Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 december 1949 - Det svenska 380 kV nätet, av Je - Seriekondensatorer och duplexledare i det svenska storkraftnätet, av Je - 300 kV storkraftnät i Storbritannien, av Je
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
925
200 kV nätet i Midskog och synkronmaskinen i
Hallsberg.
Enligt nätmodellundersökningar kan systemet i första
etappen belastas till ca 400 MW utan att stabiliteten i
normal drift äventyras. Totala förlusterna vid inmatning
av 300 MW i Harsprånget och ytterligare 100 MW i
Midskog beräknas bli 25 MW, varav en del härrör från korona.
Utformningen av 380 kV systemet
Harsprånget—Hallsberg har skett i ett intimt och fruktbärande samarbete
mellan Vattenfallsstyrelsen och Asea. Värdefullt bistånd
har även lämnats av Institutet för Högspänningsforskning
i Uppsala liksom av flera andra institutioner och företag,
främst Electricité de France, som ställt omfattande
undersökningsresultat och erfarenheter till förfogande (Å RusCK
& B RATHSMAN i rapport till AIEE-mötet, San Francisco
aug. 1949; publ. i Aseas Tg 1949 h. 5). Je
Seriekondensatorer och duplexledare i det svenska
storkraftnätet. På grund av de stora
överföringsavstånden blir stabilitetsproblemet av avgörande betydelse i de
svenska 200 och 380 kV näten. Man har redan utnyttjat
de vanliga metoderna för höjning av stabilitetsgränserna,
nämligen användning av låg reaktans för generatorer och
transformatorer, snabbreglering av generatorspänningen
synkronkondensatorer och shuntkondensatorer i
mottagningsstationer, korta relä- och brytartider,
snabbåterinkopp-ling samt automatisk bortkoppling av generatoreffekt vid
definitiv utlösning av överföringsledning. Nu
koncentreras ansträngningarna på reduktion av ledningarnas
reaktans genom användning av seriekondensatorer och
duplexledare.
Det första seriekondensatorbatterit insättes i Alfta nära
mittpunkten av den 480 km långa 200 kV ledningen
Stadsforsen—Hallsberg (Tekn. T. 1949 s. 91).
Kondensator-enheter av samma typ, som förekommer i normala
shunt-batterier, används med en total märkeffekt om 31 MVAr.
Hopkopplingen sker så, att batterit kompenserar 20 %
av ledningens reaktans, varvid dess överföringsförmåga
ökas med ca 30 MW. Kondensatorbatteri! skyddas mot
farliga överspänningar av ett parallellkopplat gnistgap,
som är inställt att tända vid kortslutning på den
kompenserade ledningen. För fel utanför denna är det dock
önskvärt att batterit förblir inkopplat och
kondensatorleveran-törerna har kunnat ge sådana garantier, att detta kan ske
utan att dimensioneringen av batterit därigenom påverkas.
Skyddsgnistgapet monteras för varje fas på en isolerad
plattform tillsammans med en förbikopplingsbrytare.
Kondensatorerna upphängs isolerat i en järnställning, som
konstruerats med tanke på en framtida utvidgning av
batterit till kompenseringsgraden 30 %. Kostnaden för den
ökade överföringsförmågan utgör 85 % av specifika
överföringskostnaden för en ny 200 kV ledning. Härvid märks
dock, att ledningen Stadsforsen—Hallsberg ej är särskilt
lämplig för bruk av seriekondensator, då dess ledararea är
förhållandevis liten. Med bästa dimensionering av ledning
och seriekondensator skulle överföringskostnaden kunna
reduceras med ytterligare 15 %. Anläggningen beräknas
komma i drift i slutet av 1949. Beräkningar har redan
utförts rörande användning av seriekondensatorer inom
380 kV nätet. Erfarenheter skall dock först avvaktas från
Alfta-anläggningen.
Genom användning av flera ledare per fas kan man
reducera en lednings reaktans och höja den spänningsgräns,
vid vilken besvärande korona sätter in. Metoden torde
hittills ej ha använts i praktiken, även om den angetts i
litteraturen. Verkan blir desto kraftigare, ju flera ledare som
används, men samtidigt ökas kostnaden och kompliceras
konstruktionen. Den huvudsakliga vinsten erhålles redan
med två ledare per fas, duplexledare.
