Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
TEKNISIv TIDSKRIFT
ling av ett tillräckligt antal jämförliga och så vitt möjligt
kvantitativa observationer, gällande krigsredskapens
beteende och därmed nådda resultat på själva slagfältet.
Denna samling av data underkastas en strängt
matema-tisk-statistisk analysmetod, som syftar till att uttrycka
sannolikheten för, att en viss kedja åtgärder från den
ena krigförande sidan skall framkalla ett visst, och för
den andra sidan skadligt resultat. Analysens resultat kan
sålunda bli att visa vilket som är bäst av ett visst antal
vapen eller metoder, vilket är det bästa sättet att använda
dessa vapen eller en grupp av dessa, vilka strategiska
planer som är bäst för dagens läge och vilka som kan
förväntas bli fördelaktiga i morgon.
De resultat som därvid uppnås är icke alltid de som en
militär skulle komma fram till, och det fordras ofta en
bra portion förtroende från hans sida, och en lika stor
portion tålamod och envishet från vetenskapsmannens
sida, för att det skall bli utdelning. Det tar framför allt
sin tid, innan den som för befälet förstår, att
operationsanalys icke är ett försök att överrösta honom utan att
det endast är ett nytt verktyg, soin ger honom kvantitativa
data och hållbara slutsatser i stället för förmodanden —
även om dessa slutsatser icke kan sträcka sig längre än
att på basis av en föregående serie händelser uttrycka den
sannolikhetsgrad, med vilken en framtida serie händelser
skall ge ett visst, önskat resultat.
En av biprodukterna till operationsforskningen var den
statistiska behandlingen av väderleken. Man skaffade sig
mateinatisk-statistiska uttryck för lufttrycksförhållandena
över olika delar av jorden som funktioner av vissa
väderleksföljder. Genom att passa in den aktuella
väderleksutvecklingen i något av de med dessa statistiska metoder
erhållna mönstren, kunde man genom analogislut få fram
den väderleksprognos, som hade den största sannolikheten
att inträffa. Sådana analogiprognoser utfärdades så
småningom dagligen för de olika krigsskådeplatserna.
Den största framgången, som operationsforskningen gav,
var det framgångsrika bekämpandet av de tyska ubåtar,
vilka opererade i Karibiska sjön och längs den
amerikanska atlantkusten; detaljerna härom är emellertid
fortfarande hemliga. I stället skall ett annat exempel dras
fram: Under vintern 1943/44 brukade tyska ubåtar forcera
Gibraltarsundet genom att närma sig detta nattetid, gå i
undervattensläge vid gryningen och därefter passera sundet
i undervattensläge. Efter att ha gjort en liknande tur
genom sundet i en engelsk ubåt föreslog en medlem av
Operational Research Group en speciell fälla för ubåtarna.
Det finns god anledning att tro, att sedan denna hade
lagts ut, lyckades ingen främmande ubåt komma genom
sundet utan att bli anfallen.
Ett svårare problem var att få en uppfattning om ödet
hos egna ubåtar, vilka sändes ut på patrullering och aldrig
hördes av mera. ORG lyckades deducera fram en av
orsakerna till dessa förluster och få fram ändringar i
utrustning och taktik, vilka räddade åtminstone tre ubåtar
från undergång. Ett annat område, där
operationsforskningen nådde storartade resultat, var det synnerligen
allvarliga hot, som de tyska ubåtarna med snorkel och de
japanska självmordsflygplanen medförde i krigets
slutskede. Närmare detaljer om de av ORG föreslagna
försvarsåtgärderna är icke offentliggjorda, men så mycket
är säkert, att japanernas 9 000 "Kamikaze"-plan icke blev
insatta i Stillahavskriget.
Vid utvecklingen av de tekniska hjälpmedlen i ubåtskriget
har MIT annars spelat en relativt liten roll. Det var dock
MIT-män som ledde arbetet på den luftburna
magneto-metern för upptäckt av ubåtar (Tekn. T. 1949 s. 456).
Vidare medverkade MIT vid konstruktionen av ett femtiotal
typer, minor, vilka användes i stor utsträckning vid slutet
av kriget. En typ, som utlades i japanska farvatten av
B-29-fIygplan, sänkte nära två gånger så många japanska
skepp som alla andra vapen tillsammans.
