Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 37. 14 oktober 1950 - Lärlingsutbildning vid tyska gruvor, av Sven Dalhammar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
930
TEKNISK TIDSKRIFT
Lärlingsutbildning
vid tyska gruvor
Överingenjör Sven Dalhammar, Ludvika
331.86 : 622.33(43)
I synnerhet inom kolgruveindustrin i Ruhr har
arbetskraftsbristen sedan länge varit ett stort problem.
Ruhrgruvorna är i sin nuvarande storindustriella form relativt
nya, likaså har driften under de senaste 30 à 40 åren varit
utsatt för synnerligen starka växlingar. Maximalt hade
man 1923 530 000 arbetare, 1932 ca 200 000 och 1944
387 000. Under senaste kriget var dessutom en hel del av
ovan angivna arbetskraft ditkommenderade
tvångsarbetare. Arbetskraft till Ruhr har sedan lång tid i stor
utsträckning rekryterats från östprovinserna i Tyskland och
denna rekryteringsbasis finnes fortfarande på grund av
de många flyktingarna, men man ser nu med ganska stor
oro mot framtiden på längre sikt. Emellertid var det just
denna rekrytering från öster, som har bidragit till att
sänka gruvarbetets anseende hos den ungdom, som växte
upp i Ruhrområdet, även om deras föräldrar
härstammade från östern.
Redan för 25 år sedan satte man i gång med en viss
yrkesutbildning. Den bärande idén i yrkesutbildningen är
att skapa yrkesmedvetna gruvarbetare och därigenom
återuppliva den yrkesstolthet, som tidigare alltid har funnits
inom gruvarbetarkåren, men som var på väg att försvinna.
Man har sedan lång tid målmedvetet arbetat på att
framhålla och framskapa en känsla av, vilket förnämligt arbete
gruvarbetet i själva verket är. Det är mycket väsentligt
att företagsledningen icke syndar i detta fall och så att
säga deklasserar gruvarbetet. Man bör givetvis ej
försköna arbetet, men de många positiva sidor, som finns
inom gruvarbetet, bör framhållas.
Utgående från denna synpunkt anser man, att det är
värdefullare på lång sikt med en lärlingsutbildning, som
på ett tidigt stadium skapar ett starkt yrkesmedvetande än
med träning av äldre arbetskraft. En bagare, som vid
30 års ålder kanske blir tränad till gruvarbetare, kan
naturligtvis bli en alldeles utmärkt gruvarbetare, men han
känner sig aldrig så organiskt samhörig med gruvarbetet
och dess traditioner som en pojke, som vid 15 års ålder
börjat vid gruvan och vuxit upp där. Rent psykologiskt
är det troligt, att bagaren vid lämpligt tillfälle återgår att
bli bagare, under det att gruvarbetaren, om han av
omständigheternas makt blir tvingad till annat arbete, när
tillfälle erbjuder sig, återgår att bli gruvarbetare.
Lärlingsutbildning är naturligtvis relativt mycket lättare
att ordna vid anläggningar, där man har en stor
arbetsstyrka, än vid en liten anläggning.
Ar 1927 började man i Ruhrområdet med ordnad
yrkesutbildning i större skala. Man försökte då först att
sammanföra pojkar i 14—15 års åldern till en stor central
skola, där de sysselsattes med diverse verkstadsarbete o.d.
Resultatet ur gruvornas synpunkt var emellertid dåligt,
då pojkarna efter genomgången utbildning i allmänhet ej
återvände till gruvorna. Är 1933 lade man därför om
systemet och decentraliserade utbildningen till de olika
gruvanläggningarna. Emellertid ordnade man det då så,
att pojkarna fick för utbildning cirkulera på olika
avdelningar och togs där om hand av vederbörande
avdelningschefer. Detta hade emellertid det för det direkta
gruvarbetet tråkiga resultatet, att om en pojke var särskilt
duktig, sökte vederbörande avdelningschef på verkstaden
Föredrag i avd. Kemi och Bergsvetenskap den 26 april 1950;
erfarenheter från studiebesök i Ruhr, Salzgitter och Hartz hösten 1949.
eller kokseriet eller vad det kunde vara med all makt få
behålla den duktiga pojken hos sig.
