Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 24 juni 1950 - Teknikens samhälle och människan, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 juni 1950
589
Teknikens samhälle och människan
Fil. dr Erik Hj. Linder, Stockholm
Det talas mycket i våra dar om ångest och oro.
Man behöver inte läsa många tidningsspalter
förrän man stöter på de orden. Rapporterna från
läkarnas mottagningsrum innehåller dem, de
litterära recensionsspalterna överflödar av dem
sedan flera år tillbaka. De som vill åt våra
40-talister beskyller dem för att exponera sin
ångest, de som vill försvara dem framhåller att
det är sin ångest de exponerat.
Att nutidsmänniskan är nervös är väl ett
faktum. Tyvärr har vi inga tillförlitliga metoder att
mäta gångna tiders nervositet, och måste därför
avstå från att göra jämförelser. Men jag vet en
del psykiatriker som menar, att våra framsteg i
fråga om möjligheterna att böta vissa former av
neuros är ganska dyrt köpta; dessa former har
nämligen inte funnits tidigare. Vi och vår tid
har både framkallat sjukdomen och hittat på
botemedlet, och vi har i så fall visat en dubbel
påhittighet.
Nej, det är nog ingen fras, att vi känner oro, att
kulturen är splittrad, att konstnärerna visar en
benägenhet att bli nihilister och pessimister. Och
man skall inte nonchalera konstens vittnesbörd;
tycker man inte om vad den säger, kan man i
alla händelser med fördel betrakta den som
symtom och försöka sätta diagnos därefter. Det är
ett faktum att det inte är modernt att skildra
människan insatt i en solig idyll; vår moderna
diktning skildrar henne gärna i trångmål och
nöd, grubblande över sitt ursprung och sitt
ändamål, stadd i brottning med moraliska och även
religiösa spörsmål av det slag som det är
ofantligt svårt att hitta vetenskapliga svar på.
Vad gäller nu egentligen oron? En sak är väl
ganska påtaglig. Vår oro gäller ett nytt krig, den
gäller splittringen i världen, den gäller vår
moderna kultur, som kan väntas bli sönderslagen
om katastrofen kommer, den gäller oss och våra
barn. Den bottnar kanske till en del i det faktum
att världens allmänna osäkerhet hindrar oss att
bygga och planera för framtiden på det sätt som
vi eljest ville och borde.
Är nu detta orons hela grund? Kanske någon
menar: Varför nämner han inte atombomben?
Ja, men atombomben är väl bara en viss,
fruktansvärd sida av det krig, som många människor
Föredrag i Svenska Teknologföreningen den 18 mars 1950.
130.2 : 62
fruktar; den behövde väl inte i och för sig vålla
så stor skräck. Nej, kanske inte. Men
atombomben är numera — det visar all diskussion om
den, både den populära och den mera
vetenskapligt lagda — ett slags symbol för
människosläktets förmåga att framkalla oerhört effektiva
redskap, att komma naturkrafternas hemligheter
på spåren. Atombomben och nu senast
vätebomben har blivit en symbol för hela den tekniska
tidsåldern, för hela den med oavlåtlig snabbhet
framskridande naturvetenskapliga
världserövringen.
Men — måste vi då fråga — är det inte just
denna världserövring, som fyllt oss med stolthet?
Skall vi verkligen välja en skräcksymbol att
beteckna den med? Inför den frågan kan det hända
att sanningen kryper fram. Det är nog inget fel
på redskapet, det är inget fel på den
naturvetenskapliga nyckel, vi lyckats leta fram under så
stora mödor. Men vi är inte säkra på att
människan är i stånd att hantera denna nyckel.
Frågan är helt enkelt om homo sapiens är mogen för
att ta emot och bruka så otroligt fulländade
redskap. Atombomben blev symbol inte för vissa
redskaps farlighet utan för människans.
Är inte läget i så fall litet förbryllande? Är
inte framåtskridandet vår arbetshypotes? Skulle
framåtskridandet eventuellt inte omfatta
människan? Nej, ditåt lutar det. Men när
resonemanget hinner till denna punkt, kan det hända
att vissa debattörer börjar ifrågasätta själva
framåtskridandets idé. Jag skall inte här dra upp
hela den diskussionen. Men nog är det väl nästan
brottsligt att börja leka med begreppet
framåtskridande eller smäda dess innebörd, när det
ändå är så mycket i den verklighet som ordet
täcker, som ingen av oss skulle vilja vara utan
— när det är så mycket där som vi ivrigt och
till och med längtansfullt och bittert skulle
sträcka oss efter den dag det vore borta.
Här kanske jag inte ens behöver diskutera
saken, men i andra sällskap händer det ibland
att man till och med tvingas att försvara
vetandets utvidgning som ett odisputabelt framsteg. Vi
lever alla mera medvetet än förr — skulle det
verkligen ur någon synpunkt vara ett fel?
Bonden vill veta, uttryckligen veta, vad han gör med
jorden, hur åtgärderna verkar; läkaren föraktar
att göra ingrepp eller föreskriva mediciner, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
