Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1950 - Självkostnadsberäkning vid mekanisering av järngjuterier, av Oscar Warne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.354
TEKNISK TIDSKRIFT
handlingar och i pressuttalanden framhölls, att
rationaliseringarna ökade arbetslösheten. I våra
dagar har däremot arbetarna en positiv
inställning till dessa frågor, men i stället har den
"fulla sysselsättningen" vållat en del
svårigheter, då det gäller att träffa uppgörelser om nya
ackord i samband med metodändringar.
Arbetarna söker vid förhandlingar utnyttja
högkonjunkturen för att få höjda ackordssatser. Deras
anspråk på att få del av vinsten vid
rationaliseringar får man ju också ofta höra talas om.
Från företagens sida har anspråken på
mekaniseringens lönsamhet växlat under olika
konjunkturer. Under det att man före kriget
räknade med att den nedlagda kostnaden borde
intjänas redan på några få år, kan man numera
godta ett projekt, som i självkostnadshänseende
kanske ger ingen eller obetydlig vinst men
sparar arbetskraft, ökar produktionen och därmed
troligen även ökar försäljningsvinsten, om det
finns avsättning på marknaden för
kapacitetsökningen.
Effektiv omkostnadsfördelning
Om resultatet av en genomförd mekanisering
ej motsvarar förväntningarna, beror detta ofta
på bristfälliga kostnadskalkyler, då
mekaniseringen planlagts. Sådana misstag har, som förut
framhållits, varit särskilt påtagliga i våra
gjuterier.
År 1939 utgavs på initiativ av Sveriges
Maskinindustriförening (SMF)
"Självkostnadsberäkningar för järngjuterier". Bokens förord
deklarerar, att man velat begränsa framställningen till
det mest nödvändiga i avseende på
självkostnadsberäkningarnas principer. Inom
gjuteri-kretsar har man haft inställningen, att boken
fyllt en stor uppgift, då det gäller att locka
små-gjuterierna att överhuvud taget införa någon
slags förnuftig prissättning. Om man har detta
syfte för ögonen, bör man ej fästa något större
avseende vid den polemik, som förts i
fackpressen i fråga om vissa beräkningsgrunder och
deras tillämpning.
Det har t.ex. varit mycket delade åsikter om
prissättning på återgångsjärn. Enligt min
mening är det motiverat att jämföra priset på
återgångsskrot med gängse skrotpriser, särskilt som
detta ej innebär något nämnvärt merarbete vid
bokföringen. Det bör ligga i varje gjuterimans
intresse att begränsa återgångsskrotet, och i
sådana fall torde det vara riktigt, att överskottet
av återgångsskrot upptages till visst värde. Vid
de fall då gjuterier smälter flera olika kvaliteter
järn med olika proportioner återgångs järn i
chargen, är det nödvändigt att återgångsjärnet
åsättes ett värde. Rör det sig om kvalitetsjärn
— särskilt legerat — kan det vara nödvändigt
att sådant återgångsjärn åsättes ett speciellt pris.
Vidare kan det tänkas, att gjuteriet skall för-
säljas eller avvecklas, och i sådana fall torde
det vara en given fördel, om förhandenvarande
återgångsskrot redan finnes värderat. Då det
ibland ifrågasättes, om det går att hålla isär
olika sorter återgångsskrot vid lagringen, torde
det kanske även vara skäl att nämna, att enligt
min erfarenhet detta relativt lätt kan ordnas.
En del gjuterier fördelar samtliga omkostnader
på formlönen, under det att andra fördelar dem
på gjutgodsvikten. Vidare har ifrågasatts, om
det ej vore riktigare att lägga omkostnaderna på
tid i stället för på lön. Det har å ena sidan gjorts
gällande, att dessa storheter är proportionella,
samtidigt som man å andra sidan hävdat, att
olika arbetsprestationer måste beaktas inom en
viss avdelning, och att således använd tid på ett
visst arbetsstycke växlar. Man kan dock ej
fastställa någon absolut tillförlitlig faktor för
fördelning av omkostnaderna. De direkta
omkostnaderna kan anses stå i proportion till den tid
(standardtid), som åtgår för utförandet av ett
arbete. De indirekta omkostnaderna däremot står
i proportion till såväl tid som produktmängd
per tidsenhet. Det bör särskilt beaktas, att då det
på en avdelning förekommer minderårig eller
kvinnlig arbetskraft, gör man ett stort fel, om
man anser att tiden står i ett konstant
förhållande till lönen. Det förekommer även, att man vid
formning av visst gods, t.ex. komplicerat
kärn-gods, sätter två eller flera arbetare vid samma
formmaskin. Å andra sidan förekommer det, att
en arbetare sköter flera maskiner eller ett helt
maskinaggregat, och i sådana fall får man ordna
omkostnadsfördelningen på lämpligt sätt. En
fördelning på tid synes mig lämpligast, och det
kan bli nödvändigt att fördela omkostnaderna
antingen på mantimme eller maskintimme eller
en kombination av bådadera.
Då det gäller fördelning av omkostnaderna,
kan man emellertid vid långt gående
mekanisering komma in på mycket svårbedömbara
frågor. Teoretiskt är det tänkbart, att en
arbetsprocess mekaniseras i så hög grad, att den
manuella arbetskraften praktiskt taget försvinner.
Detta gäller t.ex. vid smältning med
högmeka-niserad beskickning av råmaterialet. I sådana fall
måste man i fördelningshänseende söka utvägar,
så att en sådan avdelning verkligen får skälig del
av indirekta och allmänna omkostnader.
Vid större gjuterier med masstillverkning, där
tillverkningskostnaden för varje produkt
noggrant avväges, har man med stöd av lång
erfarenhet och tränad bokföringspersonal ordnat
omkostnadsfördelningen på ett tillfredsställande
sätt. Om företagsledningen anförtror dessa
uppgifter åt personal, som är väl förtrogen med
gjuteriteknik och behärskar kalkylation samt i
övrigt strävar efter saklighet och objektivitet,
har man garanti för att sådana problem blir
tillfredsställande lösta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
