Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 24 juni 1950 - Teknikens samhälle och människan, av Erik Hj. Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
TEKNISK TIDSKRIFT
Bara vi kommer över den överrumpling, som
de sista hundra årens utveckling inneburit, när
vi t.ex. hittat nya gemenskapsformer i stället för
de gamla som slagits sönder, när vi börjar
genomskåda arten av de förändringar som tumlar över
oss, när vi klart inser att förändringarna
visserligen är revolutionerande, men ändå inte
omstörtar själva livsgrunden, inte heller vår innersta
natur, då kanske också vi kan hitta både en
levnadskonst och en livsåskådning. Och det är inte
sagt att det nya blir så väsentligt annorlunda än
det gamla.
Medeltidsbonden insåg att han var en liten och
obetydlig del av världsalltet och av släktenas
långa rad — börjar det inte bli vår insikt också?
Han misstrodde sin goda vilja, han ansåg
människan opålitlig enligt den kristna religion,
han lärde sig i kyrkan — är det inte vad också
vi börjar komma underfund med? Han såg sig
omgiven av en skön men fullkomligt
outgrundlig skapelse — inte bara skönheten utan även
outgrundligheten anar vi nu ined bävan sedan vi
arbetat oss ner mot tillvarons minsta smådelar
och förvandlat dem till rena abstraktioner.
Medeltidsbonden trodde för sin del på Gud som en
förklaring till allt detta — det är ju möjligt att
vi inte är mogna för den tron ännu, men
säkert är att den förefaller många människor
betydligt mindre absurd nu än låt oss säga för
trettio år sen — trots den myckna
religionsdiskussionen.
Medeltidsbonden höll sig till bilder och
symboler som skulle bilda hans beteendemönster —
det var bilder ur Nva Testamentet, sådana som
Kristus på korset, Den barmhärtige samariten
och Den förlorade sonen; det var inte bara fråga
om levnadsregler utan något att vörda och
älska, och därmed också något att efterlikna.
Fromhetens och den innerliga vördnadens
makter brukades i medeltidsmänniskans liv som ett
slags motvikt till självhävdelsens och egoismens
instinkter. För egen del tror jag inte vi kan
undvara dem nu heller.
Därmed är jag på sätt och vis tillbaka vid
resonemanget om atombomben igen. Kan inte den
mänsklighet som fått så fruktansvärda redskap
i sin hand bringas att vörda och älska
gemensamma handlingsmönster, gemensamma
symboler, bilder av den art som tar vilja och fantasi
och allt i besittning, då hjälper inga
förmaningar eller varningar eller förespeglingar; och
även förnuftsskälen förefaller torra och små.
Dessa djupt liggande, omedvetna
handlingsmönster är viktigare än våra politiska drömmar
och utopier. Det är det emotionella livet som
måste vårdas och ledas på ett bättre och säkrare
sätt än vad man vanligen mäktat i teknikens
tidsålder. Detta är inte bara humanisternas eller
teologernas uppgift, det är en uppgift vi har
gemensamt.
Teknikens följder för samhällslivet
Om jag med detta gjort några reflexioner som
närmast vetter åt människans syn på sig själv
och sitt livs grundfakta — alltså livsåskådningen
— så skulle jag nu vilja närma mig
samhällslivet. Och det skall ske med samma metod som
nyss, nämligen genom att visa att de mänskliga
faktorerna består relativt oförändrade
tvärsigenom även mycket grundliga tekniska och
kulturella omvälvningar; men beläggen skulle jag nu
vilja hämta från ett mera speciellt
erfarenhetsområde, som jag haft personlig beröring med,
nämligen radion och pressen.
Radion och tidningspressen är två mycket
typiska produkter av den nya tekniken. De är
i själva verket redskap av första klassen. Radion
är ett kommunikationsmedel av sådan
effektivitet, att den fortfarande verkar trolleri på mången
lyssnare, och pressen är ju i stort sett en modern
landvinning, även om den i princip stöder sig på
Gutenbergs gamla präktiga uppfinning. Pressen
förmedlar det tryckta ordet, radion det talade
(för att nu inte i sammanhanget nämna
musiken). Båda har med nyhetsförmedling och
åsiktsbildning att göra. Det kan alltså tyckas att både
nyhetsdistributionen och opinionsbildningen har
genomgått en formlig revolution ined dessa
medels tillkomst. På sätt och vis: ja; på vis och
sätt: nej.
I det gamla samhället klarade man sig som
bekant med rykten, brevskrivning och
budbärare. Men även den moderna
nyhetsförmedlingen, med allt sitt raffinemang, måste ofta
nöja sig med att återge rykten. Vad som
kommit till är en viss organiserad kontroll. Men
ryktet eller nyheten i våra dar kan precis som
förr i världen hjälpa eller stjälpa en
medmän-ska. Därvid råder ingen skillnad. Ett falskt
rykte, återgivet i en tidning, kan vara en
fruktansvärd händelse, som slår vederbörande med
vanära; men så var det också förr, i den mera
primitiva ordningen. Och på samma sätt som
förr kan ryktet plötsligt ge ära, inte sällan
oförskyllt.
Rent mänskligt sett är samma passioner,
samma motiv, samma behov verksamma i
ryktesbildningen, i samlandet av nyheter och
uppgifter och i intresset för dem, vare sig
verksamheten sker i stor skala på ett mera drivet sätt
eller följer en mera primitiv och omedveten
metod. Skadeglädjen i oss kan bubbla upp med
samma kraft, vare sig vi läser en dålig nyhet om
en konkurrent i vår morgontidning eller vi hör
den skvallervägen — som 1600-talsmänniskan
vanligen var hänvisad till. Sensationen är ingen
skapelse av vår tid — psykologiskt sett. På
1600-talet kunde ett rykte utlösa fenomen som vi nu
är benägna att rubricera som masshysteri.
Häxprocesserna är ett exempel. Vår tid kanske inte
driver det så långt. Men den som under en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
