Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 11 mars 1950 - Vetenskaplig forskning — och teknisk, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
TEKNISIv TIDSKRIFT
gen en beskrivande vetenskap men är dock icke
en sådan, ty den har förlorat kontakten med
verkligheten i samma utsträckning, som den
uppnått en viss logisk struktur. Huruvida detta
innebär en nettovinst, kan givetvis ifrågasättas,
och man kan därför icke utan vidare påstå, att
en förklarande vetenskap måste vara.bättre än
en beskrivande. Opartisk undersökning av den
förra visar nämligen, att den, även om den är
högt utvecklad, har tydliga brister. Sällan kan
alla beskrivande symboler förklaras av
hypoteserna, utan det finns nästan alltid några brutala
fakta, som är sanna ur beskrivande synpunkt
men som icke kan inpassas i det teoretiska
systemet. Dessa brister har lett till åsikten, att det
bör finnas ett idealt tillstånd för vetenskapen,
i vilket dess logiska byggnad är fullständig och
oantastlig. Alla beskrivande påståenden skulle
då kunna härledas ur en enda teori, som är fri
från inre motsägelser och så enkel som möjligt.
Man kan dock starkt betvivla, att ett sådant
tillstånd kan nås.
Om man går utanför den egentliga
naturvetenskapens ram, finner man nämligen en vetenskap
av denna tvp i matematiken. Dess logiska
struktur är visserligen fullständig, ty alla dess teorem
kan bevisas med axiom, definitioner eller
postulat som utgångspunkter, men en utforskning av
dess grundval har visat, att den icke är fri från
inre motsägelser. Det kan dock med säkerhet
fastställas, att den är oberoende av
experimentell bekräftelse, och den kan därför kallas
autonom. Abstraktionen har drivits så långt, att
matematiken förlorat allt beskrivande värde i
naturvetenskaplig mening, men den är
naturligtvis ett oundgängligt redskap vid logisk
slutledning.
Är den gjorda analysen riktig, skall varje
vetenskap kunna betecknas antingen som
beskrivande, förklarande eller autonom. Av
diskussionen torde framgå, att en beskrivande vetenskap
blott med svårighet kan förbli i detta tillstånd,
främst beroende på människans alltid
återkommande fråga "varför?" och hennes
oemotståndliga lust att försöka besvara denna med hjälp
av en högtflygande fantasi. Dessutom kan
hypotesernas värde vid upptäckande av nya fakta
icke förnekas, och när en gång den logiska
strukturens förtjänster insetts, uppstår en stark
önskan att idealisera vetenskapen, bryta dess
samband med yttervärlden och ställa upp ett
deduktivt system.
Den typ av vetenskap, soin en viss person
föredrar, torde enligt Benjamin1 i huvudsak
bero på hans temperament. Positivisten håller
sig envist till fakta och undviker ängsligt
spekulativa funderingar; de, som förordar en
förklarande vetenskap, vill gå bakom och under
tingens yttre aspekt för att undersöka, hur de
ser ut inuti; formalisten är olycklig i denna för-
virrande värld och föredrar de klara linjerna
hos ett fullständigt abstrakt system. Valet av typ
för vetenskapen synes mig emellertid lika väl
kunna anses vara en lämplighets- som en
temperamentsfråga, och man kan då undra vilken
typ, en tekniker skulle välja. Det synes troligt,
att han skulle önska sig en klokt avvägd
blandning av alla tre typerna, ty den torde kunna ge
den bästa grunden för teknisk forskning och
uppfinnarverksamhet. Den förklarande
vetenskapen tycks från början vara en kombination
av de båda andra. Väljer man den förra som
grund, blir därför de senares funktion främst
kontrollerande. Den beskrivande vetenskapen
skall sålunda hålla fantasi och intuition inom
rimliga gränser, under det den autonoma skall
svara för att slutledningsreglerna följs strängt.
Den tekniska forskningens metodik
Ännu för blott 50 år sedan torde
teknikern-uppfinnaren ofta ha arbetat mer eller mindre
på måfå. Han nöjde sig gärna med att hantera
fakta, dvs. att variera försöksbetingelserna och
iaktta, vad som hände. Många mycket värdefulla
uppfinningar har gjorts på detta sätt, t.ex.
vulkanisering av kautschuk, men numera torde
metoden vara övergiven, helt enkelt därför att
alla lättillgängliga upptäckter redan gjorts och
utnyttjats. Teknikerns metodik har alltmer
närmat sig vetenskapsmannens, vilket framgår t.ex.
av Mocks råd till uppfinnare och av Kowarskis
uppsats 0111 storforskning6.
Det finns emellertid några intressanta
skillnader i detta avseende. Dels bygger nämligen
den moderna tekniska forskningen direkt på
naturvetenskapens rön, dvs. den utgår från att
dess hypoteser är sanna, dels har den alltid två
vitt skilda problem att lösa, nämligen
genomförande av en viss process eller konstruktion och
utprovning av en apparat i laboratoriet och
utnyttjande av den i industriell drift. Det senare
är mycket ofta i lika hög grad ett ekonomiskt
som ett tekniskt problem och erbjuder även i
övrigt uppgifter, vid vilkas lösande vetenskapens
hypoteser ofta visat sig otillräckliga som grund.
Då en teknisk uppfinning numera i regel
utarbetas enligt de principer och metoder, som
den förklarande vetenskapen använder och som
redan skisserats, är framför allt steget från en
upptäckt till dess industriella tillämpning av
intresse. Denna process tar ofta förbluffande lång
tid. Elektronröret är t.ex. byggt på
Edison-effekten, som upptäcktes 1883, men det kom till
praktiskt utförande först 1913, dvs. efter 30 år.
För att nå fram till elektronröret fordrades dock
flera upptäckter utöver Edisons. Detta var
däremot icke fallet med induktionsupphettningen,
ty alla förutsättningar för införande av denna
process fanns enligt White9 redan 1919, men den
började utnyttjas på allvar först år 1939. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
