Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Radioaktiva isotopers användning inom tekniken, av Sigge Hähnel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
768
skrift3, och de åtgärder, som bör vidtas för att
möta dem, har skisserats för olika fall. En
komplettering av de kortfattade uppgifterna för de
speciella förhållandena vid arbete med
radioisotoper inom teknisk forskning och inom industrin
är kanske dock av intresse. Om blott relativt enkla
föreskrifter följs, påstås radioisotoper icke vara
farligare än vissa kemikalier, t.ex. sprängämnen.
För närvarande innebär nämligen deras
praktiska utnyttjande, att personalen blott kan
utsättas för radioaktiv strålning av oerhört mycket
mindre intensitet än den, som förekommer i
AEC:s anläggningar. Skyddsanordningarna är
visserligen i princip desamma i båda fallen, men
de skiljer sig naturligtvis åt kvantitativt.
De strålningsdoser, som personalen kan motta,
brukar beskrivas som "ofarlig", "uthärdbar" eller
"tillåtlig". Sedan födelsen har varje människa
varit utsatt för kosmisk strålning, vars intensitet
växer med stigande höjd över havet. Teoretiskt
sett borde radioisotopers strålning alltid
reduceras till samma nivå som den kosmiska eller
annan normal strålning, för att den skall kunna
betecknas som ofarlig. En uthärdbar dos kan
definieras som en, vars verkan kroppen kan väntas
övervinna utan varaktigt men. Då storleken av
denna dos icke är säkert känd, har man infört
uttrycket "tillåtlig dos", vars innebörd kan
revideras med ledning av erfarenheten.
Tillåtlig dos av röntgenstrålar sattes år 1931 till
0,2 r/dag* i USA, den sänktes 1936 till 0,1 r/dag,
och man anser nu, att den bör sänkas ytterligare
till 0,3 r/vecka. Nyligen har nämligen flera
underkommittéer av National Committee ön
Radia-tion Protection föreslagit, att högst följande
doser skall anses tillåtliga: 0,300 rep/vecka av
ß- och (eller) /-strålning, vilket motsvarar 6,25
mr/h vid 48 h arbetsvecka; 1,0 rep/vecka, om
blott händerna utsätts för strålning; 25 rep för
enstaka exponering av en man på 21 år eller
mer, under förutsättning att han ej utsätts för
ytterligare bestrålning, förrän han nått 45 år;
* De använda strålningsenheterna har tidigare definierats3.
HANTERAD AKTIVITET
Fig. 3. Radioisotoper grupperade efter relativ giftighet; de
viktigaste y-strdlarna har märkts med asterisk.
TEKNISK TIDSKRIFT
50 rep för enstaka exponering av en man på 45
år eller mer, under förutsättning att han ej
utsätts för ytterligare bestrålning under resten av
sitt liv; en person, som mottagit 25 rep före 45
års ålder, kan tillåtas ytterligare en enda
exponering på 25 rep; 0,03 rep/vecka av snabba
neutroner.
Dessa föreskrifter är strängare än de tidigare3’5
angivna. För att ge en föreställning om
strålningsmängden kan nämnas, att
röntgenfotografering av bröstet innebär en exponering på 1 r;
en serie exponeringar av buken kan medföra en
bestrålning på 15—20 r; röntgenbehandling av
ytlig kräfta kan betyda en exponering på flera
tusentals r. Människor är mycket känsligare för
bestrålning av hela kroppen än av begränsade
delar av den. Gränsen 0,3 r/vecka anses ligga
avsevärt under en bestrålning, som kan medföra
tillfällig eller bestående skada. Experimentella
undersökningar antyder, att mutationer
orsakade av röntgen- eller /-strålar vanligen är
recessiva, och det finns därför intet skäl att göra sig
bekymmer för sådana effekter. En kontinuerlig
bestrålning med 0,3 r/vecka från 21—70 års
ålder skulle sannolikt icke förkorta den
normala livslängden med mer än ca tre månader.
Yttre strålningsmängd torde i allmänhet hålla
sig på mikro- eller millicurienivå vid här
ifrågakommande arbeten, och man använder praktiskt
taget uteslutande ß- och /-strålare. De betydligt
farligare neutronerna förekommer således icke
alls. Arbetet kan därför i allmänhet utföras i
svala laboratorier3, men i vissa fall måste man
vidta säkerhetsanordningar närmande sig dem,
som är standard för halvheta.
Inre strålning, som uppstår genom absorption
av radioisotoper i kroppen är långt farligare än
den yttre, och dess skadeverkningar beror både
av ämnenas aktivitet och kemiska egenskaper.
Bureau of Standards5 har indelat de
förekommande isotoperna i tre grupper, som betecknats
"föga farliga", "tämligen farliga" och "mycket
farliga" (fig. 3). Den effektiva giftigheten på
grund av radioaktivitet har härvid bedömts
genom att ta hänsyn till halveringstid, strålningens
energi och karaktär, selektiv anrikning i
kroppen, utsöndringshastighet och använd mängd av
isotoperna samt behandlingssättet vid typiska
experiment. Genom de sneda
begränsningslinjerna mellan nivåerna framhålles, att det icke finns
några skarpa gränser mellan dem och den av
dem beroende skyddande tekniken.
Påvisande och mätning av strålning
Då människans sinnen icke alls reagerar för
radioaktiv strålning, måste man använda olika
slag av instrument för att kunna kontrollera, att
tillåtlig strålningsmängd icke överskrids. Det är
icke möjligt att här gå in på de mer
komplicerade apparaternas konstruktion. Det finns två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
