Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 11 februari 1950 - Förnickling med gasformig karbonyl, av SHl - Silver-zinkcellen, av SHl - Sprängämnens konstitution och egenskaper, av SHl - Metod att nyttiggöra använd betvätska, av Ss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 februari 1050
115
bonyl fullständig, men då verkar metallen som katalysator
för dissociation av CO till C + COB. Denna reaktion
medför, att man får en heterogen beläggning bestående av
nickel och kol, och sådana blandningar har för
närvarande intet kommersiellt värde. Under 175°C närmar sig
sönderfallshastigheten snabbt noll. Nickelöverdragets
duk-lilitet påverkas sannolikt av gashastigheten vid fällningen,
ty försök tycks visa, att den varierar omvänt med
utfällningshastigheten.
Ehuru denna typ av gasförnickling sannolikt icke för
närvarande helt kan ersätta elektrolytisk förnickling,
väntas den få stor användning för speciella ändamål, för
vilka den är särskilt lämplig. Föremål, som icke kan
behandlas enligt den våta metoden men tål temperaturer på
200°C eller mer, t.ex. keramik, glas och trä, kommer
sålunda att gasförnicklas. Den största fördelen med den nya
metoden är sannolikt den korta utfällningstiden. Vid ett
prov utfälldes 6 kg nickel på en liten bordsskiva på 1 h. En
annan förnickling, som tog 30 min enligt gängse metod,
utfördes på 4 s. Gasförnickling ger även utmärkt
reproduktion av oregelbundna strukturer och innerytor. Dessutom
blir komplexa elektrolytiska bad onödiga, och problemet
att anlägga spänningen så, att oregelbundna ytor får ett
jämntjockt metallöverdrag, kringgås. Processen kan
slutligen lätt göras kontinuerlig.
Gasförnickling har emellertid även nackdelar. Både
nickel-karbonylen och den bildade koloxiden är mycket giftiga.
Därför måste all apparatur vara absolut gastät för att
skydda personalen, och avfallsgaserna måste oskadliggöras
på ett riskfritt sätt. Nickelkarbonyl är ett starkt
reduktionsmedel och kan därför redan vid 60°C ge våldsamma
explosioner i blandning med syre. Vid metodens utveckling
visade det sig mycket svårt att åstadkomma tjocka
nickelbeläggningar på grund av bristande adhesion och därav
följande blåsbildning. Denna svårighet kunde dock
övervinnas genom följande procedur: rengöring genom
polering, utfällning av ett tunt nickellager, upphettning till
430°C och sedan ny nickelfällning till önskad tjocklek.
Nickel är särskilt lämplig för denna form av
metallbeläggning, men i princip samma metod har visat sig
användbar för järn, krom, wolfram och molybden. Det här
beskrivna förfarandet anses blott vara början till ett
omfattande kommersiellt utnyttjande av processen (Chem.
Engng okt. 1949). SHI
Silver-zinkcellen är icke ny, men den har nu nått en
sådan fullkomning framför allt genom arbeten av Henri
André, att den börjat tillverkas i USA. I sin nuvarande
form är cellen ett lätt, omladdningsbart galvaniskt element,
vars vikt uppges vara blott fjärdedelen och dess volym
mindre än hälften av en ekvivalent blyackumulators. En
sådan av standardtyp för 63 Ah väger 29 kg och har en
volym av 16 1. Det påstås, att ett Ag-Zn-batteri med
samma elektriska data blott väger 7 kg och har en volym
på 6,5 L Tillverkaren framhåller vidare följande fördelar
hos Ag-Zn-cellen: elektrolyten absorberas och drivs ej av
vid laddning; det är ingen risk att överladda elementet,
då elektroderna ej slår sig; frätande, sura ångor avges
icke, och läckning kan ej uppstå; elementet har lång
livslängd vid lagring, stor mekanisk hållfasthet och god
motståndskraft mot stötar och skakning. Det synes därför
kunna bli av stor betydelse för flyget och lär också provas
för detta ändamål i USA (Aviation Week 4 juli 1949).
