Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 12 augusti 1950 - Teorin om antimetaboliter, av SHl - Böcker - Råvaror och material, del 2, av Sven Brennert - Textilkemi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 7.
Strukturformler för
p-aminobensoe-syra och några
föreningar till
uppbyggnaden
snarlika denna.
ändringar av strukturen skall ge önskat resultat. Några
allmängiltiga anvisningar för framställning av antagonister
kan därför ej uppställas för närvarande.
En generalisering, som visat sig ganska hållbar, är
emellertid, att man blott skall göra en förändring av
meta-boliten i taget för att nå största möjliga effekt. Denna
iakttagelse kan illustreras med en serie föreningar
besläktade med p-aminobensoesyra (fig. 7). Formel a är
sulfanilamid, som kan anses uppkommen genom utbyte
av COOH i p-aminobensoesyra (b) mot SO„NH2. I c och e
har även blott ett utbyte skett, nämligen NH2 mot N02
resp. bensen- mot pyridinring. Däremot innebär d och
f två samtidiga utbyten, t.ex. för d av COOH mot S02NH2
och bensen- mot pyridinring. Ingendera av dessa
föreningar har hittills visat sig ha antibakteriell effekt in
vitro, under det a, c och e alla har påvisbar sådan.
Liknande resultat har erhållits med andra serier av
besläktade föreningar. Ibland kan man alltså lyckas framställa
kemoterapeutika genom att tillämpa antimetabolitteorin,
men sådana fall måste förbli sällsynta. I alla händelser är
det felaktigt att betrakta teorin som en säker väg till syntes
av läkemedel.
När nya metaboliter upptäcks, kan man vänta sig, att
framställning och studium av deras antagonister skall bli
en obligatorisk del av en fullständig biokemisk
undersökning. Om antagonister utnyttjas på detta sätt, kan de
hjälpa till att avslöja några av de komplicerade relationer,
som existerar i levande celler. Då antimetabolitteorin har
visat sig ovanligt fruktbärande vid sådana undersökningar,
finns det emellertid en tendens att överskatta dess
användbarhet genom att tillämpa den under felaktiga
förutsättningar och utan tillräckligt experimentellt stöd. Trots
detta innebär den utan tvivel ett verkligt framsteg i
vetenskapens mödosamma strävan att förstå relationerna
mellan kemisk struktur och biologisk effekt. SHl
Böcker
Råvaror och material, del 2: "Läderbrunt" — "Ö",
redigerad av C A Stromberg. Nordisk Rotogravyr, Stockholm
1949. 934 s., ill. 60 kr.
Om uppställningen och redigeringen av själva
uppslagsdelen är inte mycket att anföra utöver vad soin tidigare
sagts om del 1 (Tekn. T. 1949 s. 387). Stoffet är valt med
sakkännedom och gott omdöme. Felaktigheterna är — så
vitt jag har kunnat se — få i betraktande av arbetets volym.
Verket avslutas med ett korsregister och några
sammanställningar. Med korsregister menas här ett register,
omfattande utländska materialbenämningar, ordnade i
bokstavsordning och översatta till svenska, varvid valts ett
(svenskt) uppslagsord, som man sedan kan gå tillbaks till
i boken. De utländska språk, som har medtagits, är
engelska, tyska, franska, spanska och i vissa fall latin. Detta
register är utan tvekan av mycket stort värde. Vidare finns
sammanställningar, benämnda "Mått och enheter",
"Förklaringar av tekniska begrepp" (varvid syftas på begrepp,
som förekommer i lexikonet) och "Allmänna föreskrifter".
I sistnämnda sammanställning behandlas förtullnings-,
be-fraktnings-, lagrings-, försäkrings- och
provtagningsföreskrifter, och vidare ingår ett register över
undersöknings-anstalter. Detta register har man säkert nytta av, men
övriga delar av "Allmänna föreskrifter" är nog väl
kortfattade för att vinna större beaktande.
