Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - En teknisk högskola drar ut i fält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i mars 1050
191
industri, utan även i vår planering för den
nationella säkerheten dra in alla civila resurser,
som kan bidra till landets försvar.
Framgången i detta företag beror i stor
utsträckning på det mått av samarbete, som
nationen i sin helhet är villig att prestera.
Emellertid har armén, som ju är en av de viktigaste
länkarna i nationens försvar, en bestämd plikt att
ta initiativet till att närma civila och militära
intressen. För att ur denna synpunkt trygga det
fulla utnyttjandet av vårt lands resurser inför
alla eventualiteter måste följande principer
sättas i kraft:
1. Armén måste ha civil hjälp såväl till den
militära planeringen som för framställningen av
vapen . . . Ett fullt utnyttjande av de civila
resurserna kräver, att de civila instanserna skall
ha tillgång till våra uppskattningar av framtida
militära problem, och att de skall arbeta i nära
samband med våra planerings-, forsknings- och
utvecklingsorgan . . .
2. Vetenskapsmän och industrimän måste ges
största möjliga frihet att genomföra sin
forskning. Arméns fulla utnyttjning av de civila
resurserna kan icke nås endast genom att vi
föreskriver vissa militära egenskaper och fordringar
på vissa typer av utrustning. Det finns större
utsikter för att vetenskapsmän och industrimän
kommer att ge nya och oanade bidrag till arméns
utveckling, om detaljerade direktiv hålles ned till
ett minimum . . .
3. Möjligheterna att utnyttja vissa av våra
industriella och tekniska resurser som en organisk
del av vår militära organisation under kritiska
tider måste noggrant undersökas . . . Det finns
inga skäl att inom armén duplicera en
utomstående organisation, som genom sina erfarenheter
är bättre kvalificerade än vad vi är att utföra
vissa av våra uppgifter . . .
4. Vi måste inom armén skilja ansvaret för
forskning och utveckling från anskaffning,
inköp, lagring och distribution . . .
Forskningsgrupperna måste ha fullmakt att själva anskaffa
experimentutrustning för att kunna utföra prov i
fält med utrustning, som fortfarande står på
utvecklingsstadiet.
5. Officerare i alla vapenslag måste vara fullt
medvetna om de fördelar, som det medför för
armén att utnyttja civila färdigheter i militär
planering och utveckling . . . Vi måste ge en
sådan uppmuntran åt officerare, vilka ägnar sig
åt högre vetenskapliga studier, att en fortsatt
praktisk tillämpning av vetenskapliga och
tekniska tankegångar på militära problem
uppmuntras. Samma uppskattning måste läggas på
prestationer inom natur- och
samhällsvetenskaperna som på andra grenar av militärvetenskaperna.
Det ligger på vårt ansvar att ta initiativet till
utvecklingen av nya resurser, överallt där vår
nationella säkerhet kräver det. Det är vår plikt
att understödja ett brett lagt forskningsprogram
i läroanstalterna, inom industrin och på varje
annat fält som kan vara av vikt för armén. Ett
nära samarbete mellan militära och civila
resurser kommer icke bara att direkt vara till nytta
för armén, utan även indirekt bidra till
nationens säkerhet i den mån som civila förberedes
för sin roll i krig genom de erfarenheter som de
har fått i fred. Samspelet mellan militära och
civila i läroanstalter och inom industrin
kommer att riva ner skrankor, fostra ömsesidig
förståelse och leda till personliga vänskapsband,
som blir ovärderliga för ett blivande samarbete.
Behovet att nå detta mål lägger på oss militärer
ansvaret att göra våra professionella officerare
till lika kunniga och erfarna män som civila på
motsvarande områden, och att göra
arbetsförhållandena hos oss lika inbjudande, som de är
utanför oss."
Vetenskapsmän och tekniker
Många gånger i det föregående har läsaren mött
ordet vetenskapsman, medan teknikern
knappast har kommit på tal. Det är också ett av de
säregna dragen i det senaste världskriget, att det
var vetenskapen och icke ingenjörskonsten, som
lämnade de största bidragen till stridsmedlens
utveckling.
Om man nu ser på MIT:s lärarstab, så var före
kriget de, som företrädde naturvetenskaperna,
sysselsatta med grundforskning i sina
laboratorier, medan de, som undervisade i de tekniska
tillämpningsämnena, hade ett intimt samarbete
med industrin. En orsak till denna inställning
hos de tekniska lärarna var för det första
vetskapen om, att målet för deras undervisning
var att tillföra industrin ny personal. En annan
var, att teknisk forskning, när den överstiger en
viss skala, kräver andra möjligheter än vad en
läroanstalt besitter och att experimentarbetet
därför ofta får sin avslutning i industrins
anläggningar. En tredje var insikten om, att
undervisningen mår väl av en intim kontakt med
industrin för att icke bli föråldrad. Detta ledde
även till, att många av professorerna i
ingenjörsämnena ägnade en hel del av sin fritid åt
uppdrag inom industrin.
Under normala omständigheter skulle man
alltså ha kunnat vänta, att den tekniska
lärar-staben i fall av krig skulle expandera sin
verksamhet på den industriella fronten, medan
grundforskarna skulle hålla sig kvar i sina
laboratorier för att där fortsätta med sina arbeten,
vilka väl kunde bli till nytta i nästa krig men
icke i det pågående, såvida det icke räckte
mycket länge.
Nu blev situationen icke normal. Det råkade
vara så, att de föregående tjugofem årens
grundforskning hade nått till en punkt, där vissa
tillämpningar var självklara. Deras förverkligan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
