Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 4 februari 1950 - Rationaliseringsfunktionens plats i företagets organisation, av John Th. Reinholds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
I TEKNISK TIDSKRIFT
analysera ett arbete och särskilja de bägge
komponenterna om man så skulle önska. Ett
företags löpande verksamhet omfattar inköp,
tillverkning, försäljning och ekonomisk
förvaltning. Inom vart och ett av dessa
funktionsområden skall man naturligtvis i ett progressivt
företag tillse, att arbetet utföres så effektivt som
möjligt. Man skall sträva efter att förbilliga
arbetsmetoderna, höja produktionen och
försäljningen, förbättra kvaliteten osv. Man skall med
andra ord rationalisera arbetet. Denna
rationaliseringsverksamhet påvilar i främsta rummet
respektive souschef, alltså inköpschefen,
tillverkningschefen osv., men i andra hand varje
annan ledare oavsett den post han bekläder.
Alla bör vara besjälade av en önskan att
effektivisera sitt eget och sina underställdas arbete.
Helst bör denna strävan omfattas och
understödjas även av arbetare och rutintjänstemän.
För att detta skall lyckas fordras det stor
skicklighet av linjebefälet. De måste fatta
rationaliseringen som något liknande en ideologi, alltså
som en aktiv idé.
Denna del av företagsrationaliseringen — man
har kallat den "vardagsrationaliseringen" — är
utomordentligt viktig. Det är inte bara de stora
genomgripande förändringarna som betyder
något utan även de små besparingar som man
gör i det dagliga arbetet på kontor och i
verkstäder och som efterhand adderar ihop sig till
betydande belopp. Rationaliseringens idé måste
alltså genomtränga hela linjeorganisationen, bli
ett med denna, om ett fullgott resultat skall
uppnås. Rationalisering och industriellt ledarskap
hör alltså ihop, oavsett vilken post det gäller.
Ordet rationalisering kommer från det latinska
substantivet ratifo, som betyder förnuft. Och
förnuftiga måste alla ledare vara inom ett företag,
från verkställande direktören till förmannen.
"Vardagsrationaliseringen" följer alltså helt
linjeorganisationen, den är en integrerande del
av linjens uppgifter och har därmed sin plats
given i organisationen. Jag skulle vilja kalla
denna del av företagsrationaliseringen för
linjerationaliseringen till skillnad från
topprationaliseringen som jag nu skall komma in på.
Som vi tidigare har sett, måste
linjerationaliseringen begränsas till åtgärder, som icke, eller
endast i ringa grad, återverkar på andra
avdelningar. Så snart det är fråga om större åtgärder,
blir deras verkningar sällan begränsade till
ifrågavarande avdelning, utan de påverkar även
andra delar av företaget. Det uppstår alltså ett
behov av samordning och avvägning, som endast
företagsledningen kan bemästra.
Vanligen erfordras det en hel del
undersökningar av olika slag, innan ett beslut kan fattas
i fråga om en föreslagen större
rationaliseringsåtgärd, antingen initiativet till denna kommer
från en lägre instans i linjen eller från företags-
Fig. 1. Topporganisation i ett företag där vice verkställande
direktören (t.v.) resp. verkställande direktören (t.h.) leder
rationaliseringsfunktionen.
ledningen själv. Ett progressivt företag måste
vidare ägna stor uppmärksamhet åt
utvecklingsarbetet. Med utveckling menar jag här allt arbete
som ej direkt är att hänföra till den löpande
verksamheten. Dit räknas sålunda teknisk och
personell forskning, marknadsundersökningar,
ekonomiskt utredningsarbete, organisatoriska
åtgärder som berör flera avdelningar etc. Dessa
uppgifter ingår vanligen som ett led i den
långsiktiga planering av företags verksamhet som
brukar benämnas företagspolitik. Det är
naturligt att ledningen av dessa viktiga uppgifter
måste ligga i företagets topp. Detta är
anledningen till att jag använt ordet topprationalisering
som ett sammanfattande begrepp för dessa
verksamheter.
Topprationaliseringen kan med fördel ledas av
verkställande direktören. I ett större företag är
det dock vanligen omöjligt för honom att hinna
med detta, speciellt om han önskar att
personligen hålla samman den löpande verksamheten.
Denna består, som tidigare sagts, av inköp,
tillverkning, försäljning och ekonomisk
förvaltning. Dessa funktioner bildar tillsammans en
organisk enhet, som bör ledas av en enda chef. Å
andra sidan består utvecklingsarbetet också av
flera verksamhetsgrenar, som lämpligen kan
sammanföras under en chef. I ett företag av
måttlig omfattning blir verkställande direktören
direkt ledare för antingen den löpande
verksamheten eller för utvecklingsarbetet. Vad som är
lämpligast i det enskilda fallet blir en
bedömningsfråga, kanske också en kompetens- och
intressefråga. Antar vi nu att verkställande
direktören väljer att ha den direkta ledningen av de
löpande ärendena, så måste han ha en nära
medarbetare att sköta utvecklingsarbetet. Här finns
olika variationsmöjligheter, liksom vid all
organisation. Jag hinner ej gå in på ett flertal
tänkbara varianter utan håller mig till en enda,
nämligen att vice verkställande direktören leder
utvecklingsarbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