År 1936 ändrade man därför utbildningen så, att
pojkarna vid varje gruvanläggning sammanförs till en
lärlingsskola med särskild ledare, som sorterar direkt under
vederbörande högsta chef. Från denna skola utlånas
pojkarna för viss tid till olika avdelningar, men det
betonas ständigt för dem, att de erhåller sin utbildning för
att bli gruvarbetare, och även om de är t.ex. på
verkstaden får de någon gång i månaden göra ett gruvbesök
under någon dag, för att de psykologiskt skall ställas in
på att de, när utbildningstiden är färdig, skall ner i
gruvan. Pojkarna får vidare börja med att lära sig hantera
verktyg, yxa, såg, hammare o.d. Förhållandena är ju
nämligen sådana, att alla maskiner i gruvan är verktyg i
vidare bemärkelse. En gruvarbetare sköter praktiskt taget
aldrig en maskin, utan han har en maskin som sitt
redskap, vare sig det är en lastmaskin, en borrmaskin, ett
skrapspel eller dylikt. Pojkarna får genom detta
hanterande av verktyg lära sig att bedöma situationer och träna upp
sitt omdöme. Det är synnerligen väsentligt för en
gruvarbetare, som ofta arbetar självständigt, att han lär sig bedöma
olika förhållanden, som han möter i sitt dagliga arbete.
Pojkarna börjar lärlingsutbildningen vid 14—15 års
ålder och får då skriva på ett kontrakt på tre år. Enligt
uppgift från Ruhr har utbildningen på senare åren givit
ett gott resultat, i det att ca 75 % av dem, som har
börjat den treåriga utbildningen, vid kontraktstidens slut
verkligen blir gruvarbetare. Vid lärlingsutbildningens slut
får eleverna genomgå en regelrätt examen i närvaro av
representanter för företaget, fackföreningen och de
statliga myndigheterna, "Knappenprüfung". Vid 18 års ålder,
som de har uppnått vid denna "Knappenprüfung", får
de gå ned i gruvan och delta i ackorden och därmed i viss
mån fortsätta sin utbildning helt under jord. De får då
efter ytterligare tre år sitt "Hauerschein", vilket berättigar
dem till fullt självständigt arbete.
Under lärlingstiden får pojkarna huvudsakligen praktisk
utbildning men även viss teoretisk. De har fixerade
avlöningsförmåner enligt lärlingsavtal, de bor ofta i
särskilda pojkhem vid gruvorna, där de omhändertas i viss
mån även på fritiden, vilket ju är nödvändigt för pojkar
i den åldern. En viss del av sin inkomst får de sätta in i en
sparkassa. De får bidrag till sin beklädad samt ett antal
årliga resor till sitt hem betalda av företaget. Utbildningen
har de senaste åren omfattat ca 10 000 pojkar per år.
Det betonas, att sedan pojkarna har blivit fullt utbildade
gruvarbetare, bör de ej skrämmas bort från gruvarbetet
genom olämplig behandling från ledningens sida när de
kommer ut i den praktiska driften. Därför rekommenderas
även en viss utbildning i arbetarspykologi för
hittillsvarande arbetsledare.
Det är givet, att många frågar sig, om det är lönt att ta
denna långa utbildningskurs, då en omtränad äldre
arbetare, som kanske endast har tagit ett par månaders
träning, kommer upp i samma förtjänster som de skolade
gruvarbetarna. På detta är det givetvis svårt att ge något
svar, men man bör komma ihåg, att den utbildade
gruvarbetaren just genom sin utbildning ofta har en längre
anställningstid i företaget, och i händelse av sämre tider
och kanske nödvändiga permitteringar därför alltid har en
bättre ställning än den som fullvuxen anställde arbetaren
och därtill givetvis kommer att användas för de mest
ansvarsfulla arbetena. I varje fall får man ej låta sådana
pessimistiska synpunkter hindra, att man gör, vad man
kan, för att framskapa det starka yrkesmedvetande hos
gruvarbetarna, som i längden är den största tillgången
för den gamla förnämliga gruvhanteringen.
Litteratur
Bax, K: Die Nachivuchssorgen des Steinkohlen-Bergbaus. Die
Nach-wuchssorgen des Steinkohlen-Bergbaus, als Aufgabe der Aufklärung
und Werbung. Glückauf (1949) s. 477-^85; 513—520.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
