Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 14 januari 1950 - Polyvinylacetat — egenskaper och användning, av Stig Johanson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ii januari 1950
19
mar, kopal, kauri, kolofonium och tallharts.
Blandbarheten påverkas av det lösningsmedel,
som användes och av den eventuella närvaron
av ytterligare en komponent, t.ex. ett
mjuk-göringsmedel.
Poly vinylacetatemulsion
En polyvinylacetatemulsion innehåller, förutom
polyvinylacetat, även ett dispergeringsmedel,
vanligen vatten, eventuellt ett dispergerat
lösningsmedel, vidare emulgerings- och
stabiliseringsmedel, buffertsubstans, spår av monomer,
polymerisationskatalysator o.d. De olika
ingående komponenterna kan av tillverkaren varieras
till art och mängd med ty åtföljande variationer
i emulsionens egenskaper (viskositet, stabilitet,
kornstorlek, surhetsgrad, torrhalt,
pigmentbind-ningsförmåga, förmåga att tåla värme, kyla,
transport, lagring m.m.). Icke önskvärda
variationer förekommer också genom närvaron av
mindre mängd föroreningar som påverkar
poly-merisationsprocessen. Polyvinylacetatemulsioner
från skilda tillverkare är sålunda oftast något
olika uppbyggda. Man kan därför icke utan
vidare säga, att den ena emulsionen är bättre än
den andra. En emulsion kan vara bättre i ett
visst avseende men sämre i ett annat osv.
Den övervägande delen polyvinylacetatemulsion
framställes genom polymerisation av en
vattenemulsion av monovinylacetat. Den kan dock
även framställas av polyvinylacetat på så sätt,
att acetatet löses i ett lämpligt lösningsmedel,
varefter lösningen emulgeras i vatten. Halten
polyvinylacetat i en emulsion av den först
nämnda typen uppgår vanligen till 50—60 %.
Emulsionen luktar svagt av acetaldehyd eller
ättiksyra och dess pH ligger i allmänhet mellan 4—6.
Huvudparten polyvinylacetatkorn har en
diameter av 1—2 ji. Med partikelstorleken
sammanhänger en mycket viktig egenskap hos
emulsionen, nämligen dess stabilitet. Om en större
mängd polyvinylacetatkorn finns med diametrar
över 2 erhålles relativt snart en bottensats vid
lagring. Denna bottensats kan dock i de allra
flesta fall emulgeras upp på nytt, om den icke
stått allt för länge. Sedimentationshastigheten
minskas, och stabiliteten ökas, om man ökar
mängden stabiliseringsmedel. Detta är
emellertid en nödfallsutväg, då emulsionen härigenom
gärna blir alltför högviskös och ohanterlig.
Vidare blir den av polyvinylacetatemulsionen
framställda filmen mindre vattenbeständig.
Vissa emulsionstyper är även känsliga för
skakning, vilket kan resultera i att emulsionen
koagulerar, t.ex. under transport. Ett sådant
koagulat kan icke emulgeras upp på nytt. Andra
emulsioner är känsliga för kyla och koagulerar
i samband med frysning. Som allmän regel
gäller, att emulsionen bör lagras kortast möjliga
tid (högst 2—6 mån.), transporteras under
minsta möjliga skakning och förvaras i slutna
kärl i lokaler, där temperaturen icke understiger
0°. De flesta polyvinylacetatemulsioner tål
tillsats av vatten i alla proportioner. Vattnet sättes
långsamt till emulsionen under omröring. Man
bör använda mjukt eller destillerat vatten, då
kalciumsalterna i hårt vatten minskar
emulsionens stabilitet.
Film ur polyvinylacetatemulsion
Den film, som erhålles vid utstrykning och
torkning av polyvinylacetatemulsion är vanligen
svagt opaliserande, mycket hård och spröd och
mera vattenkänslig än den film, som erhålles ur
en polyvinylacetatlösning. Vattenkänsligheten
begränsar givetvis användningen, varför många
metoder föreslagits för att öka
vattenbeständigheten. Filmens torkning är t.ex. av stor betydelse.
Högre torkningstemperatur ger bättre
vattenbeständighet men samtidigt även en sprödare
film. En tillsats av mjukgöringsmedel ökar även
vattenbeständigheten (se tabell 3). Bättre
vattenavvisande effekt erhålles också, om filmytan
fuktas med ett lösningsmedel, t.ex. aceton eller
alkohol, eller behandlas med formaldehyd,
aluminiumsulfat eller annat, som kan reagera med
någon beståndsdel i filmen.
Tillsats av mjukgöringsmedel,
fyllnadsmedel, latex m.m.
I de flesta fall är det nödvändigt att mjukgöra
polyvinylacetatemulsionen, om tillräckligt
smidiga filmer skall kunna framställas (se tabell 3).
Mjukgöringsmedlet tillsättes långsamt under
omröring. För erhållande av en tunn, smidig
film måste i allmänhet 10—30 delar
mjukgöringsmedel sättas till 100 delar emulsion.
Härigenom förtjockas emulsionen, vilket dock kan
undvikas genom föregående tillsats av vatten.
Efter tillsatsen av mjukgöringsmedel bör
emulsionen lagras 24 h före användandet. Alla
neutrala och vattenolösliga mjukgöringsmedel, som
är biandbara med polyvinylacetat, kan användas.
Polyvinylacetatemulsionen är vanligen
biand-bar med alla de färgpigment och fyllnadsmedel,
som mest användes inom färg- och
fernissindu-strin. Vissa emulsioner tål större mängd, andra
mindre. Ofta sammanhänger denna mängd med
polyvinylacetatemulsionens viskositet på så vis,
Tabell 3. Egenskaper hos omjukad och mjukad poly
vinylacetat film (enl. A Petz, Chem. Z. 68 19U s. 20)
Yta Drag- Töj- Spröd
Vattenhåll- ning vid
absorp-fasthet °C tion
kp/cm2 % %
Polyvinylacetat Ej klibbig 280 15 + 30 17
Polyvinylacetat -f
+ 50 %
mjukgöringsmedel Klibbig 10 800 0 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
