Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 14 januari 1950 - Keramiskt nytt, av W S - Färgframkallning av fotografiska bilder, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
TEKNISK TIDSKRIFT
den dock steatiten underlägsen. På grund av sin
dimensionsstabilitet är den utmärkt för spolstommar i
sväng-ningskretsar.
På glasområdet har främst genom de elektriska och
optiska industriernas expansion följande glassorter
utvecklats: glas med hög kiselhalt; kiselfria boratglas; fosfatglas;
alkalifria silikatglas; glas med helt nya egenskaper
beroende på olika oxidkombinationer (Tekn. T. 1947 s. 649).
Ett fotografiskt glas har framställts, på vilket den
latenta bilden alstras av ultraviolett strålning och sedan
framkallas genom värmebehandling (Tekn. T. 1948 s. 164);
den ultravioletta strålningen utfäller guld- och
silverkolloi-der. Olika behandlingsmetoder har utvecklats för att göra
glas, som är elektriskt ledande på ytan, t.ex. genom en
ytbeläggning med tennoxid (Tekn. T. 1949 s. 913). Sådant
glas kan uppvärmas på elektrisk väg, vilket är av stor
betydelse för vindrutor t.ex. i flygplan.
De största förändringarna i glasets sammansättning
noteras på det optiska glasets område. Numera tillverkas
optiskt glas, som inte innehåller en enda av de
ursprungliga glaskomponenterna: kisel, kalcium och natrium.
Eastman Kodak gör t.o.m. glassorter som icke ens innehåller
syre; dessa glas är derivat av berylliumfluorid.
En ny stor produkt för glasindustrin är glasfiber, som
på många områden har visat sig kunna konkurrera med
annan syntetisk fiber och även naturfiber (Tekn. T. 1945
s. 989). Den är böjlig och har stor hållfasthet i förhållande
till sin vikt, den är eldfast och motstår väta och kemisk
åverkan. Den är vidare dimensionellt stabil, den varken
krymper eller töjer genom inverkan av fukt och har
utmärkta ljud- och värmeisolerande egenskaper. För
industriella ändamål, fartyg och reaktionsflygplan tillverkas
glasfiberisolationer som tål temperaturer upp till 1 000°C.
För flygplansinstallation görs ytterst fina fibrer med en
diameter mindre än 2 u. För att förstärka
skyddsisolatio-nen hos underjordiska rörledningar, lindar man en
glasfibermatta om ledningen medan isolationsämnet (tjära,
asfaltemulsion eller vax) ännu är mjukt. För att öka
slitstyrkan hos färgat glasfibergarn förser man det numera
med ett plastöverdrag av vinylharts.
Då det gäller emaljering har man under senare tid främst
strävat till metoder, som möjliggör emaljering i ett skikt
(Tekn. T. 1947 s. 754). För att göra emaljen tillräckligt
ogenomskinlig även i så tunna skikt som kommer i fråga
vid ettskiktsemaljering användes bl.a. titandioxid i
emaljen, varigenom man har kommit ned till så liten total
cmaljåtgång som ca 200 g/m8. Ett annat ämne, som även
gör emaljen mycket opak är zirkoniumoxid; för
sanitetsgods av gjutjärn användes natriumantimonat i stället för
tennoxid som tidigare. En annan väg att möjliggöra tunna
emaljskikt är att framställa de föremål som skall
emaljeras, av en särskild sorts stålplåt, innehållande titan (fyra
delar titan per en del kol), som binder kolet i titankarbid.
Kolet kan då inte förena sig med beståndsdelarna i
emaljen och bilda gasblåsor som förstör skiktet. Med denna
metod har man kommit »ned till en skikttjocklek mindre
än 10 ii. För att i allmänhet minska blåsbildningen, även
vid flerskiktsemaljering, har man minskat
bränningstemperaturen ned till 700°C och givit grundskiktet en sådan
sammansättning att det kan brännas vid samma
temperatur (i samma ugn) som ytterskiktet. För anbringande av
de. tunna skikten används nu alltmera elektrostatisk
sprut-ning (Tekn. T. 1949 s. 71). Man har även börjat göra
emaljer för aluminium, vilka har större motståndskraft
mot stötar och böjningar än stålemaljerna; hittills har man
dock lyckats endast med vissa aluminiumlegeringar.
