Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 mars i 950 185
andra av rörlighet. Detta gällde både markrörelser och
sjöstrider, men framförallt var det flygplanet, som kom
och ändrade alla tidigare förutsättningar. Hur antikverad
den inom marinerna fortfarande använda metoden att
"gaffla in sig’’ på målet och den långsamma
eldlednings-uträkningen var, visade sig 1941 utanför Malacka. De två
engelska slagskeppen "Prince of Wales" och "Repulse",
av vilka det förstnämnda var försett med det då
modernaste luftvärnet, överraskades utan jaktskydd av en liten
grupp japanska torpedplan och sändes till bottnen på
några minuter, medan angriparna förlorade endast fyra
plan.
Vad som erfordrades för att undvika sådana katastrofer
var att träffa planet innan det självt hade hunnit släppa
sin bomb eller sin torped. Om nu planet flög på 6 000 m
höjd, måste det släppa bomben 35 s innan det befann
sig över målet, dvs. på 5 km avstånd från detta. Vidare
tog det luftvärnsprojektilen omkring 15 s att nå planet,
vilket under denna tid hann flytta sig ett par kilometer.
Det var alltså enorma förhållningsvinklar man hade att
arbeta med. Slutligen måste granaten explodera inom 20 in
från planet.
Att under sådana förhållanden använda
ingafflingsmeto-den var uteslutet, och amerikanska flottan hade också
utvecklat ett mycket fulländat eldledningssyslem, vilket
baserade sig på optiska mätningar och en avancerad
uträkningsautomatik. Det tog visserligen 20—30 s att klara
proceduren, men fick man denna tid på sig var systemet
nära på ofelbart. Det var i alla fall tillräckligt bra för att
skjuta blint på 25 km håll med en noggrannhet, som var
väl jämförlig med den som nu nås med radar. Härom
vittnar det stora antalet tyska stridsvagnar, som sköts
sönder av fartygsartilleri under invasionens första dagar.
Vad som nu hände på MIT var, att man lyckades minska
liden mellan infångning och skott till en tiondel, dvs. till
2—3 s. Då denna snabbhet sedermera kombinerades med
radarsökning, som gjorde siktet användbart i alla väder
och utsträckte målhållningen till längre avstånd, och
med radartändröret (Tekn. T. 1946 s. 22), vilket
automatiskt initierade granaten i närheten av målet, blev luftvärn
av en helt annan klass möjlig. Sitt elddop fick det nya
siktet, Mark 14, i en provmodell på slagskeppet "South
Dakota", där det i slaget vid Salomonöarna blev
medansvarigt för, att 32 japanska plan sköts ned utan allvarliga
skador på fartyget. Siktet visade sig sedermera t.o.m. räcka
till mot V-l bomberna och de japanska självmordsplanen.
Det nya siktet (Tekn. T. 1947 s. 694), vilket sades vara
"lösningen på ett problem, som var för komplicerat för
att överhuvudtaget kunna lösas", byggde på en
kombination av gyroskopsikte, räknemaskin och servomekanismer.
Det utvecklades av ett lag på tolv man, varav tre eller fyra
ingenjörer och resten mekaniker. Slutprodukten
tillverkades i ett antal, som motsvarar ett totalt värde av ca 200
M$. Mark 14 var i första hand avsett för 20 111111 kanoner
men resulterade så småningom i ett antal nya sikten,
vilka, i kombination med servomekanismer, användes för
de största kalibrer. 1 slutet av 1943 var 80 000 sådana
sikten i användning, vilka alla var baserade på den
ursprungliga "skokartongen", som det första
experiment-siktet kallades — det vägde ju inte heller mer än 10—15 %
så mycket som motsvarande konkurrerande instrument!
En episod från denna tid kan vara värd att dras fram.
Det hade blivit något fel på en servomekanism på
hangarkryssaren "Lexington". En man från MIT flög till
Hono-lulu och fann snart ett enkelt isolationsfel, som han
reparerade. Eftersom han i alla fall var där, satte han i gång
med en noggrannare översyn av bela systemet. Medan han
arbetade under däck kom en radarofficer och frågade,
om han hade något emot att följa med på en liten tur.
Det hade han inte, och så fortsatte han att arbeta. När
ban kom upp på däck var "Lexington" på väg till
Gilbert-öarna. MIT-mannen fick på det sättet vara med under
drabbningarna vid både Gilbertöarna och Marshallöarna,
och han var också ombord då skeppet fick en torpedträff.
Under denna "tur" var han dessutom med om äventyret att
hänga en hel natt i en masttopp för att byta ut någon
liten elektrisk apparat, utan att kunna använda ljus som
skulle ha kunnat vägleda fientliga ubåtar.
Arbetet med utrustningar för eldledning förde mer och mer
in på servomekanismernas område (Tekn. T. 1948 s. 145),
och för ändamålet bildades inom MIT en särskild Servo
Mechanisms Laboratory. Bara den utrustning, som under
kriget hade utarbetats helt och hållet inom laboratoriet,
hade ett värde av 40 M$, vilket ger en uppfattning
om verksamhetens omfattning. Men dessutom fick
laboratoriet arbeta som pionjär på servomekanikens
invecklade område, och dess verksamhet sträckte sig från
forskning och byggandet av modeller till fältprov,
tillverkningsspecifikationer, verkstadsritningar,
provningsapparatur, handböcker och träning av personal.
Bland MlT:s bidrag till eldledningen får man icke heller
glömma den vid krigsutbrottet just färdiga nya
differen-tialanalysatorn, vilken fr.o.m. 1942 huvudsakligen var
sysselsatt med att beräkna skjuttabeller för marinen.
Operationsforskning och ubåtskrig
Ett av MIT:s väsentligaste bidrag till kriget var
utvecklingen av operationsforskningen (Tekn. T. 1949 s. 236),
en vetenskaplig strategisk metodik med rötter i
Storbritannien, där professor T M S Blackett med den nådde
uppseendeväckande resultat i sin befattning som rådgivare
till Amiralitetet. 1 USA utvecklades den huvudsakligen
inom marinens hägn för anti-ubåtskriget, men togs
sedermera upp även av arméflyget.
Vad operationsforskningen innebär kan icke definieras
med några enkla ord, men dess förutsättning är insam-
Fig. 3. Eldledningssikte för fartygsluftvärn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
