Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 10 juni 1950 - Jordförbättring och mikronäring, av Sigge Hähnel - Världens tyngsta rörledning - Rost användes som rostmedel - Att släcka lysrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 juni 1950
543
varje år kan odla upp så stor del av öknarna, att de direkt
kan föda minst 12 000—15 000 personer.
Konstaterandet av koppar-zinkbristen i Ninety-Mile och
Little Desert torde vara ännu viktigare än den tidigare
gjorda upptäckten, att blott ca 70 g/ha molybden tillförda
med det vanliga superfosfatet mångdubbelt ökar
avkastningen från 4 000 ha jord på Kangaroo Island och
angränsande fastland. Dess betydelse synes närmast jämförbar
med importen av en brasiliansk kvalsterart, Cactoblastus,
som på 1930-talet effektivt rensade 4 milj. ha land från
en mycket tornig kaktusart, Opuntia, vilken gjorde det
praktiskt taget värdelöst. De små insekterna utförde till
mycket ringa kostnad ett arbete, som mänsklig muskelkraft
och grävmaskiner förut gått bet på, och försvann
dessutom samtidigt med kaktusen.
Kemin och mikroelementen
Liebig utgick från tanken, att de element, som kunde
påvisas i växterna, också var nödvändiga för deras liv. En
viss jords förmåga att ge goda skördar ansågs helt och
hållet bero på, om den innehöll tillräckliga mängder av
dessa element. Denna för en kemist tilltalande uppfattning
var revolutionerande på Liebigs tid, då man i allmänhet
trodde, att växterna levde på jordens humus. Man vet
numera, att Liebigs uppfattning icke var fullt riktig.
Växter kan nämligen innehålla många grundämnen, t.ex.
kobolt, som icke tycks vara nödvändiga för deras existens.
Trots att de klassiska näringsfysiologernas uppfattning
alltså innebar en alltför stor förenkling, har den lett till
storartade resultat. Av Liebigs huvudprincip följde
nämligen, att man borde kunna odla växter i näringslösningar,
dvs. utan jord, och härigenom möjliggjordes bestämning
av de element, som de oundgängligen behövde för att
kunna växa. Man lyckades också snabbt bevisa
makro-elementens nödvändighet och blev övertygad om att
växterna blott behövde dessa tio för att utföra sina
komplicerade kemiska synteser. Hade denna i och för sig ganska
osannolika uppfattning, som var rådande fram till
sekelskiftet, blivit bestående, hade emellertid bristsjukdomarnas
verkliga orsaker säkerligen förblivit outredda.
Man skulle kunna tro, att 1800-talets forskare brustit i
noggrannhet, eftersom mikroelementens betydelse undgick
deras uppmärksamhet. Detta är emellertid icke fallet, ty
de ansåg sig använda rena kemikalier till de
närings-lösningar, vari odlingsförsöken gjordes. Att denna
förutsättning var oriktig berodde helt enkelt på att den
dåvarande kemiska analysen icke förmådde påvisa de små
föroreningar av mikroelement, som är tillräckliga för att
fylla växternas behov.
Detta är icke förvånande, om man betänker, att
förhållandet mellan nödvändiga mängder mikro- och makroelement
är lO-8—10~4. I näringslösningar behövs de blott i
koncentrationer på 0,02—0,3 mg/m8. Tillräcklig mängd koppar
torde t.ex. vanligen ha funnits redan i det destillerade
vatten, som man använde. Utan de framsteg, som den
kemiska analysen gjort framför allt sedan första
världskriget, hade man kanske stått hjälplös inför de svåra
bristsjukdomarna och de misslyckade försöken att utnyttja
Australiens ökenområden.
Kemins roll som jordbrukets hjälpare i dess strävanden
att åstadkomma fullgoda jordar åt kulturväxterna torde
emellertid härmed icke vara utspelad. Det är nämligen
långt ifrån säkert, att alla mikroelement ännu upptäckts.
Hoagland, som är en av USA:s ledande män på detta
område lär ha sagt: "Om nästan alla element, som icke tycks
vara nödvändiga för växters normala utveckling, kan man
blott säga, att de icke behövs i större mängder än de
oundvikliga föroreningarna i näringslösningarna."
