Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 11 februari 1950 - Metod att nyttiggöra använd betvätska, av Ss - Tekniska lösningsmedel, av Ss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
I TEKNISK TIDSKRIFT
zinksulfat och zinkklorid. Tre olika råvaror används,
nämligen begagnad betvätska innehållande ca 21 % ferrosulfat
och */ 2 % fri svavelsyra, flytande klor samt till slut
zinkaska från galvaniseringsverket. Innan zinkaskan kan
användas för processen, måste den överföras till zinkoxid.
Efter en mekanisk separering för att få bort metallisk
zink och järn krossas återstoden till pulverform. Pulvret
får passera en roterugn, där det överföres till zinkoxid,
som sedan på nytt pulvriseras. Den lagras därpår i silos.
Betvätskan upphettas till 85°, zinkoxid tillsättes under
kraftig omröring för att neutralisera den fria syran och
höja pH till ca 5. Något luft genomblåses för att oxidera
en del av ferrojonerna till ferrijoner, vilka vid rådande
pH utfaller i form av en flockig fällning av ferrihydrat,
som tjänstgör som klarningsmedel. Den klara lösningen
av ferrosulfat pumpas nu till en annan behållare klädd
med glas, där temperaturen höjs till 115°. Klorgas och
zinkoxid tillförs portionsvis under noga aktgivande på att
pH hålles vid för processen lämplig höjd. För att hindra
zinkoxiden att baka ihop sig måste en mycket god
omröring åstadkommas. Reaktionen drives efter följande
formel
Om man först tittar på kolvätena, kan de uppdelas i
paraffiner, naftener och aromatiska ämnen. Nedanstående
strukturformler är typiska exempel på hithörande för-
2 FeSO, + 3 ZnO + CL, + 3 H20
+ ZnCl2 + 2 Fe(OH)s
2 ZnS04 +
Då en titrering visar, att allt järn är överfört till
ferrihydrat, anses reaktionen vara avslutad. Det bildade
ferri-hydratet avfiltreras med ett vakuumfilter, varpå
Zn-salt-lösningen avfärgas med aktivt kol före indunstning och
kristallisering. En fraktionerad kristallisation är lätt att
åstadkomma genom den stora skillnaden i vattenlösligheten
hos ZnS04 och ZnCLj. Under det att 100 delar vatten endast
löser 80 delar ZnS04 är motsvarande siffra för ZnClj, 646.
På grund härav kan man kristallisera ut hela
ZnS04-mäng-den, innan ZnCLj börjar falla ut. Moderluten indunstas
ytterligare, tills den håller 70 % ZnCl^, och säljs i detta
skick i fat eller tankvagnar. Kristallerna av ZnS04 torkas
och säljs i säckar. Det från vakuumfiltret erhållna
ferri-hydratet torkas med varmluft, mals och säljs såsom
färgpigment eller som absorptionsmedel. Det största problemet
i processen är att få material, som stoppar för de olika
aggressiva ämnen man handskas med. Alla rör görs av
monel och alla reaktionskärl och övriga apparater
antingen glasklädda eller också helt av monel. För att minska
driftkostnaderna så mycket som möjligt har hela
anläggningen i görligaste mån automatiserats. Uppvärmningen har
planerats för både industrigas och brännolja. Några
uppgifter om anläggningens räntabilitet lämnas ej, men
ifrågavarande firma har visat, att om god vilja finns kan också
en god lösning av ett besvärligt avfallsproblem uppnås
(H Khaiter i Chem. Engng mars 1949). Ss
Tekniska lösningsmedel. Betydelsen av industriella
lösningsmedel har på senare tid ökat mer och mer. Man
behöver bara tänka på den allt mer vidgade användningen
av t.ex. cellulosalacker, impregneringsmedel, kosmetiska
preparat och sist men icke minst alla slag av
DDT-prepa-rat. Vid begagnande av lösningsmedel måste särskild
hänsyn tas till deras lösande förmåga. Ett ämne kan t.ex. vara
alldeles ypperligt, då det gäller att extrahera olja ur
sojabönor men komplett odugligt för framställning av ett
cellulosalack. En annan viktig egenskap hos lösningsmedlet
är dess förmåga att vid användandet "släppa" från det
lösta ämnet. Jämför ett snabbtorkande gummicement med
vissa typer av långsamtorkande färg!
