Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 december 1949 - Skidvallor, av Stig O Hultberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 december 1949
935
Skidvallor
Civilingenjör Stig O Hultberg, Stockholm
Alltsedan norrmannen Peter Östbye omkring år
1913 uppfann urtypen för den moderna ytvallan
med både glid och fäste ha många teorier
framlagts för dessa vallors verkningssätt. Utrymmet
medger tyvärr icke en redogörelse för dessa
många gånger synnerligen fantasifulla
spekulationer, och de finnas heller icke, såvitt jag vet
samlade i någon publikation. Då AB Astra och
dess dotterbolag AB Wallco år 1943 skulle börja
forska på området för att kunna framställa de
senare lancerade Swix-vallorna blev
forskningsarbetets första uppgift sålunda att söka
klarlägga skidfriktionens mekanism och härvid har
ett givande samarbete pågått med Rune Eriksson
och Martin Matsbo. För denna del av arbetet och
därmed sammanhängande problem har
redogjorts i litteraturen1-3’ 6>8. För ett närmare
studium av snöns egenskaper och dess genom
ångtrycksdifferensen mellan ytor med olika
krökningsradier förorsakade omvandling
(metamorfos) hänvisas även till litteraturen4’ 5>7"9.
Rune Eriksson har vidare utfört en matematisk
bearbetning av de på fältet vunna
försöksresultaten och ämnar på basis därav framlägga en
teori om friktion på is och snö. Här skall endast
i korthet nämnas att skidans glid, dvs. dess
glid-friktionskoefficient, beror på att ytan smörjes
av genom friktionsvärmet bildat smältvatten och
att dess fäste, motsvarande
startfriktionskoeffi-cienten, beror på arten och graden av
snökristallernas respektive kornens inträngning i ytskiktet.
I det följande komma friktionsförhållandena
att närmare belysas i samband med en
diskussion av de fysikaliska och kemiska egenskaper
hos skidvallor, som visats ha betydelse för deras
funktion, nämligen affiniteten till vatten eller
vattenadhesionen och de reologiska
egenskaperna eller konsistensen. Andra egenskaper,
såsom vallans värmeledningsförmåga, ha visat sig
vara utan praktisk betydelse under de
omständigheter då skidåkning bedrives. Skidåkaren
torde icke ur det följande kunna utvinna så
många praktiska synpunkter; för denne ligger
ju alltid den största svårigheten i att kunna
bedöma och förutsäga föret, dvs. snöns typ och
iramför allt dess omvandlingstendens som
funktion av de meteorologiska faktorerna.
685.363.33
Skidvallors vattenadhesion
Friktionsförsöken ha klarlagt, att det på grund
av friktionsvärmet vid en skidytas glidning på
snö bildas vatten, åtminstone vid icke onormalt
låg temperatur. Det bör här påpekas, att det
verkliga yttrycket vid skidåkning icke är högre,
än att den därav förorsakade sänkningen av isens
smältpunkt uppgår till högst någon tiondels
grad (jfr Bowden—Hughes6). Smältvattnet
påverkar givetvis friktionsmotståndet, och man
kunde då antaga, att förhållandena skulle vara
likartade med dem vid normal smörjning,
nämligen att smörjmedlet, i detta fall alltså vattnet,
borde väta ytan för att ett lågt friktionsmotstånd
skulle erhållas. Det har emellertid visat sig, att
vid temperaturer över ca —10° glider den yta
bäst, som vätes minst av vatten. Vid lägre
temperatur än den nämnda ungefärliga gränsen
synes glidet gynnas, om ytans väfning, hydrofili,
ökar. Detta ovanliga förhållande mellan
glidfriktionen och ytans vätning av smörjmedlet
förklaras av att den verkliga kontaktytan blir
större, om ytan vätes än om så ej är fallet. En
större kontaktyta, och därmed mindre belastning
per ytenhet, ger nämligen större
friktionskoefficient. Smörjningen vid glidning på snö skiljer
sig från vanlig smörjning, t.ex. i glidlager, genom
att smörjmedlet i första hand bildas just där och
då det behövs. För startfriktionen, som
motsvarar fästet vid skidåkning, har det visat sig
vara utan praktisk betydelse, om ytan är
hydrofob (vattenavvisande) eller hvdrofil; någon
fastfrysning av skidytan till snökornen med tillhjälp
av smältvattnet förekommer icke.
En idealisk skidvalla, med bästa möjliga glid, bör
således vid temperaturer över ca — 10° vara
hydrofob och under — 10° småningom bli mer och
mer hvdrofil ju mer temperaturen sjunker.
Bortsett från det faktum, att det icke låter sig göra att
påverka egenskaperna i sådan riktning utöver
den normala ökningen av vattenadsorptionen,
och därmed ytans hydrofili, bör en skidvalla av
rent praktiska skäl alltid vara så hydrofob som
möjligt, därigenom minskas nämligen risken för
underfrysning och klabb. I fuktig och våt snö
ger en hydrofil glidyta en mångfaldigt större
friktionskoefficient än en utpräglat hydrofob.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
