Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 20. 20 maj 1950 - TNC: 10. Föremålsfärgernas grundbegrepp, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.492
TEKNISK TIDSKRIFT
TNC
10. Föremålsfärgernas grundbegrepp
Färgseendet har först i sen tid mera framgångsrikt
angripits av vetenskapen, vilket gör att även dess
grundläggande begrepp och nomenklatur ännu inte vunnit
önskvärd stadga. Vissa av begreppen är enligt sin natur inte
definierbara, utan termerna för de upplevda intrycken kan
förtydligas endast genom omskrivningar och exempel.
Själva ordet färg skall här tas i sin vanligaste,
psykologiska betydelse av viss art av synintryck. Varje yta eller
del av yta som man betraktar synes ha en viss färg, t.ex.
röd, mörkblå, ljusbrun, svart, grå, vit. I denna betydelse har
ordet färg synonymen kulör, som kan tillgripas när färg
skulle kunna missuppfattas som material för målning eller
färgning — en i och för sig korrekt användning av ordet
färg som här blott i förbigående skall nämnas.
En föremålsytas färg synes variera alltefter belysning,
läge, omgivning m.m., men vad som åsyftas när man talar
om föremålsfärg är något för ytan själv kännetecknande,
som får bedömas i viss normal belysning osv.
Föremålsfärgen är fullt bestämd av tre egenskaper, som
dock kan utväljas på olika sätt. Om en av dem råder full
enighet: färgton. Därmed förstås den egenskap hos färgen
som bl.a. kommer till synes i ett solspektrum, t.ex. i
regnbågen, där färgtonen ändras hela vägen från den ena
kanten till den andra. En färg vilken som helst har samma
färgton som den färg i spektrum om vilken den mest
erinrar, och färgtonen benämnes med spektrumfärgens
namn. Rött, orange, gult, grönt, blått, violett är (jämte
det mindre intressanta indigo) de traditionella
färgtonsnamnen. Denna färgtonsserie sluter sig för vårt färgsinne
märkligt nog i en krets, så att vi kan uppfatta
övergångsfärgtoner mellan violett och rött utan motsvarighet i
spektrum, men möjliga att åstadkomma genom blandning.
Mellan de sex nämnda färgtonerna kan vi namnge
orangerött, orangegult, gulgrönt, blågrönt, blåviolett och
alltså även rödviolett.
Det har ibland frågats huruvida t.ex. gulgrönt och
grön-gult skall anses vara samma sak. I de allra flesta
sammansättningar är ju förleden underordnad efterleden, som är
huvudled, t.ex. mörkgrön som betyder mörkt grön. Det
finns emellertid sammansättningar av två till betydelsen
samordnade adjektiv, t.ex. sötsur eller sursöt, som betyder
söt och sur; bitterljuv, svensknorsk. Gulgrön och gröngul
etc. hänföres naturligast till denna kategori, vilket innebär
att man inte bör räkna med någon betydelseskillnad
mellan dem. En sådan skulle för övrigt var svår att
upprätthålla. Vill man framhålla grönt framför gult bör man säga
gulaktigt grönt, eller starkare: grönt med dragning åt gult.
Vi har alltså kommit fram till en krets av 12 namngivna,
någorlunda bestämda färgtoner. Detta är bara en liten
bråkdel av alla dem som vi kan särskilja, men kan vara
tillräckligt för alldagliga färgangivelser, t.ex. när man helt
allmänt beskriver kemiska ämnen, mineral, föremål osv.
Det är mycket vanligt att ordet färgton användes i samma
betydelse som färg. Den moderna nomenklaturen tillåter
inte sådan sammanblandning. Färgton är endast en viss
egenskapstyp hos färgen. Färgtonen kan vara röd, blå
osv., men färgen kan dessutom vara ljus, mörk, färgstark,
djup, gråaktig m.m.
Somliga färger saknar färgton; de kallas (neutral)grå, till
skillnad från färger med färgton, vilka kallas kulörta färger.
De neutralgrå färgerna kan ordnas efter stigande
ljushet, alltifrån svart, som är mörkaste grått, till vitt, som är
ljusaste grått, och varje kulört färg kan i fråga om ljushet
jämställas med en viss grå färg.
