Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 21 januari 1950 - Utvecklingen av Ljungströms ångturbin och luftförvärmare, av Fredrik Ljungström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
43
ningen lämnade instruktionerna, men senare
förekom under normala driftomständigheter
allvarliga störningar, orsakade av att
förvärmaren mer eller mindre igensattes av sot, tog eld
och delvis förstördes.
Senare, när luftförvärmaren användning så
småningom utsträckes till större anläggningar
med automatisk eldning, blev svårigheterna
mindre utpräglade, men ännu i dag är användandet
av höga temperaturer vid luftförvärmning
begränsat till anläggningar, avsedda för kolpulver
eller oljeeldning. Användes stoker, väljes lägre
temperaturer.
Utvecklingen går mot stegrad lufttemperatur
År 1926 föreslog jag användandet av högre
lufttemperaturer även i samband med stokers och
som ett räkneexempel valdes en dubbelpanna vid
Dalmarnock Power station, fig. 22. Den
förhandenvarande dubbel- eller tvillingpannan var
försedd med tubulära luftförvärmare, economisers,
överhettare och de vanliga tubknippena av
Babcock & Wilcox’ konstruktion i förening med
kedjeroster. Jag föreslog, att endast den ena
sidan av tvillingpannan skulle bibehållas men
att den tubulära luftförvärmaren skulle utbytas
mot en Ljungström luftförvärmare med hög
verkningsgrad, varigenom lufttemperaturen
höjdes till 400° C. Beräkningarna visade, att med
denna lufttemperatur kunde ekonomisern
bortfalla, varemot överhettaren skulle ha samma
yta som den totala på tvillingpannan.
Kapaciteten hos den ångbildande delen av pannan
fördubblades genom att man helt omslöt
förbränningskammaren med tuber. Däri ingick även en
skärm av tuber, som skyddade bränslebädden
från bestrålningen av den intensiva hettan i
förbränningskammaren. Jag ansåg, att
temperaturen i bränslebädden på detta sätt skulle hållas
inom lämpliga gränser och möjliggöra
undvikandet av smältande slagg och aska, en orsak till
besvär i förening med överhettade stokers.
Senare tiders resultat vid pannor med
kolpulvereldning överträffa vida spådomarna från denna
tid, men lufttemperaturerna vid stokereldade
pannor hålles fortfarande nere för att undvika
svårigheter.
Företeelserna i en eldstad med tillförsel av högt
förvärmd luft är av intresse att studera, och jag
tar som ett exempel den redan omnämnda
lokångpannan. Svårigheten att bygga upp den
önskade tjocka underbädden av brinnande koks
berodde på det ofrånkomliga försvinnandet av
koksen, och detta försvinnande måste förklaras.
Kol förbrinner till kolsyra inom ett visst
temperaturområde men till koloxid vid högre
temperaturer. När icke förvärmd friskluft
genomströmmar ett bränslelager underifrån, är
antändningstemperaturen jämförelsevis låg, och kolet
förbrinner till kolsyra. Högre upp i bränslebädden
kommer denna kolsyra i beröring med kol av
högre temperatur, varvid den reduceras till
koloxid och det frigjorda syret absorberar kol.
Denna senare process är i sin första fas endotermisk
och tenderar till att sänka temperaturen i
bränslebädden och tillåter därför ett
jämförelsevis tjockt bränslelagers förbränning till kolsyra.
Under sådana omständigheter är det också
möjligt att tillföra nästan all behövlig
förbränningsluft genom rosten.
När högre luftförvärmning kommer till
användning, förbrinner kolet direkt till koloxid, varvid
omkring 1/a av kolets förbränningsvärde frigöres.
Luftförvärmningen gör det möjligt, att
förbränningsprocessen fortsätter igenom hela
bränsle-bädden under förbränning till koloxid, varvid
det högre upp i bränslebädden befintliga
bränslet icke kyles genom reducering av kolsyra till
koloxid. Denna mycket framträdande skillnad i
förbränningsprocessen har kunnat påvisas
synnerligen markerat. En handeldad eldstad, som
orsakade oövervinneliga svårigheter vid
användandet av luftförvärmning i förening med låg
smältpunkt hos askan kunde tillfredsställande
eldas, sedan man introducerat några få procent
av skorstensgaserna tillsammans med den
förvärmda luften. Reduceringen av den tillförda
kolsyran i gaserna visade sig tillräcklig för att
sänka temperaturen i hetszonen i bränslebädden.
När högt, förvärmd luft tillföres under en rost
eller i en stoker, stiger temperaturen och
svårigheter inträda att skapa en bränslebädd
tillräcklig för en jämn eldning och kratrar med smält
slagg blir ofta resultatet. En skärm av tuber
anbragt direkt ovanför bränslebädden skulle uppta
värme från denna och skydda den från den
intensiva strålningen i flammorna i eldstaden
ovanför bränslebädden.
Mitt förslag (Tekn. T. 1926 s. M 73; Ingeniøren
1926 s. 316) provades senare vid kraftstationen i
Västerås i samband med försök att bränna
oljeskiffer på en vanlig kedjerost.
Eldningsresultaten förbättrades avsevärt, när den föreslagna
skärmen anbringades ovanför rosten. De
svenska skiffrarna är mycket svåra att förbränna.
Omfattande försök har gjorts i vårt land och
även i utlandet att få fram en duglig
stokerkon-struktion, men länge utan tillfredsställande
resultat. Detta fattiga bränsle innehåller icke
mindre än 70 % aska, vilken har en smältpunkt så
låg, att den understiger 1 000°C. Vid försöken
formades i bränslebädden oförbränt material
inbäddat i smält slagg. Som bekant har Svenska
Skifferolje AB lyckats lösa problemet med
förbränningen av skifferkoks genom
introducerandet av vertikala tuber i bränslebädden, varvid
temperaturen i denna hålles under kontroll
samtidigt som större delen eller hela den
ångbildning, som avses, sker huvudsakligen inom själva
bränslebädden. En vattenkyld rost är ingen ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
