Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 10 december 1949 - Skidvallor, av Stig O Hultberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
940
TEKNISK TIDSKRIFT
råden, dvs. för så stora
snöstruktur-temperaturområden som möjligt. Det har visat sig
lämpligt att sammanföra nysnö och delvis
omvandlad nysnö, finkornig snö, till en grupp och
grovkornig till en annan. En naturlig gräns för
temperaturen är givetvis 0°, varjämte man ofta
delar upp nysnöområdet med en ytterligare
gräns vid -—10°, varvid man får en speciellt
hård nysnövalla. Givetvis äro gränserna mellan
dessa områden mycket ungefärliga.
Skidvallors reometri
Det bereder ofta stora svårigheter att
tillfredsställande karakterisera i reologiskt avseende
mera komplicerade material. Anledningen härtill
är, att de egenskaper, som mätas, oftast
förändras genom de vid mätningen skeende
ingreppen, det är just genom arten av dessa
förändringar, som materialets typ eller art bestämmes.
Valet av mätmetod, dvs. princip för utförandet av
deformationen vid mätningen, är sålunda av
avgörande betydelse för, huruvida man skall lyckas
la fram de för materialet i ett visst avseende
karakteristiska egenskaperna, t.ex. bakbarheten
hos degar, bearbetbarheten hos leror,
åkegenska-perna hos vallor. En utförlig sammanställning
av mätprinciper finnes hos Blair15 s. 83.
Deformation kan utföras på många olika sätt: genom
intrvckning i materialet av olika formade
provkroppar, genom sammantryckning, töjning,
böjning, vridning och skärning av det formade
materialet, genom pressning av materialet genom
munstycken, etc. En del av metoderna äro mer
lämpade för bestämning av vissa egenskaper än
andra. De egenskaper hos skidvallor, som närmast
intressera, äro viskositet-plasticitet, elasticitet
och draghållfasthet, den sistnämnda som mått
på kohesionen, eventuellt även
skjuvningshåll-fasthet. Då dessa egenskaper äro av den största
betydelsen, kunna följande mätprinciper
ifrågakomma: deformation genom intryckning av nål,
kula etc. (penetrometer, hårdhetsmätare,
kon-sistometer); deformation medelst pressning
genom munstycke (någon typ av
kapillärviskosi-meter); deformation genom torsion (materialet
inneslutes mellan två cylindrar, av vilka den ena
kan vridas); deformation genom kompression
(plastometer), skärning, sträckning av t.ex. band
eller cylinder (duktilometer); deformation med
fallande vikt t.ex. pendel; subjektiv bedömning
efter knådning av materialet eller efter
utstryk-ning på en plan yta. För rent viskösa ämnen
utan elastiska egenskaper kunna alla de nämnda
principerna ifrågakomma, enklast att arbeta med
äro följande apparater: penetrometer,
hårdhets-mätare, konsistometer, plastometer. För
observation av både viskositet-plasticitet och elasticitet
kunna lämpligen följande metoder användas:
vissa typer av hårdhetsmätare,
torsionsviskosi-meter, plastometer, pendelviskosimeter. För mät-
ning av draghållfastheten torde
duktilometer-principen vara mest lämpad.
För skidvallor synas intrycksmetoderna ligga
närmast till hands, emedan deras arbetssätt mest
liknar det förlopp som utspelas i verkligheten,
då skidvallan ger fäste. Mätningar ha utförts
med penetrometer, dels enligt standardmetoden18,
dels enligt en modifierad metod, med
mikro-hårdhetsmätare enligt Woxén23 och med
konsistometer enligt Höppler17. Den senare är ett
precisionsinstrument, lätt att handskas med och
relativt snabbt arbetande. Man kan i
konsisto-metern utföra mätningar vid varierande
belastning och bestämma materialens karakteristiska
kurvor: flytkurvor och flythastighetskurvor.
Man erhåller absolutvärden på viskositeten,
liksom i Höpplerviskosimetern; principen är ju
likartad. Konsistometern arbetar emellertid
tillfredsställande endast med viskösa och plastiska
material, dvs. med vallor av klistertyp. De fasta
vallorna innehållande vax samt rena växer
kunna ej mätas, sjunkhastigheten varierar
oregelbundet med tiden och materialet flyter ej
omkring kulan, utan denna bildar ett hål i det.
För de fasta vallorna, som icke kunna mätas i
Höpplerkonsistometern, ha dels
mikrohårdhets-mätare dels penetrometer använts. Den förra är
egentligen avsedd för provning av metaller, men
den visade sig vara användbar även i
föreliggande fall. Fördelen med detta instrument är,
att mätningarna gå lätt och snabbt och att man
kan få en viss uppfattning om materialens
elastiska egenskaper, genom mätning av
återfjäd-ringen efter avlastning. Man får å andra sidan
inga absoluta värden på viskositet eller
elasticitet, vilket emellertid inte är av väsentlig
betydelse, då det gäller jämförelser. Vad som mest
begränsar instrumentets användning är
svårig-neterna att mäta vid konstanta och speciellt vid
låga temperaturer. Då det här gäller mycket små
intryck, allra högst någon tiondels mm, måste
kulan nämligen ha exakt samma temperatur som
provet, om icke dess värmeinnehåll skall
förrycka resultaten. Instrumentet och handhavaren
måste således befinna sig i kvlrum, och det
innebär en betydande fysisk påfrestning att syssla
med dylika mätningar vid så låga temperaturer
som ned till —20°. Det har dessutom visat sig,
att det bereder vissa svårigheter, åtminstone
vid små kylrum, att hålla temperaturen konstant
inom de få tiondels grader, som kunna tolereras
som avvikelse. Vikten av en noggrann
temperaturkonstans vid reologiska mätningar bör här
framhållas. Viskositetens variation är mycket
stor redan vid små temperaturändringar:
Höppler17 anger värden på mellan 15 och 300 % för
1°. För vallor ha vi funnit, att en
temperaturändring av 1° medför en viskositets- resp.
penetrationsändring av 30—40 %.
Penetrometern är väl ett av de mest använda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