Vad man saknar är ett alfabetiskt register. Denna
synpunkt kan synas egendomlig, eftersom orden är ordnade
alfabetiskt, men faktum är, att man ibland har svårt att
hitta de uppgifter man söker. Visserligen har redaktionens
avsikt varit att sätta upp alla ifrågakommande
uppslagsord och göra hänvisningar från de ovanligare orden till de
vanligare, där beskrivningen återfinnes. Det har emellertid
vid detta omfattande material icke varit möjligt att
genomföra en sådan princip på ett konsekvent sätt. Några
exempel: Hastelloy (en korrosionsbeständig legering) står
upptagen med hänvisning till Krom. Här finns också
legeringen, men den återkommer även under Nickellegeringar
och behandlas där något utförligare. Inconel finns ej som
uppslagsord men är ävenledes omtalad under
Nickellegeringar. Om man skulle vilja veta beteckningen på ett
18/8-stål enligt svensk standard, letar man förgäves under
Rostfria stål, Svensk standard, Standard och Normer. På
Stålnormer finner man en hänvisning till Metallnormer,
men där står just ingenting om de rostfria stålen. Rätt
uppslagsord är Stålbeteckningar, men det är icke lätt för
läsaren att veta! En ytterligare fördel med ett alfabetiskt
register vore, att man i själva uppslagsboken skulle slippa
sätta in de ovanliga varianterna med hänvisningar till de
vanliga. Det bör i detta sammanhang framhållas att t.ex.
Ullmanns "Enzyklopädie der technischen Chemie" har ett
sådant register, ehuru även detta arbete är en alfabetiskt
ordnad uppslagsbok.
Det skall emellertid ännu en gång konstateras, att arbetet
är av synnerligen stort värde för varje tekniker samt att
förlaget och redaktionen är värda en eloge för initiativet
och för bokens utformning. Sven Brennert
Textilkenii, av Bailu Nilssien. KF:s Bokförlag,
Stockholm 1950. 228 s„ 23 fig. 12 kr.
Boken är skriven för tekniker inom textilbranschen, och
kemister torde därför få betrakta den som en populär
framställning av vissa delar av kemin. Den börjar med
förklaring av några kemiska grundbegrepp. I tre kapitel
ges sedan en mycket kortfattad och elementär
sammanfattning av de delar av kemin, som är av speciellt intresse
för textiltekniker. En liten del av kolloidkemin skildras,
varefter förf. övergår till textilfibrernas kemi. På bokens
återstående sidor beskrivs tillämpningar inom
textilindustrin (47 s.) och pH-värdets betydelse vid olika processer
(40 s.); det senare avsnittet är skrivet av A Schaeffer.
Slutligen finns en kort litteraturförteckning och register.
Det torde icke vara fullt rättvist att betrakta boken ur
kemisk synpunkt, men även vid en sådan, kanske alltför
sträng, bedömning kan sägas, att dess huvuddel knappast
innehåller några oriktiga eller missvisande uttalanden, och
vissa avsnitt, t.ex. det kolloidkemiska, är utmärkta. De,
som behandlar färgning, torde vara svagast. Den
teoretiska delen av kapitlet om pH avviker däremot på flera
väsentliga punkter från modern uppfattning och ger
läsaren en ganska felaktig föreställning om elektrolyten
förhållande i lösning, men detta hindrar kanske icke
utnyttjandet i praktiken.
Förf., som är lärare i textilkemi vid Oslo universitet,
säger sig ha gjort ämnesurvalet snarare för att besvara
frågan "varför" än "huru" och förutsätter, att läsaren
åtminstone behärskar studentkursen i kemi. Han begagnar
dock ca 50 sidor för att ge en mycket koncentrerad
översikt av detta vetande. Man måste fråga, om det icke varit
bättre att utnyttja utrymmet för en utförligare beskrivning
av tillämpningarna inom textilindustrin, t.ex. till en
fylligare behandling av färgningen. Vidare synes materialets dis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
