Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 9 september 1950 - Acikulärt zinkvitt, av SHl - Nya syntetiska elastomerer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 september 1!950
787
samma egenskap, är på grund av sin giftighet förbjudet i
de skandinaviska länderna.
Vanligt zinkvitt brukar förekomma i två kvaliteter, av
vilka den ena är särskilt finkornig och används till finare
målningsarbeten och lackfärg. Acikulärt zinkvitt är en
form, som upptäcktes i USA och England på 1930-talet
och som numera används i stor skala. Beteckningen
"aci-kulär" kommer av "acicula", som betyder "små nålar"
(jfr acikulärt gjutjärn, Tekn. T. 1949 s. 741). Den
sammanhänger med pigmentkornens form; deras längd skall
nämligen vara tre gånger deras diameter, under det
kornens form i vanligt zinkvilt närmast liknar hagels.
Acikulärt zinkvitt har andra egenskaper än vanligt och
bör därför ur färgteknisk synpunkt betraktas som ett
speciellt pigment liksom titanvitt, blyvitt och litofon. Det
uppges ha betydligt större hållbarhet än vanligt zinkvitt och
kallas i USA "durable". I torrt tillstånd har acikulärt och
vanligt zinkvitt praktiskt taget samma utseende; det förra
har dock något varmare färgton, vilket också ofta märks
i blandning med linolja. Acikulärt zinkvitt förekommer i
flera typer; dess kornstorlek kan variera, men den måste
hållas inom vissa gränser för att produkten skall ge
fullgoda färgskikt. Vanligt zinkvitt får icke inblandas, ty då
spricker färgskiktet och faller av.
Acikulärt zinkvitt fordrar mindre olja än vanligt. 1 ett
fall användes t.ex. följande sammansättning av färg med
de båda pigmenten:
Acikulärt Vanligt
zinkvitt .................... 1.0 kg 1,0 kg
kokt linolja ............... 0,5 1 0,8 1
terpentin .................. 0,1 1 —
Vissa forskare har funnit fördelaktigt att använda större
mängd pigment än tidigare för att uppnå bästa möjliga
skydd av underlaget. Detta innebär, att man bör använda
mer zinkvitt än förr per ytenhet. Acikulärt zinkvitt ger
utan vidare denna fördel, i det man använder mer pigment
i färgen för att få full täckning med oförändrat antal
strykningar.
Ett färgskikt, som utsätts för atmosfärens inverkan,
spricker med tiden, vilket torde bero på att det hårdnar,
förlorar sin elasticitet och därför ej längre kan följa
underlagets rörelser. Orsaken till hårdnandet kan vara, att
de små zinkvittkornen alltför lätt reagerar med oljan. Man
borde i så fall få ett hållbarare färgskikt med större
pigmentkorn. Sådana har acikulärt zinkvitt, och då det
dessutom fordrar mindre olja än vanligt, behåller acikulära
färgskikt sin elasticitet längre och spricker mindre. British
Titanium Co har gjort jämförande fältförsök med
acikulärt och vanligt zinkvitt (80 %) i blandning med titanvitt
(20 !%). Den acikulära formen hade en hållbarhet på 70
veckor mot 20 veckor för den vanliga (P T HansE i
Tek-nikk juni 1950). SHl
Nya syntetiska elastonierer. Di- och polyoxiföreningar
eller andra ämnen med två eller flera reaktiva väteatomer
ger med diisocyanat, OCNBNCO, polyestrar med höga
mol-vikter. Adderas diisocyanat till glykoler, fås polyuretaner,
— O•R■O■CO•NH•R■NH • CO•O•R•O•CO•
•NH•R•NH•CO•O•R•O —
som är linjära polymerer och kan spinnas och sträckas till
fiber (perlon U). Tar man i stället för glykol ämnen med
mer än två hydroxylgrupper, uppstår tvärbindningar
mellan kedjorna, och man får polymerer med nätstruktur.!
