Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 24 december 1949 - Storforskningens struktur och psykologi, av Lew Kowarski
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 december 1949
983T
På en forskningsanstalt, som genomsyras av
denna hälsosamma anda, kan anställda i alla
ställningar komma med förslag och ta initiativ
— och de, som har något emot den oreda, som
därigenom kan uppkomma, borde betänka, hur
mycket värre den motsatta ytterligheten är och
den stagnation, som skulle bli resultatet därav.
Jag har sett blommor i varje rum i den franska
atomforskningsanstalten i Chatillon, och på
väggarna i Birminghams synkrotronbyggnad
humoristiska teckningar beskrivande "hälsosamma
synpunkter" på professor Oliphants
tankspriddhet och de resulterande bristerna i hans annars
fulländade ledarförmåga. Entusiastiska arbetare
uttrycker sin kärlek till sitt arbete genom
surrealistiska teckningar och i de tusen och en
öknamnen på sina apparater och uppfinningar. En
geometrisk träffyta bedömes som lika lätt att
träffa som en stor logdörr ("barn door"), och
härifrån kommer enheten en barn, som är lika
med 10—31 cm2. Kataloger över radar och annan
apparatur liknar utdrag från sagoberättaren
Perrault eller Walt Disney. Man vill vidare göra
gällande, att församlingar, som växer upp i
samband med stora forskningsanläggningar
uppvisar stor giftermålsfrekvens och nativitet. Och
likväl finns det tillräckligt med kraft kvar för
att motstå de ibland starkt söndrande krafterna
och stå ut med de officiella kantinerna och
motsättningarna mellan egocentriker och en mängd
annat ont, som följer i sådana arbetsenheters
spår. Mer skall sägas därom längre fram.
Hos yngre forskare kan den småsinnade
yrkesstoltheten gå så långt, att den kan befaras
rubba hela balansen i deras syn på forskningen (jfr.
Crowther och Whiddingtons anekdot: En ung
radaringenjör säger till en annan: "Vad är den
där fysiken för någonting, som man hör så
mycket talas om?", varpå den andre svarar: "Det är
väl en del av radar!") Dessa ytterligheter måste
rättas till genom informella sammankomster
(jfr "Sunday Soviets" of the British
Telecom-munications Research Establishment, Malvern4),
vid vilka hög och låg blandar sig med varandra.
Äldre personer med sina vidare intressen skall
bemöda sig att dela med sig därav åt sina yngre
kolleger genom föreläsningar och fritidsarbete.
En sådan spridning av åsikter och intressen över
hela församlingen bidrar till att minska
strängheten i hierarkien, något, som ovan framhållits
är absolut nödvändigt.
Anläggningen och dess ledare
Våra dagars uppfattning av en
forskningsanläggning är något helt annat än den gamla
uppfattningen av ett forskningsinstitut, som ofta
inte betydde mer än att några forskare eller
grupper höll till under samma tak och lät trycka
sina alster i samma tryckeri. I våra dagar
fordrar en organiserad forskning bidrag från
många vetenskapsgrenar. Ett enda projekt kan
på samma gång beröra elektronik,
termodynamik, vakuumteknik, kemi, biologi och matematik.
Organiserad fysikalisk forskning i stor skala av
detta slag äger rum i anläggningar av speciell
typ, för vilka Berkley, Los Alamos, Harwell och
Eindhoven kan tjäna som mönster. Att man
koncentrerar alla dessa grenar till en och
samma byggnad eller ett och samma område kan
bero på vissa fördelar i administrativt
hänseende eller kan vara absolut nödvändigt, såsom
fallet t.ex. är vid anläggningar kring vattenfall
eller teleskop.
All väsentlig allmän service — verkstäder,
upplysningstjänst, kantiner, husrum — måste
finnas på platsen. Så fort som anläggningen avser
att vara en självständig enhet, måste den själv
kunna tillgodose sina behov och måste således
placeras så, att detta kan ske. Detta sistnämnda
är inte nödvändigt, ty en verklig enhet kan
också uppnås mellan forskningsanläggningar
belägna många kilometer från varandra. Det är
således tänkbart, att en enda organisation använder
de resurser, som finnes t.ex. i Stockholm och
Uppsala. Det holländska cyklotronprojektet är i
viss mån uppdelat mellan Amsterdam och
Eindhoven. I sådana fall kan en ledande
personlighet inspektera bela enheten på mindre än en
vecka. Svårare blir det emellertid att garantera
en effektiv enhetlig ledning, om avståndet ökar
till sådan storlek som sträckan Paris—Lyon
eller Oxford—Glasgow. Sådana svårigheter
kanske löses i framtiden med hjälp av privatflyg
o.d., men just nu är den geografiska
begränsningen alltför påtaglig.
Inom dessa gränser måste företaget få en sådan
storlek, att det blir lämpligt för sitt syfte. Om
den skall förses med alla upptänkliga
hjälpmedel, och om varje forskningsgren skall förses
med tillräckligt antal kvalificerade specialister,
måste anläggningen överskrida ett visst
minimum eller en viss "kritisk" storlek, under
vilken den inte kan hoppas vara i stånd att angripa
sina problem med någon utsikt att lyckas. Om
uppgiften är stor och tillräckligt invecklad kan
det hända, att en hel nations resurser kommer
till korta. Som jag påpekat på annat ställe0
ligger uppgiften att konstruera en
"självförsörjande" kärnreaktor utanför möjligheternas ram för
de flesta europeiska länder, tagna en och en.
Om några länder slår ihop sina resurser för att
nå ett mål av ovannämnd art, kommer enligt
ovanstående de geografiska avstånden att tvinga
dem att utveckla någon hittills okänd metod för
internationellt samarbete. Å andra sidan är det
också lätt att tänka sig, att en anläggning gjorts
så stor att en enda ledande person omöjligt kan
effektivt övervaka dess olika delar.
Ett omistligt tecken på fara är förekomsten av
en utbredd inre byråkrati, en annan1 förekomst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
