Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 oktober 1950 - Kontrollutrustning i vattenkraftstationer, av Gunnar Jancke och Lennart Iveberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 oktober 1950
887
utsträckes ofta skyddsområdet till att omfatta
även generatorn, varigenom reserv erhålles för
dennas eget känsligare skydd. Vid 130 kV och
högre spänning användes strömtransformatorer,
inbyggda i transformatorgenomföringarna. Dessa
förses då med ljusbågsfångande ringar, jordade
över lågspända strömtransformatorer, som matar
ett ofördröjt strömskydd. Gasvakt för signal och
utlösning användes som standard.
Transformatorer, som är anslutna till system med
nollpunkten jordad över petersenspole och
nollpunktsmotstånd, förses med jordströmsskydd.
Systemtransformatorer får termiskt överströmsskydd.
När lindningskopplare finnes, ordnas utlösning
för övertemperatur i lindningskopplarlåda.
Shuntreaktorer övervakas av gasvakt och
överströmsskydd, shuntkondensatorer av
ekvipoten-tialskydd, överströmsskydd och övertonsskydd.
Samlingsskenorna utrustas normalt ej med
egna skydd, då felfrekvensen är synnerligen liten
och då skyddet blir relativt komplicerat. Fel på
samlingsskenor övervakas i stället av
överströmsskydd vid generatorer och transformatorer samt
av de anslutna ledningarnas distansskydd.
Jordfel övervakas av nollpunktsspänningsskydd vid
petersenspole jordad nollpunkt samt av
jordströmsskydd för transformatorer och ledningar
vid direkt jordad nollpunkt.
För kraftledningar med högre spänning än 50
kV användes distansskydd, vid 200 och 380 kV
normalt kombinerade med högfrekvenstillsats.
Denna arbetar så, att distansskyddets första steg
omfattar 125 % av skyddad ledningssektion och
högfrekvenstillsatsen blockerar utlösningen i
båda ledningsändarna under 0,5 s, om ett av
distansskydden går i spärrläge. Vårt 380 kV nät
kommer att drivas med direkt jordad nollpunkt
och även vårt 200 kV nät skall nu direktjordas.
I samband därmed ändras arbetssättet hos
högfrekvenstillsatsen så, att ett utlösande skydd i en
ledningsände får per högfrekvens påverka även
brytaren i motsatt ledningsände, om där
föreligger ett lokalt felkriterium. I detta fall får
distansskyddets första steg omfatta 85 % av
skyddad ledningssektion. Den främsta orsaken
till ändringen är, att vi har långa
ledningssektioner, upp till 500 km, och att vi därför får små
felströmmar vid jordfel i ledningsände.
Funktionstiden för våra nya distansskydd utgör ca
0,02 s. Ett separat jordfelsskydd användes, som
vid petersenspole jordad nollpunkt ger utlösning
för av spolarna ej eliminerade fel och vid
direkt-j ordad nollpunkt kan ges en avsevärt större
känslighet än distansskyddet.
För mera lågspända ledningar användes
normalt överströmsskydd och jordströmsskydd.
Konstanttidkarakteristik föredras framför
in-verttidkarakteristik, emedan den ger kortare
genomsnittlig bortkopplingstid, ger bättre
samarbete med högspänningsnätets distansskydd i
punkter med liten transformatorimpedans samt
ger enklare utrustning för snabbåterinkoppling.
Snabbåterinkoppling användes med gott
resultat vid flertalet distributionsledningar för 10—40
kV, där statistiken visar ca 80 % lyckade
snabb-återinkopplingar. Härvid märkes, att näten har
spoljordad nollpunkt och att därigenom flertalet
enfasiga fel, ca 50 % av totala antalet fel,
elimineras utan brytarfunktion. Vid nät för högre
spänning användes snabbåterinkoppling allmänt
på 200 kV systemet och där så är möjligt med
hänsyn till brytarutrustningen på 130 och 70 kV
system. Endast trepolig återinkoppling har
hittills tillämpats.
Signalsystem
Som tidigare nämnts placeras en signaltablå på
kontrollrummets skrivbord, fig. 9. Där samlas
signaler, som indikerar, att ett ingripande av
stationspersonalen erfordras, dock ej
ström-brytarutlösningar, som visas direkt med
blinkljus på manöverpulpeten, eller reläfunktioner,
som visas i relärummet. Om man skulle
överföra alla reläindikeringar till den centrala
signaltablån, skulle denna bli alltför stor och
svåröverskådlig. Vidare kräver en reläfunktion normalt
ingen åtgärd av maskinisten utöver eventuella
återinkopplingsmanövrer, varför en signal
därför närmast skulle minska respekten för
signalerna.
I en vattenkraftstation lämnas följande
signalvärden :
för varje turbin: signal för olika oljestånd,
Fig. 9. Del av signaltablå.
Vid fel tändes röd och
vit lampa; vit lampa
släckes genom intryckning då
felet har
uppmärksammats, röd lampa först då
felet är avhjälpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
