Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 17 juni 1950 - Tekniska Skrifter: Former för värmestrålning - TNC: 12. Några fysikaliska färgbegrepp, av J W - Kungörelser, av R S - Insänt: Automatiska växellådor, av Hugo Björck och Einar Bohr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 juni 1950
587
På så sätt härledes ett antal formler för strålning mellan
två fasta kroppar så anordnade, att all strålning från den
ena når fram till den andra. Även ett fall av gasstrålning
har behandlats på motsvarande sätt. Formlerna kan
till-lämpas vid eldstäder med eller utan murverksisolerade
ytor, vid gasstrålning i tubknippen m.m.
Svenska Teknologföreningens ledamöter äger erhålla Tekniska
Skrifter gratis under utgivningsåret och därpå följande kvartal mot
skriftlig rekvisition i varje särskilt fall, ställd till Teknisk Tidskrift.
TNC
12. Några fysikaliska färgbegrepp
I en föregående TNC-spalt nämndes att man, för att
kunna tala om föremålsfärg såsom något för en viss yta
kännetecknande, måste bedöma den under vissa bestämda
förhållanden i fråga om belysning, läge, omgivning osv. Man
avser härmed att nå en bestämd motsvarighet mellan ytans
ljusegenskaper, ljusstrålningen som träffar ögat, och det
psykologiska färgintrycket. Härmed är man inne på det
fysikaliska studiet av ljusstrålning och ytegenskaper. Detta
studium, som dock måste ta viss hjälp av psykologisk
färgbedömning, har sin egen terminologi vilken ej får
förväxlas med den färgpsykologiska.
Elektromagnetisk strålning inom det frekvensområde där
den påverkar synsinnet kallas Ijus(strålning). Ljus av
endast en frekvens kallas monokromatiskt ljus och svarar
mot en viss färgton. Bestämmande för vår
färgtonsuppfattning är nämligen ljusets frekvens, oberoende av mediet,
men entydigt bestämd av frekvensen är våglängden i
vakuum eller — praktiskt taget — luft, och det har blivit
vanligt att man räknar med denna i stället för med
frekvensen. Ljus innehållande strålning av flera våglängder
(i luft) ger samma synintryck som ljus bestående av dels
monokromatiskt ljus av något slags medelvåglängd,
kallad dominerande våglängd, dels vitt ljus (se nedan),
blandade i vissa proportioner.
Vitt ljus är ljus som, om det träffar ögat, ger ett
färgtonlöst intryck. Det innehåller strålning av olika
våglängder, men fördelningen av effekten, dvs. av energi/tid,
på de olika våglängderna kan variera avsevärt. Man måste
emellertid för mätändamål precisera dess sammansättning,
och flera fördelningskurvor har kommit till användning,
bl.a. sådana som motsvarar dagsljuset under bestämda
förhållanden. Av särskilt stort teoretiskt intresse är "vitt ljus"
med effekten jämnt fördelad på alla våglängder inom det
synliga våglängdsområdet, s.k. isoenergisk strålning.
Eftersom olika personers synsinne ej är fullt lika har
man vidare för mätändamål fastlagt en kurva för
ögon-känslighetstalet vid olika våglängd av strålningen som
träffar "normalögat". Känsligheten är störst vid en
våglängd motsvarande en viss gulgrön färgton, dvs. vid denna
våglängd är ljusheten vid konstant strålningseffekt störst.
Hålles i stället ljusheten konstant (och tämligen stor) kan
ögonkänslighetstalet vid godtycklig våglängd bestämmas
som kvoten av effekten vid den mot känslighetsmaximum
svarande våglängden och effekten vid våglängden i fråga.
En yta som diffust (dvs. icke speglande) och totalt
reflekterade all synlig strålning skulle vara absolut vit. En
sådan yta finns ej i verkligheten men är ett bekvämt
begrepp i vissa definitioner. Dess reflexionsfaktor skulle
vara exakt 1. En matt provyta vilken som helst kan tänkas
bedömd i förhållande till en absolut vit jämförelseyta,
båda placerade i samma läge i förhållande till det vita
påfallande ljuset. Måste man minska effekten hos
strålningen enbart mot den vita ytan med faktorn q, för att
den vita ytan skall ge samma intryck av ljushet som
provytan, är dennas reflexionsfaktor = 1).