Av betydelse för tekniken är särskilt sådana
polyoxiföreningar, som uppstår genom estrifiering av tvåbasiska
syror med överskott på två- eller trevärda alkoholer. För
dessa polymerer gäller som allmän regel, att de blir
hårdare och sprödare ju mera aromatiska (ftalsyra) och
tri-funktionella (glycerin) ämnen, de innehåller, och mjukare
och mer elastiska ju mer alifatiska dikarbonsyror och
glykoler, som används vid deras framställning.
Redan 1941 framställdes ett högelastiskt ämne ined liten
skärseghet genom att omsätta hexandiisocyanat med en
polyester, som i huvudsak uppbyggts av adipinsyra och
en blandning av 1,4-butandiol och trimetylolpropan. Av
rent linjära polyestrar av dikarbonsyror och glykoler har
blott terylen, framställt av tereftalsyra och etylenglykol,
fått praktisk betydelse. De är nämligen i regel flytande
eller vaxartade med mjukningspunkter under 100°C. Blott
i undantagsfall kan polymerisationen drivas så långt, att
högmolekylära, spinnbara ämnen fås. Dessa linjära
polyestrar måste emellertid var bifunktionella och kan blott ha
hydroxyl eller karboxyl som ändgrupper. Då isocyanat lätt
reagerar med båda dessa, kan de användas för att
sammankoppla flera esterkedjor.
Polyestrar framställs vanligen genom termisk förestring
och får hydroxyl- eller karboxyländgrupper, allteftersom
glykol eller dikarbonsyra används i överskott.
Hydroxyl-polyestrar är egentligen speciella högmolekylära glykoler,
soin kan reagera med diisocyanat till linjära molekyler
med mycket hög molvikt. På detta sätt har man
framställt ämnen med en viss elasticitet, men de har i
allmänhet för låg mjukningspunkt för att vara praktiskt
användbara. Pinten har emellertid visat, att man kan
åstadkomma ett lagom antal tvärbindningar mellan kedjorna, om
man vid polymerisationen tillsätter en viss mängd av en
trevärdig alkohol. De extra hydroxylgrupperna ger
nämligen då tvärbindningar med isocyanatet. På detta sätt
kunde Pinten framställa ett isocyanatgummi kallat I-gummi,
som kan pressas vid hög temperatur och har
anmärkningsvärda egenskaper, t.ex. hög hållfasthet, liten avnötning och
dämpning. Produkten har dock låg rivhållfasthet och
hårdnar under stark volymändring vid lägre temperatur. Det
senare har visat sig bero på kristallisationen av
polyester-delarna, och gummielasticiteten återfås vid uppvärmning.
Bayer och medarbetare utgick från
etylenglykol-adipin-syra-polyester med hydroxyländgrupper och kopplade
denna med olika diisocyanat. Härvid visade det sig, att
aromatiska isocyanat med stela strukturer, t.ex.
2,7-difenylen-sulfondiisocyanat (A) och naftylen-l,5-diisocyanat (B), ger
värdefulla elastiska produkter.
OCN
NCO
Detta förhållande tycktes sammanhänga med att
isocyanatet bildar "knutar" i den raka atomkedjan, men det var
till en början omöjligt att förklara, hur man på detta
sätt kunde få ämnen med egenskaper mycket nära
liknande dem hos polymerer med nätstuktur. Framför allt
syntes det underligt, att man måste använda 40—50 %
överskott på cyanat för att få en god slutprodukt. Under
sådana betingelser borde nämligen molekylerna icke bli
särskilt stora, såvida ej okända bireaktioner inträffade.
Vid en noggrannare undersökning av förhållandena
visade det sig, att adipinsyraglykolestern är hygroskopisk
och att en vattenhalt på 0,1 % ger den bästa produkten;
detta gav uppslaget till en förklaring av
reaktionsmekanismen. Vid frånvaro av vatten ger diisocyanatet blott en
förlängning av atomkedjorna, varvid slutprodukten bör få
isocyanat som ändgrupper, eftersom det användes i
överskott. När detta är 30 % räknat på hydroxyltalet, blir
blott 2—3 polyestermolekyler sammankopplade enligt
formeln
—OCONH
-NHCOO-polyester-OCONH—<
NCO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