Med hjälp av kemisk analys har man kunnat fastställa,
att växtsjukdomar på grund av mikroelementbrist kan ha
två orsaker: endera saknas ett eller flera mikroelement
fullständigt eller också finns de i för växterna otillgänglig
form. Zinkbristen i västra USA uppstod t.ex., trots att
jorden innehåller tillräckligt mycket zink för att fylla
fruktträdens behov i hundra år. Den manganbrist, som
nyligen konstaterats i många delar av England och som
är mycket allvarlig i Florida, har analoga orsaker.
Bor-brist torde däremot i allmänhet bero på att boraten helt
och hållet uttvättats. Det är mycket viktigt, att man genom
jordanalys fastställer vilken av dessa orsaker, som en
viss brist har, ty det sätt, varpå den bäst kan avhjälpas,
beror oftast härpå. Det är nämligen lönlöst att göda med
t.ex. ett zink- eller mangansalt, om jorden är så beskaffad,
att dessa element binds. I sådana fall är besprutning med
saltlösningar eller injektion de rätta behandlingsmetoderna.
Om vissa mikroelement däremot helt saknas, är det oftast
bättre att tillföra dem som konstgödsel.
Mikroelementens fysiologiska funktioner är ännu långt
ifrån utredda. Enligt en teori, som förefaller sannolik, är
de icke verkliga näringsmedel utan spelar viktiga roller
i de katalytiska system, vilka reglerar livsviktiga kemiska
processer i växternas celler. Magnesium ingår i klorofyll
och behövs därför i relativt stor mängd; om t.ex. bor
främst fungerar som regulator för vissa cellreaktioner utan
att ingå i någon av växternas huvudbeståndsdelar, behövs
det naturligtvis blott i betydligt mindre mängd än
magnesium.
Att man alltjämt har ganska liten exakt kännedom om
mikroelementens funktioner framgår t.ex. av vissa mycket
intressanta undersökningar av zinks fysiologiska betydelse.
Thatcher har sammanfört zink och koppar till ett par av
katalysatorer för red-ox-reaktioner. Då zink emellertid
icke kan ändra valens, måste dess deltagande i
reaktionerna vara indirekt. Skoog fann, att tomater, som led av
zinkbrist, hade mycket låg halt av auxiner
(tillväxthormoner, Tekn. T. 1949 s. 725). Vid tillsats av zink steg
den emellertid genast. Växter med låg zink- och auxinhalt
hade i stället en påfallande hög peroxidasaktivitet, och
Skoog ansåg, att denna medförde förstöring av auxinerna.
Senare har Reed och Dufrenoy framlagt cytologiska bevis
för att zinkbrist medför störningar i red-ox-jämvikten,
varvid kloroplasterna påverkas. Bean har visat, att zinkbrist
inverkar på protein- och stärkelsesyntesen hos tomater, och
härav har Hoagland dragit slutsatsen, att zink ingår i ett
katalytiskt system, som är nödvändigt för fosforylering av
glykos eller aminosyror.
Järn och mangan tros ha betydelse för klorofyllsyntesen,
men man vet icke på vad sätt, de fungerar. Det är möjligt,
att flera av dessa intressanta problem kan lösas med
hjälp av radioisotoper. Många för hela mänskligheten
betydelsefulla frågor rörande växters näringsfysiologi har
visserligen fått tillfredsställande svar, men minst lika
många och kanske lika viktiga problem tycks fortfarande
återstå att lösa.
Litteratur
Bowman, R G: Desert reclamatioii in South Australia. Sci. Monthly
70 (1950) s. 69.
Hopkins, D P: Trace elements and plant growth. Discovery 10
(1950) s. 8.
Wann, F B & Thorne, D W: Zinc deficiency of plants in the
Western States. Sci. Monthly 70 (1950) s. 180.
Woodbridge, C G: The rote of boron in the agricultural regions
of the Pacific Northwest. Sci. Monthly 70 (1950) s. 97.
Världens tyngsta rörledning har utlagts från en
pumpstation i USA. Den 25 km långa ledningen består av 3,5 m
långa sektioner av fabriksgjuten betong med 4,5 m
diameter och 65 t vikt. Vid utläggningen användes en speciell
traktordriven 100 t krän, som klarar 25 sektioner om dagen.
Rost användes som rostmedel i USA, efter rensning,
pulvrisering och blandning med vaselin. Massan används
bl.a. för skydd av spårvagnars kontaktbyglar.
Att släcka lysrör lönar sig inte för kortare perioder än
en timme. Lysrörets livslängd minskas mera genom
tänd-ning och släckning än vad strömmen är värd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
