Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 4 mars 1950 - Böcker - Elektrotechnisches Praktikum für Laboratorium, Prüffeld und Betrieb, av G Ödberg - Facsimile, av C A Bruno - Valda dikter, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 mars 1950
203
Elektrotechnisches Praktikiim ftir Laboratorium,
Priiffeld und Betrieb, av Franz M oe lee r.
Springer-Verlag, Berlin 1949. 311 s., 198 fig. 18 DM.
I förordet säger förf., att boken kan i viss mån anses
som en efterföljare till det numera utgångna verket av
Orlich: "Anleitungen zum Arbeiten im elektrotechnischen
Laboratorium". I fråga om uppläggningen företer de båda
arbetena stora likheter, men Moellers verk är mera allmänt
hållet och förutsätter ej som Orlichs en viss, bestämd
laboratorieutrustning.
I en inledning behandlas mätning i allmänhet:
felberäkning, enheter samt praktiska synpunkter på mätningens
utförande och protokollets uppställning. De följande fem
kapitlen ägnas åt mätning av ström och spänning, av
effekt och energi, av impedanser, magnetiska mätningar
och elektrotermiska mätningar. Metoderna tillämpas sedan
i de fyra sista kapitlen, vilka behandlar mätningar på
vissa grundelement (spolen, kondensatorn, elektronröret,
m.m.), maskinprovningar, undersökningar av ledningar
och nät och slutligen vissa speciella mätningar.
Framställningen begränsar sig till kraftteknisk frekvens och
tonfrekvens; högfrekvens- liksom högspänningsmätningar har
förf. ej ansett sig böra ta upp i detta sammanhang.
Framställningen är bred och grundlig. Drygt ett hundratal väl
valda försök beskrives ingående. De praktiska vinkarna
oin hur man bör välja och avpassa apparater, instrument
m.m., är av värde.
Förf. har valt ett mindre vanligt enhetssystem, nämligen
ett efter Mie uppkallat, rationaliserat system med
grundenheterna cm, s, V och A. (I detta blir kraftenheten
1 J/cm —107 dyn 10,2 kp och massenheten 1 Js2/cm2c=
107 g = 10 ton!) I sin inledning påstår förf. att
"mekanikens praktiskt-tekniska system enligt Giorgi" har
grundenheterna m, kp (för kraft) och s, vilket föranlett mig att
sätta ett frågetecken i kanten.
Boken är en god framställning av den klassiska
mättekniken som gör skäl för namnet "Praktikum". Den kan
rekommenderas åt alla som sysslar med elektrotekniska
laborationer. G ödberg
Facsimile, av Charles R Jones. Murray Hill Books,
New York — Toronto 1949. 422 s., 220 fig. 6
Förf. börjar med att definiera "Fax" som en teknik att
på elektrisk väg överföra "graphic intelligence", dvs. tryckt
eller skriven text, teckningar och kartor, fotografier etc.
från en sändare till en mottagare, vilken antingen direkt
tecknar en exakt och hållbar kopia på ett papper eller
registrerar bildimpulserna på ett fotografiskt skikt, som
framkallas och vidarebehandlas på vanligt sätt. Fax
avgränsas härigenom dels gentemot televisionen med dess
rörliga bilder och dels gentemot teleprinteranläggningar,
soin endast kan nedskriva vissa på förhand bestämda
teckenkombinationer.
Man vill gärna tro att fax är en ny uppfinning. Så är dock
ingalunda fallet, och i bokens första, historiska
avdelning ger förf. en kort resumé över utvecklingen från
Alexander Bains skrivande synkronpendlar av år 1842 fram
till våra dagars telefoto och radiotidningar. Nästa
avdelning behandlar nuvarande och tänkbara
användningsområden. Utom sådana nära till hands liggande som
nyhetsförmedling, militär ordergivning, utsändning av
väderleksprognoser etc., visar förf. med en reklammans hela
entusiasm på ett flertal andra, och här märks tydligt att
han anser att de direktskrivande helautomatiska
maskinerna har framtiden för sig, medan de fotografiskt
registrerande telefotoapparaternas verksamhetsfält måste
begränsas till de fall, där toppkvalitet kan betalas med längre
sändningstid. Man är gärna med på att fax måste kunna
revolutionera Kinas telegramväsen, men det är kanske
litet svårare att inse finessen i en faxförbindelse mellan
matsal och kök på en restaurang, för att servitrisen skall
kunna ge skriftliga instruktioner om hur gästen vill ha
sin biff stekt!