Slutligen kan nämnas, att emaljeringsindustrin i USA fått
en ny och mycket lovande avsättning av emaljerad plåt
för byggnadsändamål. Emaljplåt användes bl.a. för
servicestationer, butiksfasader och numera även för hela
monteringsfärdiga hus. En firma som började med
emaljerade hus, stod nyligen för den största order som den
amerikanska emaljeringsindustrin någonsin har tagit emot
(Chem. Engng juli 1948; Iron Age 13 jan. 1949). W S
Färgframkallning av fotografiska bilder. Pyrogallol
var den första organiska framkallaren. Det upptäcktes
ganska snart (1895), att den vid användning i alkalisk
lösning utan sulfit gav en bild av ett orangegult färgämne
ined samma gradation som silverbilden. Denna egenskap
kan utnyttjas vid förstärkning av negativ, i det inan
genom blekning av silverbilden och återframkallning med
pyrogallol adderar en färgbild med god täckförmåga vid
kopiering. Senare visades, att andra organiska
framkal-lare, såsom katekol, amidol, hydrokinon och
ortoamino-fenol ger samma resultat. Dessa upptäckter kan anses
vara de första exemplen på färgframkallning; de nämnda
ämnena har senare kallats självkopplande färgframkallare,
därför att de kan ge en färgbild utan tillsats av någon
specifik komponent utom framkallarens vanliga
beståndsdelar.
Det första viktiga bidraget till utredandet av
färgbildningens mekanism gavs av Homolka år 1907. Denne
insåg, att den exponerade silverhalogenen verkade som ett
oxidationsmedel på framkallaren och antog därför, att den
även skulle kunna oxidera andra organiska ämnen. För
att bevisa detta gjorde han försök med ämnen, som vid
oxidation ger färgämnen. Han ansåg härvid icke tillåtligt
att använda färgämnens leukoföreningar, t.ex.
leukodifenyl-metaner eller leukotrifenylmetaner, därför att de på grund
av sina amino- eller hydroxigrupper kunde tänkas verka
som framkallare. Av alla undersökta ämnen befanns blott
två, indoxyl och tioindoxyl, ge det väntade resultatet. Den
förra gav en klarblå bild av indigo och den senare en röd
färgbild utom silverbilden. Homolka förklarade
oxidationsprocessen genom antagandet, att silverperbromid bildas
genom ljusets inverkan. Denna teori är nu övergiven, och
det anses tillräckligt att beskriva övergången av silverjon
till metalliskt silver genom reaktionen Ag++ e—»-Ag, dvs.
den är en reduktion, som kan åstadkommas av vilket ämne
som helst, blott det kan avge elektroner lätt nog. Denna
process, som innebär oxidation av framkallaren, är
färg-framkallningens grundval.
Medvetna försök att framställa bilder i naturliga färger
genom tillämpning av färgframkallning gjordes först av
Fischer, som 1911 uttog två patent på sådana förfaranden.
Av större betydelse är dock en serie uppsatser och patent,
som publicerades av samme man år 1912. De upptäckter,
som här beskrivs, bildar grunden för alla moderna
färg-framkallningsmetoder. Den viktigaste idén är användning
av sekundära färgframkallare, varmed menas ämnen, som
kan framkalla silverbilder men blott ger färgbilder vid
närvaro av en annan specifik komponent. Denna behöver
icke själv vara en framkallare och brukar kallas
färg-bildare. Grundidén var att finna framkallare, som ger
oxidationsprodukter, vilka kan reagera med en annan
förening till ett färgämne. I första hand provades
p-amino-fenol och p-fenylendiamin, därför att de bildar grund för
de flesta organiska framkallarna och kan ge ett stort antal
indofenol- och indoanilinfärgämnen genom oxidation
tillsammans med fenoler och aminer. Fischer upptäckte, att
den tänkta färgsyntesen verkligen lätt kan genomföras med
en exponerad silverhalogen som oxidationsmedel. Han
iakttog även, att de bästa färgerna fås vid användning av
kvävesubstituerade p-fenylendiaminer med en fri
aminogrupp, t.ex. p-aminodimetylanilin eller p-aminodietylanilin.
Som färgbildande komponent kan en mängd olika
föreningar användas.
Två olika metoder för tillämpning av färgframkallning
är nu i bruk. Båda har ursprungligen beskrivits av Fischer,
men denne kunde icke realisera sina idéer i praktiken. Han
föreslog, att man skulle använda tre olika
silverhalogen-emulsioner gjutna i tunna skikt på varandra. Av dessa
skulle en vara blå-, en grön- och en rödkänslig. Varje
emulsion skulle vidare innehålla lämplig färgbildare, som
gav komplementfärgerna vid framkallning, dvs. gult,
purpur och blått resp. Det är klart, att om färgbilderna kan
diffundera från det ena skiktet till det andra, blir metoden
obrukbar, och Fischer kunde icke genomföra den, huvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
