Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
TEKNISIv TIDSKRIFT
Fig. 2. Uppställning av en
rörlig radarstation SCR-582 i
Algers hamn, september 1943.
Radiation Laboratory
Det var först meningen att radarforskningen skulle skötas
av armén, men man hyste en del farhågor över, hur dess
resultat då skulle mottas av marinen. Sedan försökte man
med ett par andra universitet, men till slut, i oktober 1940,
fastnade man för MIT, där Radiation Laboratory
började sin verksamhet med en personal på 50 man, ett
årsanslag på 455 000 $ och rikligt med plats i MIT:s
byggnader. (Det kan vara lustigt att anteckna, att laboratoriets
namn valdes som ett täcknamn för dess verkliga
verksamhet, med avsikt att utomstående skulle tro att man höll
på med kärnfysik — en sysselsättning som vid denna
tidpunkt av många vetenskapsmän ansågs vara fullkomligt
harmlös!)
Vid slutet av kriget hade laboratoriet en teknisk stab av
1 200 personer jämte 2 700 assistenter och kontorsfolk, och
dess årliga budget hade växt till det 80-faldiga. Det
upptog 00 000 nr i MIT och hade dessutom ett flertal
underlaboratorier i USA, England, Frankrike och Australien.
Det hade framför allt bidragit till utvecklingen av ca 150
radarsystem av olika slag och vidare av
Loran-navigations-systemet (Tekn. T. 1947 s. 405). Värdet av den utrustning,
som beställdes på dessa områden, låg betydligt över 1 500
M$. Med andra ord, Radiation Laboratory var.USA:s
största forskningsprojekt under kriget näst efter atombomben.
Hur radar kom till inom Radiation Laboratory, sedan
principen praktiskt hade möjliggjorts genom
engelsmännens uppseendeväckande uppfinning av magnetronen, är
ett stort kapitel, som kräver sin särskilda behandling och
soin för övrigt torde vara ganska välkänt (Tekn. T. 1945
s. 1313; 1946 s. 18, 746; 1947 s. 733). Ett par av radars
insatser i kriget må dock dras fram. Det var t.ex.
den flugburna radarn, H2X, som gjorde det möjligt för
de flygande fästningarna att utföra kontinuerliga
bomb-räder över Tyskland från november 1943 till mars 1944,
trots att vid denna tid på året endast 4—5 dagar
per-månad har tillräckligt klart väder för att tillåta
bombning med marksikt. Det var vidare luftvärnsradarn,
SCR-584, som drev tillbaka Luftwaffe i Italien och under
invasionen klarade V-l-bomberna i England.
Fjärrspaningsradarn, MEW, uppfångade ett par dagar
efter det den hade installerats i sydvästra spetsen av
England en grupp amerikanska tunga bombplan, vilka hade
tappat bort sig och var på väg västerut över Atlanten, 400
kin från kusten. MEW lyckades leda planen tillbaka till
England och därigenom rädda utrustning till ett värde,
som avsevärt översteg totalkostnaden för utvecklingen av
denna anläggning. Slutligen kan nämnas
GCA-landnings-radarn, som gjorde det möjligt att oberoende av
väderleken få plan att landa var tredje minut dygnet runt i
Berlin under luftbrooperationerna.
Radiation Laboratory’s insats för radars praktiska
användning är också värd att särskilt framhållas. Hur
framgångsrikt än forskningsverksamheten på radarområdet
fortskred, blev man nämligen inom laboratoriet mer och
mer bekymrad över tanken på att sätta stora kvantiteter
av denna högspecialiserade utrustning i händerna på
försvarsmakten, där ingen vid denna tidpunkt visste hur den
skulle handhas eller underhållas. Redan 1941 satte man
därför i gång en radarskola vid MIT och vid krigsslutet
hade 8 657 elever gått igenom den, av vilka 2 761 från
armén, 5 552 från marinen och 344 från OSRD. Dessa
elever sändes sedan ut som instruktörer, eller snarare
som apostlar för radar till de olika krigsskådeplatserna,
och utan dem skulle apparaturen inte på långa vägar ha
blivit så effektiv som verkligen blev fallet.
Om man frågar några av Radiation Laboratory’s ledare
om orsaken till, att dess verksamhet blev en sådan
framgång, får man ett samstämmigt svar: Kunniga fysiker
till-läts alt i en kritisk tid stjälpa över ända en mur av
ingenjörserfarenhet; vidare var de tillräckligt energiska och
hade tillräckligt mycket fantasi för att hoppa över den
vanliga, långsamma utvecklingsprocessen och i stället gå
direkt från grunderna till en tillämpning av dessa i full
utsträckning. Men framförallt, framhåller man, var
organisation i denna stora avdelning löslig och informell; i
gengäld var andan desto bättre, och företagsamhet
uppmuntrades alltid. Råkade någon i svårigheter genom
överdriven entusiasm, var det alltid någon som undsatte honom,
utan hänsyn till organisatoriska linjer eller
forskningsområde. Dessa fria principer var förutsättningen för många
andra märkliga framgångar i OSRD:s arbete. I den
forskning, som pågick inom armén och marinen, kunde de
däremot inte alltid följas, därför att alltför besvärliga
direktiv ofta påtrycktes från ledningen.
Eldledning
Till skillnad från första världskriget, som i stor
utsträckning utkämpades i fasta stridsställningar, utmärktes det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
