Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1950 - Kamfer, av SHl - Effektivt luftfilter, av sah - Dricksvatten ur saltvatten, av sah - Rengöring av råull, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
924
TEKNISK TIDSKRIFT
utbyte av kamfen, men bildning av monocykliska terpener,
mest dipenten (fig. 1), kan icke helt undvikas. De fyra
iso-meriseringskärlen är av järn och rymmer vardera 6 800 1;
de värms med ångspiraler. Reaktionen är svagt exotermisk
och tar ca 60 h.
Den råa kamfenen filtreras först och renas sedan
genom distillation i högvakuum. Destillationsapparaten
består av tre automatiskt kontrollerade fyllkroppskolonner,
som arbetar i serie; de är 12 m höga och 0,75 m i
diameter. Den första avskiljer en lågkokande fraktion,
kamfen uttas från den andra och dipenten från den tredje.
Kamfen är en färglös vätska, som stelnar vid 45—50°C
och som därför måste hållas varm för att förbli flytande
och lätthanterlig. Den erhållna dipentenen är en
blandning av flera monocykliska terpener och används
huvudsakligen som lösningsmedel i färg och fernissa.
Nästa steg i tillverkningen är acetylering av kamfen, som
utförs med ättiksyra och liten mängd svavelsyra. Denna
process, som innebär addition av ättiksyra och omlagring
av molekylen ger isobornylacetat och utförs i ett batteri
av reaktionskärl inklädda med ebonit, som visat sig vara
det enda hållbara materialet med rimligt pris. Blandningen
passerar slutligen genom en fyllkroppskolonn, för att den
långsamt förlöpande reaktionen skall gå så långt som
möjligt. Operationen tar ca 20 b och ger en produkt, som
alltid innehåller litet ättiksyra och kamfen. Syran
uttvättas med vatten, och kamfenen avdestilleras i en liten
apparat, varvid tämligen rent isobornylacetat erhålles.
Detta hydrolyseras sedan under tryck i tre mantlade kärl
av järn. Härvid bildas isoborneol, som hålls i lösning
genom tillsats av en lätt petroleumfraktion. Natriumacetat
avskiljs i vattenlösning och avtappas, varefter
isoborneo-len utvinns genom kristallation och centrifugering. Den är
nämligen fast och har smältpunkt 212°C; den sublimerar
vid 210°C utan att smälta.
Den sista operationen består i dehydrogenering av
isoborneol. Härvid löses denna på nytt i petroleum och
upphettas tillsammans med en katalysator (en blandning av
metalloxider, mest CuO) i järnkärl, som värms med het
olja. Dehydrogenering i vätskefas sker praktiskt taget vid
kamfers kokpunkt, dvs. strax under 200°C.
Reaktionskärlen har därför återloppskylare för att slå ned det
avdestillerande lösningsmedlet, och man måste sköta
processen så, att kylarna ej blockeras av sublimerande kamfer.
Man driver reaktionen så långt som möjligt, men den
erhållna råkamfern innehåller dock en liten mängd
isoborneol. Den blandas därför med mer petroleumfraktion, och
lösningen inmatas i en kontinuerlig destillationsapparat
av rostfritt stål, där kamfern avdestillerar tillsammans
med petroleum. Destillationsåterstoden består av
katalysator och en liten mängd polymeriserad isoborneol.
Den engelska fabriken importerar största delen av sin
råvara, ct-pinen, från USA men en del kommer från
Sverige. Då alltså råvara finns inom landet, synes
tillverkning av kamfer vara av intresse ur svensk synpunkt (Ind.
Chemist mars 1950). SHI
Effektivt luftfilter. Ett luftfilter, som har utvecklats i
USA på uppdrag av Atomic Energy Commission för
filtrering av radioaktivt damm (Tekn. T. 1950 s. 709),
genomsläpper endast 1 av de 20 000 partiklarna i en
kubiktum (16 cm3) luft, jämförd med de 1 000—3 000 som
vanliga luftfilter av god kvalitet låter slippa igenom. Även
sporer och bakterier kvarhålles av filtret, varigenom den
genomsläppta luften blir praktiskt taget steril.
Filtret består av ett mycket mjukt, filtliknande papper,
innehållande submikroskopiska asbestfibrer, vilka tvingar
luften i så långa och krokiga banor, att partiklarna
kvarhålles av fibrerna. Stora ark av detta papper vikes i
dragspelsform och monteras i träramar till enheter med en
kapacitet av 30 m3/min luft vid ett tryckfall, som väl
faller inom kapaciteten hos vanliga fläktar (Eng. Dig. aug.
1950). sah
Fig. 1. Destillator för framställning av färskvatten ur
saltvatten.
Dricksvatten ur saltvatten. Särskilt under det senaste
världskriget har många metoder framkommit för att förse
skepps- eller flygbrutna besättningar med dricksvatten,
från den enkla utvägen att pressa ut lymfvätska från färsk
fisk till mera komplicerade kemiska metoder (Tekn. T.
1946 s. 474).
En annan möjlighet är, att med solens hjälp destillera
ut färskvatten ur havsvattnet. Denna metod är icke ny,
utan har för många decennier sedan använts av
polar-farare. Ett grundt kärl fylldes med saltvatten och inneslöts
i en låda med en snedställd glasskiva, som riktades mot
solen. Genom solvärmen förångades vattnet i det slutna
rummet och kondenserades mot den av ytterluften kylda
glasskivan, längs vilken vattendropparna rann ner i en
ränna, där färskvattnet kunde tas ut. Samma princip har
nu genom plastteknikens utveckling funnit en annan, mera
lätthanterlig utföringsform, som i stort antal har beställts
av amerikanska marinen.
Destillatorn består av en klotformig behållare av tunn
genomskinlig vinylplast med 60 cm diameter, och ett
inner-hölje av svart bomullstyg, som hålls från ytterhöljet av
där fastsvetsade plastkutsar. Vid användningen blåses
behållaren upp och kastas över bord, varefter ett
trattformigt kärl av akrylharts i dess övre del fylles med
havsvatten. Samtidigt vattenfylles en barlastbehållare i
destillatorns botten, så att den flyter upprätt. Från tratten
droppar saltvatten på det svarta innerhöljet, där det av
solvärme förångas och kondenseras mot ytterhöljet.
Färskvattendropparna rinner ned till en vattenfälla i behållarens
botten, varifrån de kan sugas ut med ett rör eller
uppsamlas i ett kärl. Kapaciteten är över 1 1 vatten per dag
(Mod. Plast, juni 1950). sah
Rengöring av råull. Statlig forskning i USA utlovar
metoder för rengöring av ull, vid vilka ämnen kallade
"ullfettsalter" används. Om de visar sig användbara,
innebär de en verklig nyhet inom en industri, som i
mer än 100 år litat till alkalier och såpa för
tvättning av textilfibrer. Ullfettsalterna är en blandning av
fettsyratvålar, som tydligen är effektiva emulgeringsmedel för
råullens fett. Små tillsatser av alkoholer förbättrar
emul-geringsförmågan, och både salter och alkoholer kan
användas flera gånger. Ullen är efter tvättningen uppburrad
och porös, och dess filtningstendens, som medför
krympning, när våt ull bearbetas, lär bli mindre (Ind. Engng
Chem. aug. 1950). SHI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
