Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Kopplingsöverföring i stora kraftnät, av L Ragnar Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
917
ligen oberoende av varandra, och därför
studeras i det följande ett enfassystem.
Som förut antas, att ljusbågen i brytaren släcks
vid en strömnollgenomgång efter det
kontakterna skilts och linjen lämnas uppladdad till
fasspänningens toppvärde. Strömmen är ej inritad
på figuren, men brytningen sker, då spänningen
är högst vid t,. Linjen tankes ersatt med en
kondensator CL. Efter en halvperiod av den
drift-frekventa spänningen (vid L) uppnås maximal
spänning över brytaren och då har kontakterna
nått sina ändlägen. I detta ögonblick avgöres
brytarens öde åtminstone för denna fas.
Inträffar ingen återtändning nu, så minskar
spänningen på nytt över kontakterna och först en
period senare når spänningen ånyo ett högt
värde. Då har likspänningen på linjen minskats
något genom avledning, och
spänningspåkän-ningen blir alltså en aning mindre. Klarade
brytaren det första maximet, så bör den även klara
detta och följande maxima, men inträffar det en
återtändning vid första maximet vid t2, så som
bilden visar, blir linjen och stationen
hopkopplade och svänger med en frekvens som
bestämmes av L och CL. Stationens kapacitans C, till
jord är i regel mycket mindre än CL och kan
således försummas, åtminstone så länge inga andra
linjer ligger på stationen. På bilden är L och CL
så valda, att dubbla driftfrekvensen erhålles hos
svängningen. Detta val av L och CL innebär även,
att efter den kapacitiva belastningens
bortkopp-ling en spänningssänkning till */« erhålles på
stationen. Spänningen efter återtändningen är
sammansatt av svängningen i L och CL och den
driftfrekventa spänningen. Men eftersom linjen
via brytarljusbågen är kopplad till stationen, är
det samma spänning som före den första
brytningen man skall räkna med, och alltså ej den
till 3/4 reducerade spänningen. Amplituden hos
svängningen i L och CL är bestämd av, att en
likspänning lika med återtändningsspänningen
Ea påtryckes kretsen. Sammansättning av
denna svängning i L och CL och den driftfrekventa
spänningen ger spänningsförloppet som visas på
bilden. Spänningen kommer ej genast att svänga
upp till så högt värde som i fig. 1. Först i andra
maximet nås största möjliga spänning.
Emellertid är ej dämpningen försumbar utan då detta
maximum uppnås, har svängningens amplitud
reducerats betydligt.
Först undersökes vad som händer i de
noll-genomgångar hos strömmen, som följer på
återtändningen. Strömmen är som nämnts icke
inritad men strömnollgenomgångarna är samtidiga
med spänningsmaxima. Vid det första
spänningsmaximet vid f3 går alltså strömmen genom
noll och brytaren gör ett försök att släcka. Men
då ljusbågen för ett ögonblick slocknar i
brytaren, ligger linjen kvar på spänningsmaximet
och stationssidan återtar sin spänning genom ett
insvängningsförlopp, som nu bestämmes av L
och C s. Insvängningen till stationsspänningen,
0111 brytförsöket lyckats, framgår av den
prick-streckade kurvan vid f3. Spänningen över
brytaren under förloppet framgår av den undre
kurvan och det är tydligt, att om
stationsspänningen fick svänga tillbaka på detta sätt, så skulle
brytaren få en mycket hög spänning över sig.
Brytaren återtänder emellertid innan denna höga
spänning är uppnådd, nämligen vid en spänning
som är lika med det första återtändningsvärdet
Ea• Detta brytförsök måste således misslyckas.
Vid nästa strömnollgenomgång, alltså vid nästa
spänningsmaximum, har spänningen dämpats,
men insvängningen till stationsspänningen har
fortfarande för stor amplitud för att brytaren
skall klara sig. Först vid tredje maximet är
spänningen så låg, att brytaren kan bryta. Efter
denna brytning lämnas linjen kvar på en
likspänning, som är något större än likspänningen
efter första brytningen. Vid f0 uppnås på nytt
återtändningsspänningen Ea över brytaren och en
ny återtändning inträffar. Liksom vid den första
återtändningen kan strömmen icke brytas i de
två första nollgenomgångarna. Först vid den
tredje nollgenomgången lyckas brytningen och
linjen kvarlämnas nu på en spänning, som är
lägre än likspänningen efter första
återtändningen. Några flera återtändningar kan alltså icke
förekomma utan linjen blir definitivt bruten.
I detta speciella fall erhålles alltså definitiv
brytning efter två återtändningar. I andra
bryt-fall, alltså i någon annan krets, kan
återtänd-ningsförloppet vara sådant, att det dröjer länge
och kanske alltför länge, innan definitiv
brytning sker. Men då återtändningar sker, kan
spänningen ej byggas upp, eftersom
återtänd-ningarna ständigt inträffar vid samma spänning
över brytaren. I det mest ogynnsamma fallet kan
spänningen under återtändningsförloppet bli tre
gånger fasspänningens toppvärde, om nämligen
en återtändning sker vid stationsspänningens
maximum och frekvensen hos
återtändningsförloppet är mycket stor och dämpningen
försumbar. Vid återtändning i annat fasläge än
sta-tionsspänningsmaximum blir spänningen
mindre. Normalt kan man alltså räkna med att
spänningen blir rätt mycket mindre än tre gånger
fasspänningens toppvärde, eftersom frekvensen
i återtändningsförloppet vanligen är låg, och
dämpningen ej försumbar.
I fig. 4 visas ett oscillogram, upptaget vid
brytning av en 239 km lång linje i ett direkt jordat
nät. Vid detta prov var endast fyra av brytarens
sex element inkopplade. En återtändning
inträffar i tredje fasen ca 0,01 s från första
brytningen. Brytaren gör misslyckade försök att
bryta i de två första strömnollgenomgångarna,
vilket tydligt framgår av strömkurvan, som visar
att strömmen varit noll under en fullt märkbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