Så följer en avdelning som behandlar
konstruktionsprinciper och arbetssätt för moderna sändare och
mottagare, där t.ex. sådana problem, som sammanhänger med
synkronisering och infasning, bärfrekvenser och linjefel,
radiolänkar etc., ingående behandlas. I ett intressant
kapitel redogöres för den amerikanska
standardiseringsverksamheten på området samt för standardiserade
kontrollprov för bestämning av upplösningsförmåga, infasningsfel
och liknande. Även "färgfax" får här en kort presentation.
Bokens senare hälft upptar en detaljerad beskrivning med
kopplingsscheman och bilder för ett stort antal apparater
på den amerikanska marknaden, med som avslutning ett
kapitel om skötsel och felsökning samt en utmärkt
ordlista. Utom om "vanliga" telefotoapparater och skrivande
radiomottagare, som ju av några stockholmstidningar
redan introducerats för svensk publik, kan man här läsa
om t.ex. Western Unions olika helautomatiska
telegramsändare, där man på en nummerskiva kan koppla sig till
önskad mottagare. Eftersom boken är skriven för
amerikanska läsare, finns däremot inga uppgifter om
europeiska konstruktioner, vilka vid jämförande prov har visat
sig vara fullt i klass med de amerikanska; bl.a. har en
svensk firma konstruerat en förnämlig faxanläggning. Man
saknar också en beskrivning av en automatisk
klichéets-ningsmaskin för plastklichéer och en
färgseparations-anläggning för färgdiapositiver, vilka bägge finns i drift
i USA och som väckt berättigat uppseende även inom
svensk fackpress. Dessa faller kanske också en smula
utanför den av förf. angivna ramen men arbetar till stor
del efter samma principer, och åtminstone den förra har
enligt tidningsuppgifter även utförts i en fjärr-"skrivande"
version.
Förf:s framställning är klar och överskådlig och han
förlorar sig aldrig i ett teoretiserande för teoretiserandets
egen skull. Även invecklade sammanhang klarlägger han
utan tillkrånglade resonemang eller ekvationer. Boken har
också fått ett tilltalande typografiskt utförande och
illustrationerna är talrika och passar väl in i sammanhanget.
Boken kan därför rekommenderas i första hand till det
relativa fåtal tekniker, som haft tillfälle praktiskt arbeta
inoin området och för vilka även bokens senare,
beskrivande del kan vara till nytta, men även för varje
teletekniskt intresserad. Dess värde ökas av att litteraturen
på detta område hittills bestått uteslutande av
tidskriftsuppsatser och firmatryck. C A Bruno
Valda dikter, av ärland Noreen. Svenska Arkitekters
Riksförbund, Stockholm 1939. 165 s., ill. 15 kr.
Nya dikter, av ärland Noreen. Svenska Arkitekters
Riksförbund, Stockholm 1949. 111 s., ill. 15 kr.
1 över tre decennier har förf. varje år, med några få
avbrott, skrivit ett spex, som traditionsenligt uppföres inom
Svenska Arkitektföreningen någon vecka före jul. Var och
en, som har haft tillfälle att närvara vid något av dessa
uppföranden, har märkt, att Ärlands spex går långt
utanpå och utöver även de bästa exponenterna för
spextraditionen inom universiteten.
Skillnaden ligger i det intima formatet, i det måttfulla
skämtet och i den mänskliga iakttagelsen, men
framför allt i den poetiska kvaliteten. Det var därför en
gärning som är värd nationens tacksamhet, när för tio år
sedan några av Ärlands vänner tog sig för att utge ett
urval av hans produktion, med illustrationer av den
ständige regissören Jefta, men tyvärr i en upplaga som nätt
och jämnt räckte till för att ett fåtal exemplar fortfarande
skall vara tillgängliga.
Nu, tio år senare, kommer ett nytt urval av Ärlands
dikter, liksom det föregående försett med tillägget "ej utgivna
av honom". Om man nu — vilket i och för sig är förmätet
och överflödigt — jämför den nya samlingens dikter med
den gamlas, tycker man sig märka, att den filosofiska
undertonen har blivit mera illusionslös och gäcken mera
resignerad men att lyriken klingar desto friare. Ändå är det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
