Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1950 - Jordförbättring och mikronäring, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.542
TEKNISK TIDSKRIFT
koboltsulfat icke för att öka deras avkastning utan för att
häva kreaturssjukdomar, som beror på koboltbrist.
Det skulle föra för långt att ge en något så när
fullständig översikt av, vad som gjorts inom detta
gränsområde mellan botanik och kemi. En kort beskrivning
av några exempel på mikroelementens betydelse torde
emellertid kunna ge läsaren någon uppfattning om
arbetenas art och betydelse.
Borbrist i nordvästra Nordamerika
I många länder innehåller jorden tillräckliga kvantiteter
av alla mikroelementen, men i andra har för jordbruk och
trädgårdsskötsel ruinerande brister konstaterats. Ett
exempel härpå är borbristen i nordvästra Amerikas jordar.
Redan 1857 påvisades bor i växter, och 1910 fann två
fransmän, att några växter trivdes bäst vid närvaro av
bor, men först 1923 bevisade Warrington definitivt, att
detta element är nödvändigt, för att en bönsort, Vicia
fabia, skall växa. Numera anses allmänt, att det är
oundgängligt för alla växter.
Symptomen på borbrist ter sig olika för olika växter
och under olika växtbetingelser. För några sorter är en
allmän svaghet utmärkande, för andra uppträder bestämda
yttre symptom. Omkring 1920 iakttogs sålunda vissa fel
på äpplen i flera olika delar av världen, nämligen i
Finland, Australien, USA och Kanada. Ett av symptomen var,
att fruktens epidermis och närmast underliggande celler
blev bruna, korkliknande och dog. I allmänhet angreps
blomänden, men djupa sprickor kunde sträcka sig över
fruktens hela yta. Dessa förändringar började ofta, när
äppelkarten blott var 3—4 cm i diameter, och växte sedan
med frukten. Ett annat symptom var, att gulbruna,
kork-artade områden uppstod i fruktköttet närmast kärnhuset.
Frukten blev fullständigt oanvändbar, och i British
Columbia blev fruktodlarnas förluster till slut så stora, att
man 1930 tillsammans med Kanada tillsatte en kommitté
för att utreda sjukdomarnas orsaker. Är 1933 hade McLarty
kommit till slutsatsen, att felen på frukten orsakades av
brist på något oorganiskt ämne. Han injicerade därför
svårt sjuka träd med ca 30 olika kemikalier. Härvid
packades dessa in i hål borrade i trädstammarna. Följande
år var två av de behandlade träden fullt friska; de hade
injicerats med borsyra resp. manganborat. Samma år
behandlades därför 40 träd med borsyra eller borax, och
sommaren 1935 var alla dessa träd fullt friska.
Det har senare visats, att kvistar från sjuka träd har en
borhalt under 0.01 0IW av torrvikten, under det den
vanligen icke är mindre än 0,014 °/oo för friska träd. Skillnaden
mellan felaktig och felfri frukt är mer drastisk; sjuka
äpplen håller ofta så litet som 0,002 °/00, under det friska
har en borhalt på upp till 0,02 °l00. Denna kan därför
utnyttjas vid ställande av diagnos. Den mängd bor, som
måste tillföras jorden för att få goda skördar varierar
med de odlade växternas borbehov och ligger vanligen
mellan 10—50 kg/ha. Övergödsling har visat sig framkalla
sjukdomssymptom, vilkas orsak kan fastställas genom
bor-bestämning i växtdelar.
Zinkbrist i västra USA
Redan i början av 1900-talet iakttogs rubbningar i
bladens utveckling hos fruktträd i västra USA, varvid
körsbär, äpple och pecanötter tycktes vara känsligast. Unga
blad blev små, smala och rynkiga, äldre blad fick
gulaktiga fläckar, som slutligen övergick till rödbruna, döda
områden. Visserligen dog träden sällan i denna sjukdom,
men en del av deras grenar torkade, och fruktutbytet
sjönk starkt. Det var tydligt, att kloroplasterna förstördes,
och man ansåg tidigt, att sjukdomsorsaken var brist på
något väsentligt näringsämne. Det låg då närmast till hands
att gissa på järn, men det har senare visat sig, att den
klorosis, som beror på järnbrist, skiljer sig från den i
detta fall uppträdande däri, att bladens finaste nervnät
förblir grönt.