De kulörta föremålsfärgerna bestämmes utom av
färgtonen av två andra, på olika sätt valbara egenskaper, vilka
båda tillsammans ibland kallas färgens valör. Ordet valör
användes även i andra betydelser, men denna förefaller
mest berättigad. Det traditionella sättet att benämna en
färg, som saknar eget namn, ger färgtermer av typen: mörk-
rött, ljust grårött, rödaktigt grått. Det egenskapspar som
jämte färgtonen — i dessa fall rött — här kommer till
uttryck är ljushet och man skulle kunna säga gråhet,
den senare dock bättre representerad genom vad som i
viss mån är dess motsats: färgstyrka.
Färgstyrka är den styrka varmed färgtonen hos en färg
framträder. För de neutralgrå färgerna är färgstyrkan noll.
Den färgstarkaste av alla uppnåeliga föremålsfärger med
samma färgton kallas maximalfärg; högrött är
(tillnärmelsevis) en röd maximalfärg.
Om vi som exempel väljer färger med den gemensamma
färgtonen rött kan vi ordna dem i ett valörschema där
t.ex. ljusheten gradvis tilltar uppåt och färgstyrkan
gradvis tilltar åt höger. Ljushetens nollvärde ligger då nedtill
vid svart, och gråfärgerna till vänster utgör nollaxel för
färgstyrkan:
vitt
ljusrött
rött högrött
(se anin.)
mörkrött
svart
Anm. Själva färgtonsnamnen användes även som
färgnamn, t.ex. rött, blåviolett. De syftar då i regel på
tämligen färgstarka valörer. Här ovan har färgen innanför
högrött kallats rött; behövs förtydligande kan man kalla
den dämpat rött, gråaktigt rött e.d.
Med hjälp av valörschemat skall nu några andra
färgegenskaper illustreras.
Mättnad kan sägas vara färgstyrkan bedömd i
förhållande till ljusheten. Om man avskuggar ett ytparti minskas
såväl färgstyrka som ljushet, i jämförelse med den icke
avskuggade ytan, men färgens mättnad blir tämligen
oförändrad. Förbinder man i schemat platsen för en viss valör
rätlinjigt med schemats lägsta punkt, svart, kommer linjen
att antyda vägen för valörens ändring vid tilltagande
av-skuggning. En sådan linje löper alltså genom ungefär lika
mättade färger, och ju mera den lutar åt höger desto
större är mättnaden. För de grå färgerna är mättnaden
noll, och mest mättade är mörkrött, svartrött, eller
motsvarande valörer av andra färgtoner.
Klara säges de ljusaste valörerna vid varje färgstyrka
vara, alltså i schemat de övre gränsfärgerna alltifrån vitt
genom blekrött och ljusrött fram till maximalfärgen
högrött. De undre gränsfärgerna på vägen från maximalfärgen
till svart, alltså i schemat mörkrött och svartrött säges
vara djupa; ibland räknas även dessa som klara. Innanför
de båda gränserna ligger valörer med mer eller mindre
utpräglad gråhet.
Som ovan nämndes kan det i begreppet valör ingående
egenskapsparet väljas på olika sätt. I stället för ljushet
och färgstyrka väljer man ibland ljushet och mättnad.
Ett tredje använt sätt är att ånge det relativa intrycket av
vitt i färgen och det relativa intrycket av svart; resten blir
då relativt intryck av maximalfärg.
Ett i detta sammanhang ofta använt ord är nyans. Det
bör avse färgvariant (tänkt som) åstadkommen genom en
tämligen liten ändring, och ändringen kan gälla såväl
färgton som valör, t.ex. gulaktig nyans av grönt, mörk nyans
av rött, grå nyanser.
I nästa TNC-spalt kommer föremålsfärgernas namn att
närmare behandlas, och därpå följande TNC-spalt skall
ägnas åt några fysikaliska färgbegrepp. J W
blekrött
rödaktigt ljust
ljusgratt o r. o ..lL
J ° ljusgratt grarott
rödaktigt „ ..
grått oråu grarott
.. „ rödaktigt mörkt
s mörkgrått grårött
svartrött
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
