Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Den speciella relativitetsteorins logik, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 december 1949
907
Den speciella relativitetsteorins logik
Civilingenjör Sigge Hähnel, Stockholm
Nyheter inom vetenskapen möts mycket ofta
av misstroende och kritik. Även
relativitetsteori har i rikt mått utsatts för en sådan, dock
utan märkbar verkan. Försvarad av ofta kanske
alltför entusiastiska anhängare har den nu blivit
en av den moderna fysikens grundpelare, och
kritiken har praktiskt taget tystnat. Ehuru det
väl alltjämt finns en och annan tvivlare,
förklingar hans röst ohörd. En av dessa sena tiders
obotfärdiga är 0’Rahilly6, som i en diger bok
bland mycket annat levererat en mycket amper
kritik av relativitetsteorin. Ehuru hans arbete
är synnerligen läsvärt icke minst på grund av
förf:s glänsande stil, som är fullt värdig en
Bernhard Shaws landsman, har hans kritik av
allt att döma icke beaktats, och detsamma kan
sägas om alla andra vedersakares inlägg.
Relativitetsteorin är enligt uppfinnaren och
många andra vetenskapsmän strängt logisk. Den
har utan tvivel på ett strålande sätt kunnat
förklara åtskilliga gåtfulla naturfenomen, men den
har också, åtminstone enligt 0’Rahilly,
fullständigt misslyckats i vissa fall och leder dessutom
till några verkligt dråpliga paradoxer, t.ex.
ur-paradoxen, enligt vilken man ej skulle åldras,
om man åker omkring med ljusets hastighet (se
Johansen: "Mekanisk Fysik", Köpenhamn 1945).
Då striden om relativitetsteorin nu tycks vara
slut, kan kanske en vetgirig lekman våga
stillsamt fråga, huruvida dessa underligheter
verkligen har logisk grund, om man med logik menar
den klassiska tvåvärda, som oftast
förvånansvärt väl överensstämmer med vanligt sunt
förnuft. Frågan gäller icke slutledningarna inom
teorin utan framför allt, om dess mycket enkla
grundpostulat är så beskaffade, att de verkligen
tillåter logiska slutledningar, dvs. om de är
entydiga och samstämmiga. Detta är en fråga, som
synes vara av största betydelse för teoretisk fysik
och därmed även för på denna grundad teknik.
Den teoretiska fysikens kris
Newton lär ha sagt7, att absolut
translations-rörelse är en kropps förflyttning från en absolut
plats till en annan absolut plats. Han har icke
förklarat, vad som menas med absolut plats,
men han har uttryckligen konstaterat, att
fysikern blott kan iaktta en materiell kropps
transla-tionsrörelse i relation till en annan materiell
530.12
kropp. Om begreppet tid har Newton sagt, att
absolut, sann och matematisk tid flyter jämnt
av sig själv på grund av sin egen natur utan att
påverkas av något utifrån, en uppfattning av
tid, som i huvudsak kvarstod oförändrad till
år 1905.
För att uttrycka Newtons rörelselagar
matematiskt brukar man använda rätvinkliga
koordinatsystem. Med ett Galileiskt system menas
ett, i vilket Newtons tröghetslag gäller. Varje
system, som har likformig translationsrörelse i
förhållande till ett Galileiskt koordinatsystem, är
även ett sådant. Den klassiska mekanikens
rörelseekvationer behåller sin form vid
transformation från ett Galileiskt system K till ett annat
K’, och på grund härav blir alla Galileiska
koordinatsystem fullkomligt likvärdiga. Detta har
kallats relativitetsprincipen. Antas för enkelhets
skull, att /^’-systemets axlar, X’, Y’, Z’, är
parallella med /C-systemets, X, Y, Z, och att dess origo
O’ rör sig med den konstanta hastigheten v längs
X-axeln, blir relationerna mellan koordinater och
tider t
x’ = x — vt;y’ = y,z’ = z;t’ = t (1)
Dessa ekvationer kallas Galileitransformationer.
På grund av relativitetsprincipen kunde intet
absolut koordinatsystem tänkas existera, så
länge fysiken uteslutande vilade på Newtons
mekanik. När vågrörelseteorin för ljus slog
igenom i början av 1800-talet, inkom emellertid en
ny faktor i rörelsens problem, ty en vågrörelse
måste tänkas ske i ett medium av något slag.
Under det ett vakuum enligt Newton var
fullständigt tomt, antog man nu, att det var fyllt
av ett hypotetiskt icke påvisbart ämne, som
kallades eter och måste tillskrivas högst
anmärkningsvärda egenskaper. Ljusvågor, eller
allmänt elektromagnetiska vågor, ansågs
fortplanta sig genom etern, och därför borde deras
rörelse i förhållande till materiella kroppar
ändras med dessas rörelsetillstånd, eller med
andra ord: det borde vara möjligt att hänföra
all rörelse till ett absolut koordinatsystem, den
vilande etern.
De experimentella arbeten, som utfördes för
att studera materiella kroppars rörelse i etern,
gav emellertid mycket oväntade resultat.
Noggranna mätningar av fixstjärnornas lägen hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
