Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Den speciella relativitetsteorins logik, av Sigge Hähnel - Relativitetsteorin och den roterande skivan, av Rudolf Linse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
911
icke en logisk följd av relativitetsteorins andra
postulat utan måste vila på det första, ehuru
detta icke klart utsagts.
Diskussion av relativitetsteorins grundval
Försöket med tåget är i princip den enda
motivering, som anförts för antagandet om
samtidighets och därmed tidens relativitet. Einsteins
förmodan, att samma transformationsekvationer
skall användas på Newtons och Maxwells
ekvationer, kan icke accepteras som motivering, då
den är rent spekulativ. Den motsägelse, som
relativitetsteorins grundpostulat innehåller, är
kanske, när allt kommer omkring, icke blott
skenbar. Man kan snarare misstänka, att teorins
logiska grund icke är tillfredsställande. Betraktas
nämligen postulaten i Tolmans version, är
beviset för samtidighets relativitet helt och hållet
byggt på andra postulatet, under det de
tilläggsantaganden, som behövs för att få
Lorentztrans-formationerna, måste vila på det första, om de
över huvud taget skall ha någon grund. Antar
man, att detta postulat, som är direkt byggt på
Michelson—Morleys resultat, är sant, måste det
andra, som står i motsättning till det första,
vara falskt. Detta falska postulat används sedan
för att visa samtidighets relativitet. Då
slutledningarna härvid utan tvivel är riktiga, måste
resultatet vara falskt. Detta korrigeras
emellertid genom att införa ett tilläggsantagande byggt
på det första, sanna postulatet, varvid
Lorentz-transformationerna, som förklarar Michelson—
Morleys resultat, erhålles. Härav dras slutsatsen,
att grundpostulatens motsatsförhållande är
skenbart, men är detta icke ett typiskt cirkelbevis?
Man måste ju förutsätta, att postulaten i
verkligheten är samstämmiga, för att de över
huvud taget skall kunna användas, och tillämpar
dem sedan för att visa förutsättningens
berättigande.
Håller man sig uteslutande till det på
Michelson—Morleys resultat grundade första
postulatet, måste man förneka, att materiella kroppar
kan ha rörelse relativt en ljusstråle i dennas
riktning. Detta strider icke mot antagandet om
ljushastighetens konstans, tvärtom blir det
ytterligare preciserat, i det man måste acceptera det
åtminstone till synes orimliga påståendet, att en
ljussignal har hastigheten c i relation både till
sändare och mottagare, räknat i vanlig längd
och tid, trots att de har relativ rörelse. Det bör
då vara möjligt att ställa två klockor, så att de
alltid visa exakt samma tid, om de direkt
jämförs med varandra, dvs. de visar Newtons
absoluta tid. Samtidigheten blir alltså i själva verket
absolut, och dess definition är icke godtyckligt
väld, ty dess absoluta karaktär måste bero på
ljusets natur.
Genom att dra de logiska konsekvenserna av
Michelson—Morleys resultat har Lilian Lieber4
kommit till slutsatsen, att ljushastigheten är
oberoende av både sändarens och mottagarens
rörelsetillstånd. Den motsägelse, som härvid
uppstår, påstås emellertid vara skenbar, därför att
sändare och mottagare räknar i olika tidskalor,
dvs. man förnekar, att både B och B’ vid
tågförsöket mottar ljussignalerna samtidigt.
Relativitetsteorins vara eller icke vara beror alltså
uteslutande på, huruvida detta förnekande kan
godtas. Är det en logisk följd av kända
experimentella fakta, eller är det blott en tillämpning
av andra postulatet, som mycket väl kan vara
falskt? Då det förra icke synes vara fallet, måste
det förutsagda resultatet vara mera grundat på
trosvisshet än på empiriska resultat, men då är
det också omöjligt att direkt bevisa teorins
ohållbarhet, eftersom det tänkta försöket icke kan
utföras.
Även om den logiska metod, enligt vilken
rela-tivitetsteorin byggts anses tillfredsställande, som
av allt att döma tycks vara fallet, kan emellertid
fastslås, att den helt vilar på förutsättningen, att
ett tänkt försök skall ge ett visst resultat, som
troligen icke skulle erhållas vid dess utförande.
Det finns nämligen starka skäl misstänka, att
detta skulle medföra en obehaglig överraskning.
Man måste därför fråga, om fysikens kris
verkligen övervunnits genom relativitetsteorins
införande. Detta förefaller icke alls säkert, och det
synes då oriktigt att nöja sig med dess lösning
av hithörande problem. Kanske tiden snart är
mogen för att uppställa en ny teori, som icke
vilar på hypotetiska försöksresultat, men då
måste också en belt ny uppfattning om
relativi-tetsprincipens innebörd och om relationerna
mellan ljus och materia skapas.
Litteratur
1. Bergman, P G: lnlroduction to the Theor]i of Relativitu, New
York 1946.
2. Einstein, A: tiber tlie spezielle und die allgemeine
Relativitäts-theorie, Braunschweig 1918.
3. Frank, P: Einstein, His Life and Times, New York 1947.
4. Lieber, Lilian: The Einstein Theory of Relativity, New York
1945.
5. Lorentz, Einstein & Minkowski: Das Relativitälsprinzip,
Berlin 1922; Einsteins uppsats återges i Ann. d. Phys. 37 (1995) s. 891.
6. 0’Rahilly, A: Etectromagnetics, London 1938.
7. Richtmeyer, F K & Kennard, E H: lnlroduction to Mode-n
Physics, New York 1942.
8. Tolman, R C: Relativitu, Thermodunamics and Cosmologu,
Oxford 1934.
Relativitetsfeorin och den roterande skivan
Civilingenjör Rudolf Linse, Jönköping
539.12
Enligt relativitetsteorin erfar en sträcka /, vars
ändpunkter röra sig relativt ett Galileisystem
(koordinatsystem, i vilket inga gravitationskrafter kunna konstateras)
utmed en rät linje med hastigheten v, en förkortning
(Lorentzförkortning) 1(1 — yl— y"/c2) vid mätning från
Galileisystemet, där c betecknar ljushastigheten. En sträcka,
som rör sig vinkelrätt mot sin egen utsträckning, erfar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