För de svenska 380 kV ledningarna används per fas två
stålaluminiumlinor, vardera med arean 455 mm2 och
placerade på ett inbördes avstånd om 45 cm i ett
horisontalplan. Reaktansen blir 26 % lägre än om samma area
koncentreras i en lina och härigenom ökas överföringsförmågan
med ca 30 ’%. Samtidigt vinner man, att koronaproblemet
kan behärskas med användning av enkla standardlinor.
Vid 200 kV spelar hänsynen till korona ej så stor roll,
medan däremot reaktansminskningen är av stort värde.
En duplexledning kostar 21 % mera än en ledning med
enkel ledare och samma totala ledararea. Samtidigt har
den emellertid 30 % större överföringsförmåga. Även med
hänsyn till ökade förluster genom större specifik
belastning lönar det sig därför normalt att använda duplexledare
vid 200 kV. Flertalet nya ledningar kommer att byggas
på detta sätt. Början har gjorts med ledningarna Untra—
Håsta och Ånge—Västerås, som tagits i drift hösten 1949.
Krångedebolagets första ledning Krångede—Horndal byggs
om till duplex sommaren 1950. Ombyggnaden kan ske
relativt billigt genom att de nya kraftledningsnormerna av
1945 räknar med lägre påkänningar än de tidigare
normerna.
För att förhindra linsammanslagningar och för att rent
elektriskt få avsedda fördelar måste man hålla avståndet
mellan de båda linorna i en fas relativt konstant. Detta
görs medelst distansstycken, som begränsar fria
spannlängden. Vid 380 kV bestäms dennas maximivärde av
hänsyn till korona, vilken blir besvärande om linorna
kommer varandra närmare än 20 cm. Detta tillåts därför
endast vid exceptionella tillfällen. Vid 200 kV bestäms
fria spannlängden av att man ej vill tillåta
linsammanslagningar i sådan utsträckning, att linorna kan skadas
mekaniskt. Beräkningar och prov på linrörelser till följd
av elektriska krafter och vind har visat att fria
spannlängden bör begränsas till 130 m vid 380 kV ledning och till
170 m vid 200 kV ledning. Distansstyckena utformas så,
att de ej hindrar längsrörelser hos linorna. De monteras
efter uppspänningen av linorna, varvid används en
specialkonstruerad vagn, som av montören kan förflyttas
hängande i de båda linorna (å Rusck & B Rathsman i
rapport till AIEE-mötet, San Francisco aug. 1949). Je
300 kV storkraftnät i Storbritannien. Det existerande
132 kV nätet, "The Grid", planerades ursprungligen för
ett antal självförsörjande delnät. Senare användes det dock
även för kraftöverföring mellan olika områden, vilket
speciellt blev av betydelse under och efter kriget.
Överföringsförmågan är emellertid relativt liten, varför man nu
överväger att bygga ett nytt riksnät för högre spänning.
Man förutsätter att generatoreffekten, som 1948 utgjorde
12 milj. kW, kommer att växa till 21 milj. kW 1958 och
37 milj. kW 1968.
Nu är normalt 8—10 % av effekten ur räkningen på
grund av skador, varför man måste hålla reserv därför.
Så småningom hoppas man att siffran skall sjunka till
6 %. Byggnadstiden för en kraftstation utgör fem år, och
belastningsprognoserna blir därför osäkra. Med
nuvarande system anser man sig enbart därför behöva planera
för 5 % effektmarginal inom varje område. Med ett starkt
överföringsnät mellan de olika områdena vågar nian
minska marginalen till 2 %. Vidare kan man då välja
större och mera ekonomiska maskinenheter utan att
reservfrågan blir dyrbar. Om man skapar ett kraftledningsnät,
som kan överföra 400 MW till varje område, skulle man
kunna minska den 1968 erforderliga effekten med 2,5 milj.
kW. Man får bättre möjlighet att placera kraftstationerna
på lämpligaste plats. Slutligen skulle en fortsatt utbyggnad
av 132 kV nätet medföra sådan tillväxt av
kortslutningseffekten, att man bleve tvingad till ett omfattande och
dyrbart utbyte av strömbrytare och andra
anläggningsdelar. Den totala besparingen i anläggningskostnad
beräknas bli 1 300 Mkr. till 1968, varav 500 Mkr. före 1958.
Samtidigt skulle det erforderliga nätet kosta 320 Mkr.
Förutom denna besparing i anläggningskostnad skulle
man även vinna en sänkning av produktionskostnaden,
genom att man under låglasttid kan producera energi i ett
fåtal ekonomiska storkraftstationer. Förlusterna i
över-föringsledningama till konsumtionsområdena är avsevärt
lägre än skillnaden i energikostnad i stationerna. En jäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
