Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 14 januari 1950 - Färgframkallning av fotografiska bilder, av SHl - Stereoskopisk film, av Stellan Dahlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
23
sakligen därför att diffusion ej kunde förhindras. Det tog
ca 20 år, innan denna detalj kunde lösas på ett
tillfredsställande sätt. Agfa framställde färgbildare med hög
molvikt, vilket minskade deras förmåga att diffundera. Kodak
använde något enklare färgbildare och hindrade diffusion
genom att lösa dem i ett lösningsmedel, som icke är
blandbart med vatten men dock icke ogenomträngligt för
detta. Agfas färgfilm kom i marknaden 1936, men Kodak
hade redan 1935 släppt ut sin Kodachrome, som saknar
färgbildare i skikten. De tillsätts i stället vid
framkall-ningen, och filmen fordrar därför en mycket noggrann
behandling vid denna. En nyligen utsläppt film, Ilford
Colour, är troligen av denna typ.
Det har nedlagts ett mycket omfattande forskningsarbete
på detta område; ca 250 patent har uttagits i samband
med förbättringar av färgframkallare och troligen
trefaldiga antalet på nya färgbildare. De substituerade
p-feny-lendiaminerna anses alltjämt överlägsna alla andra typer av
framkallare och har uteslutande använts till de moderna
flerskiktemulsionerna. Fischers p-aminodietylanilin
används fortfarande, när så kan ske trots dess giftighet. För
amatörbruk har emellertid andra mindre riskabla
framkallare införts. Agfa har t.ex. rekommenderat
N-etyl-N-hydroxietyi-p-fenylendiamin, och Kodak har beskrivit
framkallare, i vilka OH-gruppen ersatts med amido-,
sul-fonamido- m.fl. grupper. Alla färgframkallare har ganska
låg framkallningspotential, varför tiden för
färgframkall-ning måste göras relativt lång. Detta försöker man
delvis kompensera med högt pH. Det har emellertid hittills
ej lyckats att åstadkomma nämnvärda förbättringar av
denna detalj. Tendensen till färgslöja har även varit ett
besvärligt problem, som uppstår, därför att man måste
hålla sulfithalten låg i färgframkallare för att undvika
betydande reduktion av färgämnesutbytet. Man har
lyckats minska sulfitkänsligheten något genom att införa nya
färgbildare, men ingendera av dessa båda svårigheter vid
färgframkallningens utförande kan anses slutgiltigt
övervunnen (K J Reed i Ind. Chemist maj 1949). SHl
Stereoskopisk fihn. Intresset för stereoskopi inom
filmen har återigen vuxit sedan den ryske ingenjören S P
Ivanov har lyckats i stor skala realisera ett ursprungligen
av fransmannen E Noaillon gjort förslag till lösning av
bilduppdelningen i biograferna. Det är givetvis denna
bilduppdelning som är det stora problemet, då man har svårt
att förmå publiken att använda färgade eller polariserade
glasögon för att åstadkomma att varje bild träffar endast
ett öga.
I det ryska systemet sker bilduppdelningen genom ett
mellan duken och åskådaren insatt raster av tunna trådar,
Fig. 2. Geometrisk anordning av linjerastret vid lvanovs
metod för stereoskopisk film.
fig. 1, vilket placerats framför duken. Ett stereoskopiskt
bildpar projiceras av objektiven och S2, vilka är
placerade på ögonavståndet 6,5 cm från varandra. De
geometriska dimensionerna är i övrigt så valda, att den ena
bildens element faller i skuggorna mellan den andra
bildens element. Betraktas bilden från samma plats som
projektorn eller från vissa punkter bredvid projektorn på
samma avstånd från duken som projektorn kommer det
högra ögat att se endast de bildelement, som härrör från
objektivet S2 och det vänstra ögat endast de bildelement,
som härrör från objektivet S1. Är rastret tillräckligt fint,
erhåller man en fullt njutbar stereobild.
Den i fig. 1 visade anordningen är olämplig för biografer,
då den endast möjliggör för ett fåtal åskådare att
samtidigt betrakta bilden. Ivanov har därför använt en
raster-anordning, fig. 2, där rastret utgöres av radiella strimlor,
vilka är placerade i en viss vinkel mot duken. De
sammanlöper mot en punkt på skärningslinjen mellan dukens plan
och rastrets plan. Denna skärningslinje är så väld, att
åskådarna i huvudsak befinna sig i ett plan som
bestämmes av skärningslinjen och ljuskällan (projektorerna).
Det visar sig att i det så bestämda planet finns en mängd
linjer, radiellt utgående från samma punkt som
raster-elementen, utefter vilka åskådarna har en bilduppdelning
med samma ögonavstånd som avståndet mellan
projektionsobjektiven, fig. 3. För att minska ljusförlusten har
Ivanov ävenföreslagit att använda ett transparent raster av
koniska linselement enligt fig. 4. Linselementen avbildar
ljuskällorna som samband på duken och bilduppdelning
kommer till stånd lika effektivt som vid trådrastret. Fig. 5
ger en uppfattning om denna bilduppdelning.
Ljusband från S2 täcker mörka band från Sf
Fig. 1. Bilduppdelning genom linjeraster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
