Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 16 september 1950 - Elektroniskt styrd svarv, av sah - Påvisande av plastisk deformation med polariserat ljus, av SHl - Påkänningsanalys med fotorutnät, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 september 1950
813
Elektroniskt styrd svarv. Prov utförda i USA med
automatisk manövrering av en svarv har givit vid handen
möjligheten till en ökning med 700% av kapaciteten i
jämförelse med svarvning för hand. Ledskruven och
tvärsliden drives av servomotorer, vilka manövreras från en
central elektronism, som i sin tur styrs av en stansad
pappersremsa.
Anordningen är i första hand avsedd att vara till nytta
vid tillverkning av ett fåtal delar, särskilt om dessa
arbeten återkommer tid efter annan. Pappersremsan kan
nämligen sparas och användas om igen, och man undviker
därvid den vid automatarbete nödvändiga tiden för
nyuppsättning. (Detta gäller dock endast om delen skall
tillverkas av samma material; i annat fall måste en ny remsa
stansas, som tar hänsyn till skiljaktiga matningar och
be-arbetningshastigheter.) Den avsevärda besparingen i
bearbetningstid uppges huvudsakligen bero på, att de vid
handsvarvning täta avbrotten för läsning av ritningen och
måttkontroll helt bortfaller.
En fördel med metoden anges också vara, att den
eliminerar behovet av utbildade svarvare, vilket kan vara av
värde vid ett hastigt påkommet tillverkningsbehov, t.ex.
av krigsmaterial. Stansningen av pappersremsan är den
enda operation som kräver fackkunnig operatör; för en
sådan tar det i runt tal en kvart att stansa en remsa för
svarvning av en normalt komplicerad del. Vid proven har
bearbetningsnoggrannheten kunnat hållas vid 0,005 mm.
Denna är för övrigt oberoende av pappersremsans
sträckning eller krympning, och beror uteslutande på
elek-tronismens inställning.
Metodens användning är naturligtvis icke begränsad till
svarvning, utan den kan lika väl tillämpas vid borrning,
fräsning och hyvling, t.ex. för tillverkning av jiggar,
stansar och andra verktyg. Icke heller behöver styrningen ske
med en pappersremsa, utan lika bra med hålkort eller en
trådspelare (Iron Age 3 aug. 1950). sah
Påvisande av plastisk deformation med polariserat
ljus. Metallers förmåga till plastisk deformation utan att
brista möjliggör deras användning som
konstruktionsmaterial och deras bearbetning genom valsning, pressning eller
dragning. En grundlig kännedom om de faktorer, som är
av betydelse vid metallers plastiska deformation är därför
av stor vikt, när det gäller att få ut det mesta möjliga av
maskindelar och andra metallprodukter.
Det är känt, att ändringar i orienteringen av de kristaller
eller korn, av vilka kommersiella metaller består, spelar
en betydande roll. Utnyttjandet av röntgen för studium
av kornstrukturen har givit tämligen dåligt resultat för
små områden. En påtaglig svårighet har varit identifiering
tiv den yta, från vilken diffraktionsmönstret erhållits.
Nyligen har emellertid Woodard utvecklat en teknik
utnyttjande polariserat ljus, som visar ändringarna i kornens
orientering vid deformation av utglödgad monelmetall.
Man väntar, att metoden skall kunna tillämpas vid studium
av andra metallers plastiska deformering.
Monel är optiskt isotrop och reflekterar polariserat ljus
lika åt alla håll efter behandling med de flesta etsmedel,
men prov, som givits en lätt etsning (ca 4 s) med en
vattenlösning av kromsyra, salpetersyra och ammoniumklorid,
har visat sig bli optiskt aktiva. Under sådana
förhållanden kan polariserat’ ljus användas för att påvisa ändringar
i kornens orientering. Glödgad monel betraktades i
mikroskop under polariserat ljus med korsade polariserande
element för infallande och reflekterade strålar. Det
reflekterade ljusets intensitet var då jämn över varje korn, men
•om provet deformerades före poleringen, var detta icke
fallet, och det blev därför möjligt att studera de områden,
som undergått förändringar.
Tunna, räta, parallella linjer, som kallas glidningslinjer
("slip line") syns vanligen på polerade och etsade ytor av
glödgade metaller efter svag deformering. Ibland är dessa
linjer böjda och några har ansett, att en grupp sådana
representerar kristallografiska plan, som förblir räta men
förenas till böjda linjer. Användningen av polariserat ljus
har visat, att de är rester av kristallografiska plan, som har
böjts, innan glidningslinjerna bildats. Några av de
ändringar i orienteringen av enskilda korn, som är mer
utpräglade efter stark prastisk deformation, kan därför tydas
som en böjning av kristallgittret. Denna leder till
utveckling av deformationsband, vilka uppträder som enskilda
kristaller, när deformationen fortsätter. De kan därför
betraktas som fragment av den ursprungliga kristallen.
Det visade sig, att den totala intensiteten av reflexionen
från många korn varierade, när provet vreds i förhållande
till polarisationsplanet. Då denna totala intensitet växte
med deformationen, synes det möjligt, att polariserat ljus
kan användas för att upptäcka gynnad orientering vid
sådana processer som dragning, valsning och hamring. De
hittills vunna resultaten tycks visa, att Woodards metod
är känsligare än röntgen för detta ändamål. Nyligen har
man funnit, att andra kubiska metaller, såsom koppar,
aluminium, nickel och et-järn kan göras optiskt aktiva
(Nat. Bur. Stånd, techn. News Bull. juli 1950). SHl
Påkänningsanalys med fotorutnät. I
leveransbestämmelser för metallplåt, som skall användas för bl.a.
skalkonstruktioner i flygplan, specificeras i USA en viss
förlängning på 2" mätlängd. Det har emellertid visat sig, att
denna bestämmelse icke är tillfyllest, enär deformationerna
vid plåtens formgivning ofta icke fördelar sig jämnt, med
påföljd att de tillåtna påkänningarna lokalt överskrides.
Man har därför utarbetat en metod för påkänningsanalys,
som i princip går ut på, att ett rutsystem fotografiskt
kopieras in på plåtprovet; efter provsträckning kan man
av nätverkets deformation noggrant bestämma, hur
påkänningarna fördelar sig, fig. 1. Metoden liknar alltså den,
som beskrevs i Tekn. T. 1949 s. 900.
Som original för nätverket användes en glasplåt på ca
5X5 cm, där 0,015 mm breda linjer är inetsade med 0,25
mm avstånd och därefter fyllda med blysulfid. Efter detta
original framställes ett fotografiskt negativ, varvid en
noggrannhet av ± 1 % i nätets dimensioner kan erhållas.
Plåtprovet förses med ett ljuskänsligt emaljskikt, på vilket
negativet inkopieras, framkallas och fixeras, allt enligt
vanliga metoder för framställning av offsetplåtar.
Mätningarna före och efter provningen utförs med mätmikroskop
med 50—100 gångers förstoring och 0,001 mm
avläsnings-noggrannhet (Aviation Wk 26 dec. 1949). sah
Fig. 1. Det inkopierade rutnätet visar lokala förlängningar
i närheten av hålet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
