fysiskt innebär det naturligtvis alltid en lättnad,
även om många arbetsledare kanske anser att
stabsorganen lastar på dem en mängd arbete
med att leverera material till mer eller mindre
svårförståeliga utredningar. Men det är inte
säkert, att han värdesätter den fysiska lättnaden
mer än förlusten av arbetsområdet och
inflytandet över ärendenas behandling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
