Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 1 april 1950 - Skorstensproblemet ur brandmannens synvinkel, av Ingvar Strömdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
TEKNISIv TIDSKRIFT
Det kan vara av intresse att jämföra denna
soteldsstatistik med vissa uppgifter om
bränsle-sammansättningen i Stockholm under
motsvarande tidsperiod. Vedeldningen började våren
1940. Ären 1941—44 ingick ved med 50 % i
bränsletilldelningen för uppvärmning;
återstående 50 % utgjordes i regel av koks. Härtill kom
i varierande kvantiteter tilldelning av ved för
varmvattenberedning. Då bränsleransonerna för
de flesta var ganska knappa, konsumerades vid
sidan av den ordinarie tilldelningen
förhållandevis stora kvantiteter "fri" ved, av utseendet att
döma huvudsakligen härrörande från härbren,
ladugårdar o.d. från 1700-talet. Orsaken till
nedgången i soteldskurvan 1942—43 har icke
närmare undersökts; förhållandet torde åtminstone
delvis kunna förklaras av en bättre
vedeldnings-teknik och installation i viss utsträckning av
shuntventiler på pannorna. År 1945 kom
briketter av olika slag, huvudsakligen bestående av
koks- eller kolstybb med sulfitlut eller beck som
bindemedel. Dessa briketter får nog anses bära
en del av skulden till den höga soteldsfrekvensen
1945 och 1946. Slutligen må erinras om, att
också torv av många gånger undermålig kvalitet i
viss utsträckning användes såsom
ersättningsbränsle.
Varför blev det nu så många soteldar under
senaste vedeldningstiden? För ett halvsekel sedan
användes knappast annat bränsle än ved här i
landet och trots detta var soteldarna då
sällsynta. Svaret är, att till skillnad från den gamla
tidens kakelugnar, spisar och kaminer är våra
centralvärmepannor till övervägande delen icke
konstruerade för vedeldning. Redan eldning med
förstklassig, torr ved i exempelvis en kokspanna
vållar bekymmer: rökgastemperaturen sjunker
lätt under daggpunkten och kondensation av
tjära och ättiksyrehaltigt vatten i panna och
rökkanal blir följden. Den ved, som bjöds våra
fastighetsägare och pannskötare under kristiden,
kan icke med bästa vilja i världen betecknas
såsom torr; den våta veden i förening med en fullt
förklarlig motvilja från flertalet pannskötares
sida att ägna sin tid åt braseldning förvandlade
snabbt pannorna till veritabla tjärkokerier. På den
därvid bildade med tiden hårdnande blanksoten
bet inte sotarnas redskap. Blanksotskiktet i
rökkanalen tillväxte i tjocklek och så en vacker dag
— eller kanske snarare en gråvädersdag med tung,
rå luft — hände det som måste hända: blanksotet
antändes och skorstenselden var ett faktum.
Sotelden som brandstiftare
Betyder det nu så mycket om det brinner inne
i en rökkanal? Den påfrestningen skall väl det
brända teglet tåla! Ja, så resonerar och
resonerade många. Skulle det endast komma an på den
för pannans skötsel ansvarige att kalla
brandkåren vid soteld, så bleve det nog i allmänhet
ingen alarmering av; inte ville man besvära
brandkåren för en så enkel sak.
Sotelden är emellertid en väsentligt
allvarligare företeelse än vad de flesta föreställer sig. Att
soteldarna kostat pengar kan försäkringsbolagen
intyga. Här må endast nämnas, att enligt
Centralstället för svensk brandskadestatistik
genomsnittskostnaderna för soteldar i civilrisker i
städer och stadsliknande samhällen under
nio-års-perioden 1938—46 uppgick till ca 750 kr. per
soteld. Totala antalet soteldar i sådana risker
var 2 200 år 1946 och försäkringsbolagens
kostnader för soteldarna nämnda år 1,7 Mkr.
Det är ej endast de direkta skadorna i form
av sprickor, demolerade skiljetungor o.d., som
vållat kostnader. Den primära sotelden har
också många gånger vållat sekundära eldsvådor,
ofta av betydande omfattning. Den till synes
oskyldiga sotelden i rökkanalen kan, om den
icke i god tid kommer under sakkunnig
behandling, vålla både totalförstörelse av byggnaden
och förlust av människoliv. Vi har tidigare
nämnt om det kraftiga gnistregnet ur
skorstenen. Gnistorna som flyger med vinden, kan
självfallet tända, t.o.m. på ganska stort avstånd från
skorstenen. Ansamlingar av de tyngsta
glödfla-gorna på taket i skorstenens närhet har ofta tänt
takpanelen tvärs igenom takplåten. Men
sotelden sprider sig också på lömskare vägar.
Skorstensstocken är ofta kringgärdad av garderober
och andra skrymslen, som försvårar överblicken
och därmed kontrollen. Hur det ser ut i
bjälk-lagsgenomföringarna kan man bara gissa sig till
-—- försåvitt inte rökutveckling från golvet
föranleder upphuggning av detta och friläggning
av skorstenen. Bristfällig inputsning, inmurade
träbjälkar eller järnbalkar är, i förening med det
under sotelden uppstående övertrycket i
rökkanalen, den vanligaste anledningen till eldens
spridning. Dragningar av eller oförmedlade
sektionsförändringar hos rökkanalen har visat sig
vara särskilt känsliga punkter: dels blir
sotavsättningen här på grund av
hastighetsförändringar hos rökgaserna gärna kraftigare än
normalt, dels koncentreras ofta sprickbildningen till
följd av skorstenens värmeutvidgning till
sådana ställen, vilka rent konstruktivt företer vissa
svagheter jämfört med de lodräta och likformiga
partierna av rökkanalen.
Soteldens förlopp
Under trycket av de alltmera ökade
kostnaderna för skorstensreparationer och brandskador
till följd av soteld tillsattes år 1945 Sotelds
kommittén (en representant från vardera Svenska
Brandskyddsföreningen, Sveriges
Skorstensfejar-mästares Riksförbund och Svenska
Brandbefäls-förbundet) med uppgift att närmare studera
soteldens förlopp och att med stöd av
undersökningsresultaten utfärda rekommendationer be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
