Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 22 april 1950 - Nytt byggnadsreglemente för tankfartyg, av N Lll - Flyget och fågelfaran, av sah - Böcker - Rymdraketer och reaktionsflyg, av sah - Lantbruksmaskiner och redskap, av Åke Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 5 april 1950
371
ganska ofta nödvändiggjort omfattande reparationer på
jämförelsevis nya fartyg, har tjockleken i viss mån ökats
för skott och andra invändiga konstruktionsdelar.
Lloyd’s Register har även omarbetat reglerna för
pump-och rörarrangemang, vilka förut ingått i reglementets
kapitel om skrov, maskinerier och kylanläggningar, medan
nu de olika bestämmelserna sammanförts och ordnats i
paragrafform för att bli mer överskådliga, i samband
varmed en del ändringar gjorts, bl.a. avseende anordningar
för länsning i maskinrum, när ordinarie maskinlänsning är
ur fuktion, samt ökade förebyggande åtgärder mot
brandfara. N Lll
Flyget och fågelfaran. Det engelska Ministry of Civil
Aviation har undersökt möjligheten att minska den
avsevärda fara, som uppstår för flygplan vid kollision med
fåglar. Enbart inom RÄF har från september 1946 till
april 1948 trettio sådana kollisioner inträffat, vilka i åtta
fall resulterade i att flygplanen måste tas ur tjänst. På
flygfält eller på hangarkryssare förekommer det vidare,
att fåglarna hackar hål på dukklädslar; i några fall har
fågelinvasionen på flygfälten tagit en sådan omfattning,
att tillfälligt trafikförbud har måst införas. (Även i
Sverige har, genom de högre flyghastigheterna, fågelfaran
blivit aktuell för Flygvapnets del och åtgärder är avsedda
att vidtas för att undanröja den.)
Vanligast resulterar kollisionerna i att vindrutan slås
sönder och föraren skadas eller rent av slås medvetslös.
Systematiska försök med fågelskrov, som har slungats
med hastigheter av upp till 500 km/h mot vindrutor, har
resulterat i bestämmelser för vindrutors tjocklek och
konstruktion. Men det har även hänt, att rodren har låsts
eller att luftintagen har täppts till av fåglar; åtminstone
de två senare fallen har vållat olyckor med dödlig utgång.
Andra skyddsmedel har därför övervägts, men släppts
såsom alltför komplicerade.
I stället har man inriktat sina ansträngningar på att finna
metoder att få bort fåglarna från flygfälten. De fåglar,
som har visat sig besvärligast, är småfågelssträck under
flyttningstider samt måsar och kråkor. Dessa senare
fågelarter har en bestämd förkärlek för flygplan som landar
eller startar, men är däremot ofarligare för flygplan på
marken eller på högre höjd.
Att skrämma bort fåglarna med raketer, fågelskrämmor,
hundar eller livlig motortrafik visar sig icke leda till
permanenta resultat. Att svälta ut fåglarna genom att från
flygfälten rensa bort deras huvudföda, nämligen
daggmaskar, är ett arbete som — även om det vore utförbart
— skulle få alltför skadliga återverkningar på markens
tillstånd. Att låta gräset växa för att hindra fåglarna att
nå marken skulle i stället uppmuntra andra djur att
bosätta sig på flygfälten, och dessutom avsevärt inskränka
reservlandningsmöjligheterna.
Man har därför försökt att finna andra metoder att
hindra fåglarna från att hålla till på landningsbanorna,
t.ex. genom att ordna med elektriska stötpunkter eller
täcka landningsbanorna med singel. Råda dessa metoder
har emellertid avsevärda olägenheter ur driftsynpunkt.
Mera lovande är användning av ultraljudsändare med en
frekvens av 20—30 kp/s. Även om dessa frekvenser är
ohörbara för människorna, har de dock en besvärlig
verkan på hundar och andra husdjur. Metoden är därför,
trots sin bevisade effektivitet mot fåglarna, icke lämplig
i bebyggda trakter.
Den bästa metoden hittills har visat sig vara att använda
jaktfalkar. För att skrämma bort vissa fågelarter var det
tillräckligt att släppa upp falken några korta ögonblick
ett par gånger om dagen. För andra fåglar däremot räckte
skrämseln inte längre än till dess falken åter hade landat.