MIT arbetade även på hydrofonområdet och därifrån kan
en lustig episod berättas. I maj 1942 upptäckte plötsligt
flottan att dess undervattenslyssningsstationer i Chesapeake
Bay stördes av främmande ljud med en ytterst hög
bullernivå. Man antog att dessa ljud, vilka bestod av starka
knäppar med 7 p/s, var någon särskilt listig tysk
uppfinning, som skulle göra det möjligt för deras ubåtar att
nattetid forcera bukten och bombardera marinens stora
anläggningar där. En professor i zoologi vid MIT, som av
någon anledning tillkallades, brydde sig inte om att se
på apparaturen. I stället gick han raka vägen till en av
traktens fiskare och fick av honom låna en havsgös
(Sciaena hololepidota), som han placerade i en hink med
saltvatten. Då fisken kittlades under magen gav den just
de störande ljuden. Tyvärr fanns inget motmedel, ty
utrotningen av denna fisk, av vilken 20 000 t fiskas varje
år i Chesapeake Bay, skulle — även om den hade varit
möjlig — ha betytt en katastrof för traktens försörjning.
Raketer och bomber
Utvecklingen av raketen soin projektil skedde
huvudsakligen vid California Institute of Technology. Även här låg
alltså MIT:s roll huvudsakligen i utfinnandet, med
tillhjälp av operationsforskning, av en lämplig strategi för
dess användning. Omkring 3 000 provanfall till sjöss, av
vilka 1 600 noggrant analyserades, låg till grund för
raketvapnets framgångsrika användning i anti-ubåtskriget.
En föga känd avart är "baklängesraketen". Dess behov
uppkom genom det förhållande, att ett flygplan soin
upptäcker en ubåt i regel befinner sig rätt över denna. Under
den tid, som planet behöver för att vända och komma
i bombfällningsläge, har ubåten oftast hunnit dyka. Man
utvecklade därför en bomb, försedd med raketer, som
kompenserade flygplanets fart, så att bomben föll
lodrätt ned under flygplanet. Det var en originell och i och
för sig utmärkt uppfinning, som bara hade det felet, att
den aldrig behövde komma till användning.
De radiostyrda bomberna användes först av tyskarna
i Medelhavet, men de krävde att flygplanet höll kurs tills
bomben hade träffat, vilket var rätt otrevligt i
luftvärns-elden; dessutom var det ganska lätt för fienden att störa
styrsignalerna. Vid MIT undersökte man därför olika
möjligheter att styra bomber, nämligen radio, radar,
television, värme- och ljusstrålning och t.o.m. brevduvor! Till
slut utkristalliserades två alternativ, dels en
televisionskamera i bombspetsen, som skulle sända en bild av målet
till bombfällaren, dels en högintensitetsfackla, som
medföljde bomben och gjorde det möjligt för bombfällaren
att följa dess kurs.
På grund av de många problemen av både teleteknisk
och aerodynamisk natur som måste lösas, blev det första
resultatet en betydligt enklare bomb, Azon, vilken kunde
styras endast i sidled (Tekn. T. 1947 s. 529). Den blev
därför mest effektiv mot långa, smala mål, t.ex.
järnvägslinjer, broar och landningsfält. Dessutom var kostnader
och vikt sådana, att bomben endast lönade sig för sådana
mål där bombvikter på omkring 1 t var berättigade. Trots
dessa begränsningar gjorde Azon märkliga prestationer i
Burma, där man med 459 bomber förstörde 27 broar inom
loppet av ett par månader. Detta kan jämföras med de 44
anfall, som på samma krigsskådeplats tidigare hade krävts
för att träffa en enda bro med vanliga bomber.
Opera-tionsstatistiskt kunde man visa, att man för ett linjemål
skulle med Azon få 25 träffar per hundra bomber mot 1,7
med samma antal normala bomber.
En förbättring av Azon-bomben efter de tidigare, mera
ambitiösa riktlinjerna, enligt vilka man även kunde
korrigera för räckvidd, blev så småningom utförd, men detta
skedde icke på MIT och bomben kom för övrigt icke till
användning under kriget. På MIT övergick man i stället
till ett annat system, som helt befriade bombfällaren från
styrningen av bomben sedan den en gång hade släppts.
Det var Felix, en bomb som styrdes av skillnaden i
värmestrålning från målet jämförd med omkringliggande ter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
