Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 33. 16 september 1950 - Största svenskbyggda tankfartyget sjösatt i Malmö, av N Lll - Mera om driften av »Auricula» med tjocka oljor, av H Almqvist — E Br
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 september 1950
Fig. 1 visar fartyget i det närmaste klart för sjösättning
på den ena av varvets nya stora bäddar. Skrovmaterialet
lyftes ombord med hjälp av de på bilden synliga 10 t
körbara vipparmsportalkranarna. Ett antal 6 t
diesel-motordrivna lokomotivkranar, varav en synes, gående på
järnvägsspår mellan kranbanornas bägge spår, användes
för transporten från plåtslageriverkstaden till
bäddkranarna och kan passera genom dessas portalöppningar. Det
kraftiga förskeppet med den breda plåtstäven synes på
fig. 2, där man även ser sjösättningstribunen uppställd,
samt till höger ett par arbetare på en hängställning i färd
med att utmärka en lättvattenlinje på skrovet. Högst upp
ses några ännu ej borttagna arbetsställningar. N Lll
Mera om driften av "Auricula" med tjocka oljor.
Nya erfarenheter föreligger nu från driften med tjocka
oljor av den åttacylindriga, fyrtakts enkelverkande
dieselmotorn i M/S "Auricula" (Tekn. T. 1949 s. 678). Nu har
använts en brännolja med en viskositet av 100°E vid
38°C, medan "Auricula" tidigare har drivits med olja med
en viskositet av 50°E vid 38°C. En jämförelse av slitningen
av cylinderfoder och kolvringar i "Auricula" och M/S
"Elax", det sistnämnda drivet med dieselolja, har visat en
slitning på cylinderfodren i båda fartygen av i medeltal
0,1 mm per 1 000 h. "Auricula" har under försökstiden
utvecklat ca 10 % högre effekt än "Elax". Totala antalet
varv var ca 141 milj. för "Auricula" och ca 109 milj. för
"Elax".
I "Auricula" har försök gjorts med kolvringar av olika
fabrikat och hårdhetsgrad; de har visat, att kolvringar av
hårdare material bör föredras. Om ringarna är av mjukare
material än fodren slits ringarna fortare; de avnötta
partiklarna blandar sig med oljan och sliter sedan på
cylinderfodren. Kolvringarna bör ej nedslitas för långt innan
kanterna avrundas. Skarpa kanter skrapar bort oljefilmen
och ökar slitningen. Försök bör göras med cylinderfoder
av olika material, då strukturen är av stor betydelse.
Tillsatser av nickel, krom och molybden kan förmodligen
minska slitningen.
"Auriculas" oljeförbrukning under de tre år fartyget har
varit i drift har varit 9 009 t. Ur denna oljemängd
utsepa-rerades 5,40 t aska.
Inom "Auriculas" rederi, Anglo-Saxon, har installationer
för tjock olja utförts i 16 fartyg, försedda med Burmeister
& Wains, Werkspoors och MAN:s fyrtaktsmotorer. Gott
resultat har uppnåtts med bränsleventiler och
avgasventiler, oaktat svavelhalten i oljan har uppgått till 2,5—3 %.
De minskade bränslekostnaderna för ett fartyg med 4 000
ihk motor uppgår för närvarande till ca 115 000 kr/år.
Kostnaden för omändringarna till drift med tjock olja
beräknas kosta ca 75 000 kr.
Även fartyg med tvåtaktsmotorer har på senaste tiden
försetts med installationer för tjock olja. Inom rederiet
omändrades i december 1949 M/S "Paludina" för drift
med tjock olja. Fartyget drives av en trecylindrig tvåtakts
Doxfordmotor, som utvecklar 2 500 ihk. Omändringen
omfattade: en separatorinstallation av samma utförande som
i "Auricula", nämligen en De Laval purifikator och en
De Laval klarifikator, ändring av bränsleventilerna, så att
varm brännolja kan cirkulera genom dem när motorn står
stilla; handpump för cirkulation av oljan genom
bränsleventilerna och bränslepumparna före starten; ett
rörsystem som leder oljan från bränsleventilerna till en
behållare under högtryckspumparna för brännolja;
tömningsventiler på högtryckspumparna för att avleda kall
olja; oisolerad ångvärmare under högtryckspumparna för
att hålla oljan varm då motorn ej arbetar; ändring av
bränslemunstyckena; ångledningar runt ledningarna för
brännolja från högtryckspumparna till fördelningslådan,
filtren och bränsleventilerna; isolerade ledningar från
olje-värmarna till bränslepumparna. För de höga viskositeter
som ifrågakommer måste värmeslingor inläggas i
tankarna om detta ej tidigare gjorts.