I dessa fall, där falken mer eller mindre ständigt måste
vara i luften, utgjorde den en fara för duvorna, vilket
ledde till att de allestädes närvarande duvälskarna hotade
att skjuta ner rovfågeln. Det främsta hindret var emeller-
tid kostnaderna för att hålla varje flygfält med en
permanent uppsättning falkar.
Försöken fortsätter därför i syfte att finna en metod av
samma art som ultraljudsändarna, som skulle göra det
möjligt att permanent få bort den fara, som fåglarna utgör
för trafiken på flygfälten (Discovery jan. 1950). sah
Böcker
Rymdraketer och reaktionsflyg, av Raymond F Yates.
Gleerup, Lund 1949. 132 s., 35 fig. 4,75 kr.
Denna bok berättar i populär och lättläst form om
problem och försök när det gäller att nå atmosfärens högre
lager. I tio kapitel berättas om stratosfärballonger,
raket-och reaktionsdrift, rymdskepp och interplanetär trafik.
Innehållet är väl avvägt och i stort sett korrekt, även om
man stöter på något sådant som följande (s. 108): "Om
en stor maskin har kolvar som väger flera kg stycket, så
är det en anledning — i verkligheten huvudanledningen —
till låg verkningsgrad och varför är mycket lätt att
förstå". Alltför lätt tydligen för att den oinvigde skall
begripa hur galet det är.
Den annars fackkunnige översättaren har också alltför
mycket följt det amerikanska originalet, vilket gör att
stilen får en rätt troskyldig prägel. Eller vad sägs om
följande stilprov (s. 80): "Med all säkerhet skulle våra
duktiga och praktiska ingenjörer inte vilja lämna passagerarna
i rymdskeppet, hur våghalsiga dessa än vore, åkande
omkring i rymden utan möjlighet att återvända till jorden
eller att styra skeppet genom rymden. Det är klart att
man inte kan använda roder. Roder är bara effektiva i
luft och vatten". Man undrar vilken läsekrets, som tilltalas
av sådant sagotantssnack! I varje fall inte ungdomen, som
boken främst riktar sig till.
Trots sina brister kan boken ändå rekommenderas den,
som vill ha en lättsmält orientering i
rymdkommunikationernas problem. sah
Lantbruksmaskiner och redskap, 2:a uppl., av Nils
Rebglund & Yn<gve Andebson. LT:s förlag, Stockholm
1947. 375 s., 430 fig. 8,25 kr.
Denna bok utgör en fullständig omarbetning och
utvidgning av en av Rerglund 1932 utgiven bok med titeln
"Lantbrukets arbetsmaskiner och redskap". Första upplagan av
denna omarbetning utkom 1945. Föreliggande andra
upplaga överensstämmer med den första, med undantag av
smärre ändringar i texten och med ett delvis utbytt samt
i stor utsträckning utvidgat bildmaterial.
Inledningsvis behandlar förf. sådana frågor som
jordbrukets maskinanvändning och maskinkostnader samt ger
vissa allmänna synpunkter på maskinernas skötsel och
vård. I de efterföljande kapitlen behandlas ingående
flertalet av de moderna jordbruksredskapen och
lantbruksmaskinerna. Rland de beskrivna maskinerna återfinnes
sålunda maskiner för jordbearbetning, maskiner för
potatisodling och potatisensilering, maskiner för grödans skötsel
under växttiden, t.ex. hackor, sprutor, puderspridare;
maskiner för skörd och tröskning, spannmålstorkar,
transportanordningar inom byggnader, pumpar och
vattenledningar på lantgårdar, vagnar samt mjölkningsmaskiner.
Däremot har i denna bok traktorer, motorer och
elektroteknik icke behandlats.
De olika maskinerna behandlas med hänsyn till
konstruktion, arbetssätt, användning, skötsel och vård på ett
mycket ingående och vederhäftigt sätt. Detaljerade
beskrivningar lämnas för de olika maskinerna, och läsaren
får även upplysningar om de olika maskinernas
avverkningsförmåga och kraftbehov. Därtill kommer i vissa
avsnitt väl valda räkneexempel, som belyser de behandlade
frågorna.Utrymmet för varje maskinslag är i allmänhet
väl avvägt och framställningen fullt tillräcklig för
förståelsen av maskinernas konstruktion och verkningssätt m.m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