En belyst ytas färg kan, med psykologiskt oförändrad
verkan, vara resultatet av ljussammansättning på ett
obegränsat antal sätt. Bl.a. kan det reflekterade ljuset vara eller
räknas som om det vore sammansatt av monokromatiskt
ljus av dominerande våglängd hd och vitt ljus. Om man
på ett eller annat sätt skaffar sig en yta som utstrålar
endast den monokromatiska delen av ljuset och jämför
den med ovannämnda absolut vita jämförelseyta, finner
man att dennas belysningseffekt nu måste nedregleras med
faktorn Qd i förhållande till det ursprungliga värdet;
Qd<:Q< 1.
De tre storheterna Arf, q och Qd bestämmer tillsammans
fullständigt föremålsfärgen. Som redan nämnts är Arf den
dominerande våglängden och q ytans reflexionsfaktor.
Faktorn Qd har inte fått något särskilt namn, men
förhållandet QdlQ kallas renhet.
Uppenbarligen är Xd den fysikaliska storhet som närmast
motsvarar det psykologiska begreppet färgton. Vidare är
q, Qd och QdlQ närmaste motsvarigheter till
föremålsfärgens ljushet, färgstyrka och mättnad. Man får dock ej
därav förledas tro att det skulle råda proportionalitet
mellan de psykologiska intrycken och de fysikaliska talen;
så är ingalunda fallet.
En term som man ofta hör nämnas är komplementfärger.
Därmed är att förstå två kulörta färger så beskaffade att
motsvarande ljusstrålningar blandade i lämpliga
proportioner tillsammans ger vitt ljus. J W
Kungörelser
Svensk Författningssamling
1950
29 17/2 Flyttning av Mellanbygdens Vattendomstols
kansli m.m. (till Östersund).
65 3/2 Instruktion för Statens Handels- och Industri-
kommission (gäller fr.o.m. 8/3 1950).
70 17/3 Ändring i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1) (gäller fr.o.m. 1/1 1951).
89 24/3 Ändrad lydelse av § 103 mom. 1 samt § 223
mom. 1 och 2 lagen den 14 september 1944
(nr 705) om aktiebolag (fr.o.m. 1/7 1950).
105 17/3 Instruktion för Statens Trafiksäkerhetsråd
(fr.o.m. 20/4 1950).
122 31/3 Lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370). Anvisningar till
§ 9 (vattenkraft) (fr.o.m. 1/1 1952).
123 31/3 Ändring i taxeringsförordningen 28 september
1928 (nr 379). Vattenfallssakkunnige (fr.o.m.
1/1 1951).
130 28/4 Lag om ändring i lagen 19 juni 1942 (nr 429)
om hyresreglering m.m. Fortsatt giltighet av
samma lag (fr.o.m. 1/5 1950).
133 21/4 Avlämnande av företagsstatistiska uppgifter
(fr.o.m. 30/4 1950). R S
Insänt
Automatiska växellådor
Av svaret på mitt första inlägg framgår tydligare än av
den ursprungliga artikeln, att ingenjör Bohr missförstått
betydelsen av vridmomentkurvan i artikelns fig. 7. Denna
kurva är fullt riktig men betyder, som jag framhållit,
endast att en hydraulisk koppling vid stor slirning kan
överföra ett väsentligt större moment än det, som den är
konstruerad för vid 2,5 % slirning. Kurvan borde
betecknats med "överförbart vridmoment" eller hellre uteslutits,
då dess innebörd är relativt svår att förstå. För en
hydraulisk koppling gäller generellt att utgående momentet
är lika med det ingående och därav följer även att alla
förluster i kopplingen (man bortser därvid från
luftfriktion) redovisas som ren varvtalsminskning. Är slirningen
2,5 %, så är därför verkningsgraden 97,5 % och ej ca 95 %.
De båda satserna att ut- och ingående momenten är lika
och att verkningsgraden är lika med 100 minus slirningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