De organiska lösningsmedlen är huvudsakligen kolväten
eller kolväteföreningar, som dessutom innehåller
syreatomer. Den första gruppen består av både alifatiska och
aromatiska ämnen, till den andra hör t.ex. alkoholer,
estrar, etrar och ketoner. Andra indelningsgrunder är efter
lösningsmedlets lösande förmåga, dess förmåga att släppa
från det lösta ämnet, dess kokpunktsintervall m.m. Som
jämförelsestandard brukar man använda toluol eller
nor-malbutylacetat av viss bestämd temperatur.
Paraffiner
H H H H H H H
||lilit
H—C—C—C—C—C—C—C—H
I I I I I I I
H H H H H H H
Naftener
H CHs
C
Normalheptan
> K
W \/ XH
C
H H
Metylcyklohexan
Aromatiska
ämnen
CH3
C
H
H—C C—H
H | I
H H—C C—H
\/
C
H
Toluol
Den lösande förmågan är sämst hos rena paraffiner,
något bättre för naftener och bäst hos de aromatiska
kolvätena. Å andra sidan kan den lösande förmågan hos ett
kolväte ej direkt jämföras med samma egenskap hos ett
lösningsmedel även innehållande syre. Nu använda
standardmetoder för bestämning av ett kolvätes lösande
förmåga är "Kauri Butanol Solvent Power", "Mixed Aniline
Point", "Diluting Power", "Resin Compatibility", under det
att motsvarande metoder för den syrehaltiga gruppen är
"Dilution Ratio", "Viscosity Reduction" etc. För praktiskt
bruk användes för kolväten mest följande.
För bestämning av ’’Kauri Butanol Solvent Power’’ sättes
toluol av 2° lika med 100 och ren normalheptan lika med
25. Varje värde mellan dessa tal karakteriserar
lösningsmedlet såsom gott, medelgott eller dåligt, då det gäller den
lösande förmågan.
"Mixed Aniline Poinf’ är för toluol 10° och för ren
normalheptan 69,5°. Här är det tvärtom så, att en god lösande
förmåga kännetecknas av ett lågt tal och vice versa.
Ett lösningsmedels avdunstningsförmåga hänföres även
till toluol av 2° som standard. Ibland önskas en relativ*
snabb men jämn avdunstning, under det att man i andra
fall vill ha först en mycket hastig och sedan mot slutet av
torkningen högst betydligt fördröjd avdunstning. I så fall
bör lämpligen en kurva uppritas, där relationen avdunstad
mängd per tidsenhet visas.
En praktisk indelningsgrund av de organiska
lösningsmedlen är även följande:
A. alifatiska lösningsmedel
1. ämnen med bestämd kokpunkt liggande under ca 150°;
2. "White Spirits", ämnen kokande mellan ca 140° och
210°;
B. aromatiska lösningsmedel (lösningsmedel med en halt
av aromatiska ämnen överstigande ca 40 %);
C. lösningsmedel innehållande kol, väte och syre.
Grupp A 1 begagnas till extraktion av oljor ur frön etc.,
fett ur ben och slakteriavfall samt ingår som thinner i
vissa speciallacker, under det att grupp A 2 mest används
inom färg- och fernissfabrikationen. Inom grupp B
återfinnes de kraftigaste lösningsmedlen bland kolvätena, man
behöver bara tänka på bensol och toluol. De begagnas vid
framställning av vissa plastiska massor, som "bärande"
löningsmedel för DDT och som tillsats till en del färger.
De i grupp C ingående lösningsmedlen har nästan alltid
hög avdunstningshastighet och används därför oftast i
blandning med ämnen tillhörande de andra grupperna.
Dessa tjänar t.ex. till att sänka den höga
torkningshastigheten hos ett cellulosalack, varigenom sprödhet och
sprickor i den färdiga färgfilmen undviks. En vanlig
sammansättning på ett lösningsmedel för cellulosalack är t.ex.
toluol 40 %, etylacetat 40 % och etanol 20 % (Esso
Oil-ways h. 4, 5, 6 1948). Ss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