Under åren 1931—36 publicerade Chandler, Hoagland och
Hibbard en serie artiklar, i vilka slutgiltigt fastställdes,
att orsaken till denna sjukdom, som vållat stora förluster
särskilt för Kaliforniens fruktodlare, beror på zinkbrist
och att den lätt kan hävas genom besprutning av träden
med zinksulfatlösning eller genom gödning med detta
ämne. Den bästa behandlingsmetoden är olika för olika
landsdelar, och nödvändig zinkmängd varierar även. För
t.ex. Idaho och Utah rekommenderas besprutning med en
lösning av 30—60 g/1 zinksulfat under trädens viloperiod.
Samma behandlingsmetod ehuru med andra
zinksulfat-mängder uppges vara den bästa i nästan alla bristområdena,
blott för Arizona anses gödning med zinksulfat
fördelaktigare, varvid ca 12 kg per träd har visat sig tillräckligt.
I de västra staterna uppträder zinkbrist huvudsakligen
i sandjord eller i jordar, som tidigare tillförts stora
mängder organiskt material, särskilt gamla inhägnader för
kreatur. För bristområdena längre in i landet, t.ex. i Utah,
gäller, att kalkfattiga sandjordar i allmänhet blott håller
hälften så mycket zink som kalkrika. Det berg, från
vilket den zinkfattiga jorden härstammar, har dock visat
sig ha lika hög zinkhalt som den kalksten, vilken givit
den kalkrika jorden. Den silikatrika sandjorden har
otvivelaktigt urlakats snabbare än den kalkrika, varigenom
brist på för växterna tillgänglig zink uppstått. I Sverige
tycks för närvarande inga allvarliga brister på
mikroelement förekomma, men det synes icke uteslutet, att
sådana kan uppstå i framtiden. Orsaken till zinkbristen i
de gamla kreatursinhägnaderna är ännu ej fullt utredd,
men man tror, att zinken är bunden vid de rikligt
förekommande organiska ämnena på sådant sätt, att växterna
icke kan absorbera den.
Australiens ökenområden
Särskilt intressanta är de rön, som nyligen gjorts i
Australien. Tidigare har man påvisat brist på kobolt,
koppar och mangan i Västaustralien och på kobolt, koppar,
zink och molybden i Sydaustralien. Orsakerna till att stora
områden, Ninety-Mile Desert och Little Desert, i sydöstra
Sydaustralien är fullständigt ofruktbara har emellertid
utretts först efter kriget. Dessa trakter får 375—500 mm
regn årligen, och denna nederbörd är relativt pålitlig.
Jorden är till största delen lätt, sandig och ganska finkornig.
Den effektiva växtsäsongen är 6—7,5 månader, somrarna
är heta och torra men vintrarna svala och fuktiga, höst
och vår är varma med väl fördelade, korta regnperioder.
Att marken trots dessa goda klimatiska förhållanden blott
bär några små arter av Eucalyptus, ljung, ginst, try och
några andra arter, vilka alla är fullkomligt värdelösa som
foder, förblev länge ett mysterium.
Tusentals hektar av detta land bröts och besåddes med
vete på 1920-talet under veteboomen. Jorden blev
emellertid snabbt utsugen, och man fick sedan varken sädesslag
eller foderväxter att gå till trots riklig gödsling med
superfosfat. Jordbruken övergavs, och den tidigare magra
vegetationen återerövrade landet. År 1944 tog Counsil for
Scientific and Industrial Research på allvar itu med
problemet under ledning av Riceman. Sedan dess har mer
än tusen experimentodlingar gjorts, och efter fem års
tålmodigt arbete kunde man definitivt bevisa, att dessa
ökenartade områden på ca en miljon hektar kan
omvandlas till åker eller betesmark genom gödsling med
superfosfat och små mängder koppar- och zinksulfat.
Det mesta av den jord, som vid försöken behandlats på
detta sätt, föder nämligen nu ca tre får per ha, och man
tror, att dess kapacitet skall växa till det dubbla inom ett
år. Jordens kvävehalt är nämligen låg, och den bör kunna
ökas av en klöverart, Trifolium subterraneum, som ingår
i det odlade komplexet av foderväxter. Denna upptäckt har
stor betydelse för Australien, där god jord och
betryggande vattentillgång sällan sammanträffar. Det anses nu, att
man genom gödning med 7 kg/ha koppar- och lika mycket
zinksulfat vart fjärde år och med ca 100 kg/ha superfosfat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