817
Ett gott resultat uppnås med oljor med hög viskositet,
om oljan i största utsträckning befrias från de
beståndsdelar, som bildar aska, om vidare insprutningen av oljan
sker vid så hög temperatur att bränslet finfördelas på ett
tillfredsställande sätt, och om slutligen
insprutningssyste-met ändras så att pumptrycket ej blir för högt.
För att uppnå bästa möjliga resultat har
separeringsförsök gjorts vid olika temperaturer från 40 till 80—82°C.
Det visade sig, att det bästa resultatet erhölls vid den
högsta temperaturen, ehuru fördelen vid purifikatorn icke
var så märkbar vid ökning av temperaturen över 60°.
Högre temperatur än 80°C är ej lämplig, beroende på att
en del lätta fraktioner i oljan då övergår i gasform.
I purifikatorn utsepareras ca 1 kg och i klarifikatorn ca
0,1 kg föroreningar per ton olja. Purifikatorn rengöres
omkring var tionde timme, varvid endast de i slamrummet
samlade partiklarna skrapas ur. Drifttiden för
separatorutrustningen har varit 13 h per dygn.
Av största intresse i separeringsfrågan är konstruktionen
av effektivast möjliga reningsapparatur, såväl med hänsyn
till förbättrad centrifugeringseffekt som till minskat
manuellt skötselbehov. Teoretiskt kan en enda
reningsapparat tänkas ge sannna resultat som den på "Auricula" och
andra fartyg befintliga kombinationen av purifikator och
klarifikator. För närvarande föreligger emellertid icke
mekaniska och andra möjligheter för en ekonomisk sådan
självrenande apparat. Användning av två successiva renare
möjliggör en mer smidig installation och separeringen
kan ske vid olika temperaturer, varigenom varje
reningsfas kan ske under gynnsammaste förhållanden.
Problemet med rening i ett steg är i viktiga avseenden en
material- och dimensioneringssak. För en given
rotationshastighet är centrifugens maximala storlek begränsad och
införandet av olika anordningar för avsättningarnas
bortförande minskar separeringseffekten, ükas dimensionerna
för att möjliggöra dylika konstruktioner, måste
rotationshastigheten minskas, vilket minskar effekten av reningen.
Självrenande apparater är därför för närvarande
begränsade till sådana förhållanden, där krav på högsta
separeringseffekt icke föreligger eller där manuell rengöring
av standard centrifuger förekommer med korta intervaller.
För att åstadkomma en självrenande installation med den
i "Auricula" uppnådda separeringseffekten skulle det
erfordras åtminstone dubbelt så många centrifuger, med
motsvarande ökning i anläggningskostnad, utrymmesbehov
och kraftåtgång.
Den viktigaste uppgiften i föreliggande reningsproblem
är ett kontinuerligt maximalt bortförande av i oljan
befintlig olöslig aska, vilket endast kan ske genom
kombinationen purifikator—klarifikator med största möjliga
sepa-reringseffekt. Skulle man försöka med en kombination av
självrenande apparat i första fasen och en klarifikator i
den andra av nuvarande konstruktioner, skulle reningen
i första fasen icke bli fullgod, utan en del av de lösliga
partiklarna skulle få omhändertas av klarifikatorn, som
därigenom måste rengöras mycket ofta. Härigenom
bortfaller fördelen med den självrenande anordningen i första
fasen. Under inga förhållanden är det tillrådligt att i en
renareinstallation för eldningsolja använda en klarifikator,
som icke är i stånd att avskilja de sista spåren av aska.
För att underlätta reningsproceduren i purifikatorfasen
användes vatten intermittent för att slamma ut
avsättningarna. Klarifikatorn, som avskiljer de finare
föroreningarna, kan fungera åtskilliga dagar utan manuell rengöring.
Man kan med stor sannolikhet förutskicka, att de
partiklar, som bildar i oljan löslig aska, icke kan förorsaka
mekanisk nötning före förbränningen i cylindrarna och,
då tillfredsställande centrifugering avskiljer alla fritt ’
oljan befintliga, olösliga mineralpartiklar, kan man anse,
att insprutningssystemet är 100 procentigt skyddat. Efter
förbränningen skulle dylika fria mineralpartiklar föga
förändras och bli i stånd att åverka cylindrar, utloppsventiler
osv., vilket understryker vikten av effektiv separering.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
