Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1950 - Bildning av sulfatiska beläggningar och syrakondensat vid förbränning, av Gordon Whittingham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.5 augusti 1950
699
Bildning av sulfatiska beläggningar
ocli syrakondensat vid förbränning
Dr. Gordon Whittingham, Leatherhead, Surrey
En granskning av litteraturen visar, att
svårigheter genom beläggningar och korrosiva
kondensat på värmeytor i olika
förbränningsanordningar är rätt vanliga. Beläggning och korrosion på
värmeöverförande ytor i de moderna
ångpanneanläggningarna är den huvudfaktor, som
bestämmer utnyttjningsbarheten ("availibility")
hos grundkraftverken i Storbritannien, och Boiler
Availability Committee (en organisation bildad
av The British Electricity Authority, The
Water-tube Boilermakers Association, The Fuel
Research Station och The British Coal Utilisation
Research Association) håller sedan flera år
tillbaka på att undersöka detta problem.
En stor del av undersökningarna har
genomförts i laboratorium och i mindre pannor, men
dessa undersökningar har kompletterats och
kontrollerats genom omfattande provningar med
stora ångpannor. Följande artikel, soin
publiceras med tillstånd av generaldirektören för British
Coal Utilisation Research Association och
ordföranden i Boiler Availability Committee,
beskriver en del av den forskning, som genomförts på
detta område genom British Coal Utilisation
Research Association. Den behandlar huvudsakligen
bildning av svaveltrioxid i ångpannesystem och
följder därav. Mera utförliga redogörelser för
problemet kan man finna i publikationer, som
Boiler Availability Committee har utgivit.
Kommitténs undersökningar har gällt ångpannor,
eldade med fasta bränslen, men givetvis kan
många synpunkter även tillämpas vid flytande
eller gasformiga bränslen.
Beläggningarnas egenskaper och uppkomst
Då varma, gasformiga förbränningsprodukter,
som innehåller askbeståndsdelar, strömmar förbi
värmeupptagande ytor är en viss beläggning
oundviklig på grund av gasernas stora hastighet
och temperaturskillnaden mellan gasen och
metallytorna. De beläggningar, som bildas på
ånggenererande och överhettartuber, kallas
"hög-temperaturbeläggningar" till skillnad från
"låg-teinperaturbeläggningar", som beror på bildning
Föredrag i avd. Mekanik den 14 februari 1950.
621.187.1
av korrosiva kondensat i ekonomiser och
luftförvärmare.
Den mest besvärliga typen av
högtemperatur-beläggningar består av hårda, fasta massor, som
är starkt häftade vid den underliggande
metallytan. Analyser av bundna beläggningar av denna
typ har enligt D Flint visat, att de har ett
relativt högt, vattenlösligt innehåll (upp till 50 %),
som huvudsakligen består av sulfater av
kalcium, magnesium, aluminium och järn. Den del,
som är olöslig i vatten, består av de vanliga
askbeståndsdelarna silikat, järnoxid, kalciumoxid
och aluminiumoxid och i oljeeldade ångpannor
är vanadinpentoxid ofta huvudbeståndsdelen.
Blandningar av alkali- och andra sulfater,
framställda i laboratorier har visat sig ha en mycket
lägre smältpunkt (i storleksordningen 450—
600°C), än kolaskans smältpunkt, och det är
klart att den selektiva kondensationen av dessa
salter med låg smältpunkt förorsakar ett
klibbande lager, på vilket askbeståndsdelar lätt
fastnar. En liknande typ av beläggning bildas
ofta i anläggningar,’som eldas med kol med en
hög fosforhalt, och består av en ytterst hård
massa av askpartiklar, som är sammanhäftade
genom alkalifosfater.
Det råder ingen tvekan om, att allvarliga
korrosionsbesvär och igensättningar i luftförvärmarna
beror på en kondensation av svavelsyra ur
rökgaserna, när metallytans temperatur kommer
under daggpunkten. Då det inte finns någon
svavelsyra, bestämmes daggpunkten endast av
vattenånginnehållet i rökgasen, ty det kan
påvisas, att svaveldioxidens, saltsyrans och
kväveoxidernas inverkan på daggpunkten är obetydlig.
Endast en mycket ringa mängd svavelsyra
erfordras emellertid för att höja gasens daggpunkt
åtskilligt, och ett kondensatskikt av syra kan
avsätta sig på metalliska ytor även vid
temperaturer på 150—200°C. Kurvorna i fig. 1, som
erhållits av Taylor5 samt av Dooley och
Whittingham0 visar ett samband mellan daggpunkten och
H2S04 innehållet hos "ren laboratoriegas", som
icke innehåller flygaska eller andra fasta
partiklar. Kurvan A, som är tagen från Dooleys och
Whittinghams artiklar, avser gaser innehållande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
