Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 21 januari 1950 - Eldning med tjocka oljor, av Torsten Widell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/I januari 1950
49
inträffade skadorna, dels söka finna utvägar för
att undgå dylika skador i framtiden. Det initiativ,
som Vattenfallsstyrelsen har tagit, är att hälsa
med stor tillfredsställelse.
Skadorna vid oljeeldning är i huvudsak av två
slag, dels beläggningar och dels
materialförstöring genom korrosion och förbränning. Vid
temperatur över rökgasens daggpunkt kan man få
skador på eldstadstuber, överhettare och även på
luftförvärmare och vid vtor med temperaturer under
daggpunkten främst på luftförvärmare. I
Västerås Kraftverk har inträffat skador av båda slagen9.
Svaveltrioxidens uppkomst
Även om inte klarhet nåtts om alla olika faser
vid skadornas uppträdande, är man dock på det
klara med att skadorna kan hänföras till svavel
i bränslet och härav bildad svaveltrioxid.
Svårigheterna ökas därigenom att svaveltrioxiden
avsevärt höjer rökgasernas daggpunkt, från ca 45°
ända upp till ca 170°.
Då man ej synes kunna räkna med att på något
ekonomiskt sätt ta bort svavlet ur oljan, måste
ansträngningarna koncentreras på att antingen
söka förhindra bildningen av svaveltrioxid eller
att eliminera dess skadliga verkningar. I detta
sammanhang kan nämnas, att storleken av
svavelhalten synes ha mindre inflytande på den
bildade mängden svaveltrioxid än vad man tidigare
antagit. Enligt en laboratorieundersökning av
Whittingham11 skulle svaveltrioxidmängden vara
proportionell mot kvadratroten ur
svaveldioxidmängden under i övrigt lika förhållanden. Det
synes i huvudsak vara förbrännings- och
temperaturförloppen samt katalysatorer som
bestämma svaveltrioxidbildningen.
Förloppet vid bildningen av svaveltrioxid är
under ganska livlig diskussion. Enligt Harlow4
bildas svaveltrioxiden genom katalytisk
oxidation av svaveldioxid på metallytor med hög
temperatur exempelvis överhettare. Som
katalysatorer skulle därvid främst järnoxid eller någon
vanadinförening komma i fråga, varvid den
senare skulle följa med förbränningsgaserna som
en fluid-katalysator. En experimentell
undersökning av vanadins inverkan har påbörjats av
nämnda brännoljekommitté. Enligt Johnstone8
skulle svaveltrioxiden även bildas genom
sönderdelning av sulfat, men detta bör dock vara
av-mindre betydelse vid olja, där sulfathalten är
mycket låg. En tredje teori framföres av A
Dooley och G Whittingham1 som anser att
svaveltrioxid bildas i eldstaden av svaveldioxid och
atomärt syre, vilket senare ämne skulle erhållas
vid en kedjereaktion, där även koloxid skulle
ingå. Denna reaktion har även påvisats vid
förbränning av koloxid med tillsats av svaveldioxid
inom temperaturornrådet 600—700orl.
Jämviktsförhållandena för reaktionen mellan svaveldioxid
och syre är sådana, att man kan vänta en rela-
tivt kraftig reaktion inom detta
temperatur-område8. Vid de mycket höga temperaturer som
råder i själva flamman är svaveltrioxidhalten vid
jämvikt visserligen mycket låg men dock av
sådan storleksordning, att den kan medföra
svårigheter.
Orsaken till svaveltrioxidbildningen
sammanhänger emellertid både enligt Harlows och enligt
Whittinghams teori med den moderna
ångpannedriften, i förra fallet hög
överhettningstemperatur och i senare fallet hög koldioxidhalt i
rökgaserna med därav följande risk för
koloxidbildning. De faktorer, som i övrigt kan påverka
svaveltrioxidbildningen är, förutom oljans
egenskaper, brännarens konstruktion,
förbrännings-förloppet, eldstadens och eventuellt eldytornas
utformning samt pannans drifttillstånd.
Förbränning av tjocka oljor;
medel att förhindra svaveltrioxidbildning
I allmänhet insprutas oljan i eldstaden genom
brännare antingen direkt genom oljetrycket,
tryckatomisering, eller med hjälp av vattenånga,
ångatomisering. Dessutom kan oljan insprutas
med hjälp av tryckluft, men denna metod synes
ha fått relativt liten användning.
Tryckatomise-ringen betingar den billigaste
anläggningskostnaden, men det kan diskuteras, om icke
ång-atomiseringen skulle kunna ge bättre resultat
vid tjocka oljor, som är svårare att förbränna än
de lätta oljorna. Enligt ett omfattande
försöksmaterial får man nämligen vid oljor med hög
specifik vikt och vid krackade bränslen mer
rök-och sotavsättningar än vid lättare oljor och även
vid paraffiniska tyngre oljor. Tendensen till
rökbildning som funktion av luftöverskottet vid
förbränningen har för övrigt lagts till grund för ett
förbränningsindex för lättare oljor av Reid och
Hersberger10, och denna metod kanske även
skulle kunna tillämpas vid tjocka oljor,
eventuellt något modifierad. Det synes speciellt vara
de aromatiska och nafteniska kolvätena som är
svåra att förbränna, och asfaltbasoljorna synes
vara ännu besvärligare ur förbränningssynpunkt.
Råoljan från Mellersta Östern är paraffinbasisk
och innehåller omkring 5 % aromater, men
återstodsoljan efter destillation innehåller icke
mer än 3—4 % aromater, varför denna olja icke
borde vara särskilt besvärlig ur
förbränningssynpunkt.
Det är sannolikt att man genom förändring av
förbränningsförloppet kan påverka
svaveltrioxidbildningen, speciellt om Whittinghams teori
skulle vara riktig. Oxidationen genom atomärt
syre skulle kunna motverkas genom införande
av stora ytor, som verka förhindrande på
kedjereaktionen, såsom tillförsel av askpartiklar
genom samtidig kolpulvereldning eller inblåsning
av någon slags rök, exempelvis kvartsdamm eller
zinkoxid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
