Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1950 - Ingenjören i talarstolen, av Gundel Rende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 5 april 1950
351
centrat av fakta att passa in i de tonfall och
talvanor som är naturliga för dem, utan de läser
bara rätt och slätt innantill.
Detta kan inte vara vidare inspirerande för dem
själva, och hur går del egentligen för publiken?
Det går i allmänhet mycket dåligt för den att
följa med och få någon behållning av föredraget,
därför att framställningen inte alls är avpassad
för att höras — den skulle nog däremot kunna
läsas utan större svårighet. Den som läser en text
för att tillgodogöra sig innehållet har många
fördelar framför den som lyssnar till ett föredrag.
I en text kan man ha hjälp av rubriker och
underrubriker, kursiv och fetstil för att få en
överblick och för att kunna se vad som är mest
väsentligt. Man kan välja sin egen takt vid
läsningen, läsa om svåra stycken flera gånger,
stryka under viktiga ord och efteråt se tillbaka
på understrykningarna.
Alla dessa hjälpmedel och stöd för minnet
saknar den som lyssnar till ett föredrag och därför
är det av största vikt att talaren är medveten om
det talade ordets begränsning i detta
sammanhang och hjälper sina lyssnare så mycket han
kan. Den bästa hjälpen han kan ge dem är att
använda ett enkelt, klart och naturligt talspråk,
så att lyssnarna inte behöver lägga pannan i
veck för formuleringarnas skull. Ju bättre han
kan träffa det vårdade samtalsspråket, dess
större förutsättningar har han att få publiken
med sig. Att han i sitt föredrag skall ha en
synnerligen klar och överskådlig disposition är
kanske alltför självklart för att behöva nämnas
här, men den som skall referera eller göra
anteckningar efter ett föredrag märker alltför väl
hur en oklar uppläggning av ett föredrag kan
omöjliggöra rediga anteckningar av det.
Talaren skall vidare med sina speciella hjälpmedel
markera en texts indelning, fetstil, mellanrum
mellan stycken, svåra ord — allt för att göra
det möjligt för lyssnaren att fatta innehållet. Att
de flesta människor har visuellt minne är ett
faktum som en talare absolut måste ha klart för
sig, så att han dels använder ett så konkret och
åskådligt språk som möjligt, dels söker utnyttja
åskådningsmaterial, svart tavla, bilder och andra
illustrationer så mycket han kan.
Dessa synpunkter skulle inte läggas fram så
utförligt här, om det inte funnes starka skäl för
det. Men man möter dem dagligen, i radio och
i talarstolarna, dessa framstående fackmän, som
är så närsynt inställda på innehållet i sina
föredrag att de glömmer bort lyssnarens situation,
förbiser att det de säger skall uppfattas med
örat och inte med ögat.
De många svenska ingenjörer, som lider av
hämningar och svårigheter när de talar inför
publik, har all anledning att avundas sina
amerikanska kolleger. I de allra flesta "high-scools" i
USA (ungefär en utvidgad realskola, vanligen
åttaårig) är muntlig framställning, "speech", ett
självständigt skolämne, och vid universiteten,
som också innefattar teknisk utbildning, är
"speech" numera obligatoriskt på de flesta håll
för examen inom alla grenar. Vad detta betyder
för självförtroendet och säkerheten hos de unga
människor, som går ut i förvärvslivet, går inte
att överskatta. Amerikanarna har lugnt och
sakligt dragit konsekvenserna av det som vi kanske
känner på oss men inte riktigt vill erkänna: att
det är mycket genom vårt sätt att tala som vi
ger vår omgivning ett begrepp om vad vi är för
slags människor. Den som talar lågt och
osammanhängande och svävar på målet gör inte något
förtroendefullt intryck. Men den som lägger
fram sin mening på ett chosefritt och naturligt
sätt med lugn och klart röst, honom tycker vi
om och litar på. Talet är ett alltför viktigt led i
våra mänskliga kontakter för att vi skulle
förbise det i vår personlighetsutveckling.
Amerikanarna har alltså gjort undan en hel
del av den där nervositeten, knäsvagheten och
skräcken att möta publiken redan på skolstadiet
och från början fått råd och hjälp och framför
allt — träning, organiserad träning. De känner
sig hemma i talandets teknik, är lugna och säkra
och kan koncentrera sig på det väsentliga: att få
kontakt med publiken och få den med på
noterna.
Det intressanta i genomsnittsingenjörens
situation här i Sverige tycker jag alltså är, att hans
osäkerhet inte gäller själva innehållet i
föredraget. Det känner han vanligen väl till, annars
skulle han väl knappast ge sig på att tala om
det. Nej, nervositeten och osäkerheten gäller
framförandet. Han är osäker på språk och stil
och tar därför till det enda han vanligen
behärskar, nämligen skriftspråket. Han är rädd för
publiken — inte för de olika personerna, en och
en, utan för att ha en samling folk framför sig
som väntar på vad han skall säga. Därför vågar
han inte möta alla blickarna utan ser ner i sitt
manus eller ut genom fönstret. Han är osäker på
hur han skall uppträda. Därför spänner han sig,
står i givakt och griper stadigt tag i talarstolen.
Detta är egentligen också det hoppfulla, för det
väsentliga har han ju redan undangjort. Han har
sakkunskapen. Det är den som har tagit så
många och långa år av hans tid i anspråk, och
den är hans dyrbaraste egendom. Det är en
betydligt enklare uppgift att sedan träna sig i
konsten att meddela sin kunskap vidare och att över
huvud taget verka och påverka med talet som
hjälpmedel.
Svårigheten är att vi här i Sverige inte har fått
upp ögonen för att det är viktigt att folk i
allmänhet få träning i att uttrycka sig muntligen
under skoltiden och utbildningsåren. Det är inte
alls fråga om någon slags "vältalighet" i den
högre stilen utan bara förmågan att lugnt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