SHI
Sprängämnens konstitution och egenskaper. Inom
varje vetenskap finns vissa tankegångar, som löper likt
röda trådar genom dess vävnad av fakta och teorier. De
lyser fram med oregelbundna och oförklarliga mellanrum
och är då alltid tacksamma diskussionsämnen. Ett typiskt
exempel på en sådan tankegång är, att man till slut bör
kunna förutsäga en kemisk förenings egenskaper, om man
känner dess struktur. Ehuru allmänna teorier ännu ej
kunnat uppställas, har några begränsade relationer
verkligen kunnat fastställas, och de, som arbetar med
färgämnen, eteriska oljor, fotografi och kemoterapi, har
utnyttjat dem med god framgång. Två nya specialområden,
inom vilka samband mellan konstitution och egenskaper
iakttagits, har emellertid nyligen dykt upp. Det ena synes
tills vidare mycket begränsat och består av samband
mellan morfins kliniska verkningar och ändringar av dess
konstitution. Det andra, som är mer omfattande, gäller
sprängämnen.
Man har länge sökt ett samband mellan ämnens
konstitution och explosiva verkan. Några framsteg gjordes
under 1800-talet genom uppställandet av syrebalansen,
som uttrycker en explosiv molekyls förmåga att själv
leverera den kvantitet syre, som behövs vid dess
förbränning till C02 + HjO. Ett sprängämne, som har exakt
riktig syremängd, sades ha nollbalans, ett som innehåller
mindre syre, hade negativ och ett med mera syre hade
positiv balans. Alla tidigare försök att förutsäga ett
sprängämnes energiutveckling var huvudsakligen baserade på
termodynamiska synpunkter. År 1935 föreslog emellertid
Pletz den första på kemisk struktur grundade teorin. Han
delade upp alla sprängämnen i åtta typer, var och en
karakteriserad av en specifik atomgrupp, som han kallade
explosofor. Denna analogi med Witts
kromofor-auxokrom-teori för färgämnen utsträckte han genom att skapa en
annan klass av modifierade grupper kallade auxoexploser.
Pletz’ definition av dessa termer var emellertid ganska vag,
och hans teori har, ehuru intressant, varit av liten praktisk
nytta.
Frågan om relationen mellan sprängämnens konstitution
och egenskaper har nyligen tagits upp på nytt av Lothrop
och Handrick, vilka begränsat sina undersökningar till
organiska ämnen. De har uppdelat de funktionella
grupperna i två huvudklasser, som kallas plosoforer och
auxo-plosiver. Efter sin förmåga att ge kraft indelas
plosoforer-na vidare i primära och sekundära. De förra är
nitrat-ester, aromatisk nitro-, alifatisk nitro- och
nitramingrup-perna, de senare är azo-, azid-, nitroso-, peroxid-, ozonid-,
perklorat- m.fl. grupper. Auxoplosiverna definieras som
sådana grupper, vilka icke ensamma kan ge explosiva
molekyler men vilka kan ändra de explosiva egenskaperna
hos ämnen innehållande plosoforer. Till denna grupp hör
hydroxyl-, karbonyl-, klorid-, sulfid-, eter-, amino- och
liknande grupper. Vanliga diagram bestående av
blyblocks-värden mot syrebalans ger en massa oregelbundet spridda
punkter; de har därför mycket litet praktiskt värde. När
blott föreningar innehållande C, H och någon av de
primära plosoforerna betraktas, visar sig emellertid, att
kraftvärdena för många kända sprängämnen växer, när
syrebalansen närmar sig noll. En liknande tendens kan
iakttas för ämnen innehållande flera primära plosoforer.
Denna överensstämmelse mellan "hybrider" och
homoploso-fora ämnen är av intresse för dem, som skall framställa
nya sprängämnen, ty det är ofta lättare att syntetisera
hybriderna än de rena typerna. När sekundära plosoforer
och auxoplosiver införs, försvinner dock den trevliga
relationen mellan kraft och syrebalans. De förra är icke
särskilt framstående, när det gäller att ge hög
explosionskraft, och de tolereras därför sällan i en explosiv molekyl
på grund av den ökade känslighet, som de tycks ge
sprängämnet. De senare bidrar icke alls till kraften utan
införs ibland för att underlätta syntesen (Ind. Engng Chem.
juli 1949). SHI
Metod att nyttiggöra använd betvätska. Nästan alla
järnverk har besvär med den förbrukade betvätskan. Det
vanligaste sättet är att neutralisera den och sedan låta
den rinna bort till närmaste vattendrag med risk att
förorsaka fiskdöd och andra tråkigheter. Vidare håller vätskan
stora kemikaliemängder, som får rinna bort till ingen
nytta. Hos ett stålrörsverk i USA har en särskild
anläggning, kostande 0,5 M$, byggts för att ur den använda
bet-vätskan få fram säljbara produkter, såsom ferrihydrat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
