Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Kontrollutrustning i vattenkraftstationer, av Gunnar Jancke och Lennart Iveberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 4. Förenklat
kopp-lingsschema, använt i
stationer av mindre
vikt.
förbrukningsapparater får sjunka till 80 % av
märkspänningen.
I de största stationerna har vi fördelat
uppgifterna på två batterier, det ena för
energimatning (hjälpmaskineri, magnetisering m.m.) och
det andra för effektmatning (manöver- och
skyddsutrustning). Bidragande härtill har varit,
att likströmssystemet och härvid främst
hjälpmaskineri är relativt starkt utsatt för jordfel
och att ett sådant är svårt att lokalisera. Om
man i ett jordfelsbehäftat likströmssystem får
ytterligare ett jordfel i en manöver- eller
skyddskrets, kan en utlösningskontakt överbryggas,
vilket lätt kan få obehagliga följder.
Likströmssystemet drives isolerat från jord. För
jordfels-övervakning användes ett relä anslutet mellan
batteriets mittpunkt och jord.
Fig. 3 visar likströmssystemet för en station
med endast ett batteri. En likströmsskena för
manöver- och skyddsutrustning matas via egna
säkringar direkt från batterit, medan
likströmsmatningen för hjälpmaskineri, magnetisering
och nödbelysning sker från en annan skena. Till
denna senare anslutes även omformarna eller
likriktarna. Den utföres i ringform, så att en del
kan kopplas bort.
Från manöver- och skyddsskenan avgrenas
olika grupper individuellt säkrade med
dvärgbry-tare, vilkas funktion indikeras gemensamt i
stationens signaltablå. En grupp omfattar viss del av
manöver- eller skyddsutrustningen, exempelvis
manöverkretsar och blinkdon för ett
generatortransformator-aggregat. Man bryter härvid aldrig
samtidigt skydds- och manöverkretsar. I särskilt
viktiga stationer utrustas strömbrytare med
dubbla frånslagsmagneter, den ena matad från
skyddskrets och den andra från manöverkrets.
Vi söker undvika anslutning av spolar m.m. till
pius och minus tillhörande olika kretsar. Detta
göres dock i undantagsfall av praktiska skäl,
varvid givetvis uppspårandet av ett jordfel genom
sektionering försvåras.
Mättransformatorer
Inom spänningsområdet 50—380 kV förses en
station normalt med en huvudsamlingsskena och
en hjälpskena med samlingsskenebrytare enligt
fig. 1. Alla brytare för ledningar och sådana
transformatorer, som ej utan olägenheter för
driften kan bortkopplas, förses med
förbi-kopplingsfrånskiljare. Då en brytare skall tas
ur drift för revision, kan den då ersättas av
skenbrytaren. I mindre viktiga stationer ersättes
hjälpskenan och dess brytare av en enkel
frånskilj arkrets enligt fig. 4, med vilken ledningarna
kan hopkopplas utanför brytarna. Två ledningar
kan därefter anslutas till skenan via gemensam
brytare. Vid lägre spänning användes vanligen
dubbla skenor, så att inan kan driva olika delar
av nätet skilda och med olika spänningsreglering.
Strömtransformatorerna skiljes från brytarna
och placeras utanför alla
förbikopplingsanord-ningar. Vid urdrifttagning av en brytare behöver
man därvid ej ändra reläinställningar eller
strömtransformatorkretsar utan endast låta
skyddens utlösningsimpuls gå till reservbrytaren.
Den härför erforderliga omkopplingen göres med
en enkel strömställare. I det enkla fallet utan
hjälpskena skulle man med placering av
ström-transformatorerna i omedelbar anslutning till
brytarna få avstå från individuell mätning och
dessutom få svårt att finna en lämplig
reläinställning.
Vi anskaffar ej längre oljetankbrytare för högre
spänning. Vid sådana vore det givetvis frestande
att placera strömtransformatorerna i
genom-föringarna, medan man vid trycklufts- och
oljefattiga typer ändå behöver egen isolation för
strömtransformatorerna. Strömtransformatorer
för transformatorer placeras vid 130 kV och
högre spänning omkring dessas genomföringar.
För att ej transformatorskyddets funktion vid
yttre överslag skall äventyras förser vi
genom-föringarna med ljusbågsfångande ringar jordade
över lågspända strömtransformatorer, som matar
ett enkelt överströmsskydd.
Spänningstransformatorerna placeras ävenledes
ute på ledningarna. För 130 kV och högre
spänning användes normalt
kondensatorspännings-transformatorer, som samtidigt tjänar tre
ändamål: att utgöra spänningstransformatorer, att
utgöra kopplingsorgan för högfrekvens och att
bidra till stationens överspänningsskydd. De
båda sistnämnda funktionerna motiverar
placering på ledningarna. För matning av reläskydd
är en placering på skenorna olämplig, då den
medför risk för ej önskad reläfunktion vid
överkoppling av en ledning från en skena till en
annan. Till skenorna anslutes ibland
spänningstransformatorer i någon fas för förenklande av
fasningsutrustningen i stora stationer. I stationer
för lägre spänning och med enkel skena sättes
de normalt på skenan, om högfrekvensöverföring
ej användes.
Den sekundära märkströmmen för
strömtransformatorer är normalt 2 A, vilket ger måttliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
