Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Tekniska hjälpmedel i modern meteorologi, av Lauri A Vuorela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
876
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 7. Ekoradiobestümning au höjdoingar.
Fig. 8. Amerikanskt ekoradioaggregat för
höjdvindsbestämningar.
pej Ungarnas skärningspunkt markerar
ballongens projektion på marken och av dess ändringar
beräknas vindens riktning och hastighet i olika
höjder. I USA infördes under kriget en ännu
modernare metod, enligt vilken man från en enda
station kan bestämma både höjd- och
aximut-vinklar för en med ballong uppstigande sändare.
Denna utsänder en konstant signal.
Mottagningsanordningen består av två pejlantenner, vilka
tillsammans bildar en antennram. De mottagna
signalerna fås fram på katoskopens skärm i form
av två trapetsfigurer, som har olika höjder, om
antennerna står på skilda avstånd från målet.
Genom vridning av antennramen med tillhjälp
av ett par styrrattar bringar observatören
figurernas höjd att sammanfalla och när detta
lyckts kan vinkelvärdena läsas direkt på skalor.
Höjden erhålles från samtidigt utförd
radiosondering eller genom att utnyttja en
pejlsän-dare, försedd med tryckmätningsinstrument. När
höjd- och azimutvinklarna samt höjden är kända
erhålles vindriktning och hastighet genom enkla
trigonometriska beräkningar. Apparatens
vinkelnoggrannhet är ca Vt grad och för hastigheten
ca 5 km/h. En dylik pejlanordning utnyttjas
dagligen bl.a. på aerologiska stationen vid
Bromma flygplats (fig. 6).
Den modernaste metoden är radarmetoden, som
började användas i England och USA under
krigets senare del. En radarsändare riktar
impulser mot ballongen, som medför en anordning
för impulsernas reflektering tillbaka till
mottagaren. Som reflektor kan användas t.ex. en
träram av lämplig form, klädd med nylonnät,
eller ett föremål av lättmetall. Några som helst
radioanläggningar behövs därvid inte.
Radarapparaternas antennsystem, som kan vara
gemensamt för sändaren och mottagaren, befinner
sig vanligen i fokus till en parabolisk spegel för
erhållandet av god riktningsförmåga. Spegeln är
monterad på en ram, som kan vridas både i
horisontal och vertikal led. Observatören styr
systemet så, att de reflekterade signalernas styrka
når sitt maximumvärde, vilket anger den rätta
riktningen. Med tillhjälp av mottagarens
kato-skop kan reflektorns azimut- och höjdvinklar
samt avstånd bestämmas, och därmed den fritt
stigande ballongens bela rörelse (fig. 7). Resultatet
är oberoende av stighastigheten.
Vinkelnoggrannheten är enligt amerikanska uppgifter ungefär
densamma som vid dubbelvisering med teodolit,
och för avståndet ca 20 m. Felet i vindvektorn är
ca 5 km/h (fig. 8). Utom för
höjdvindsbestäm-ning kan radaranläggningar utnyttjas även vid
observation av flera andra meteorololiska
fenomen, t.ex. för lokalisering av nederbördsområden,
åsk- och skurfronter samt tropiska
virvelstormar. Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska
Institut har bl.a. nyligen förvärvat en
radaranläggning för dylika observationer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
