Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1950 - Flyget i Koreakriget, av Åke Mangård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lft- oktober 1950
957
Flyget i Koreakriget
Kapten Åke Mangård, Stockholm
355.489(519)
"Flygets utveckling är den faktor, som mest av allt givit
det nutida kriget dess prägel", skrev överbefälhavaren
1947 i sin strategiska studie om Sveriges försvar. Alltsedan
det andra världskrigets slut har en livlig diskussion rått
om krigserfarenheterna och deras tillämpning på svenska
förhållanden. Genom Koreakriget har diskussionen
tillförts nytt, aktuellt och brännbart stoff.
Utvecklingen i Korea fram till nuläget
Korea har ungefär halva Sveriges yta men fyra gånger
dess befolkning. Landet gränsar i väster till Kina, i norr
till Mandsjuriet, i nordost till Ryssland och utanför
halvön ligger Japan.
Efter en lång fredsperiod på nära 300 år tvingade Japan
år 1876 landet att öppna sina hamnar för japansk handel.
Sedan dess har landet ständigt slitits mellan japanskt,
kinesiskt och ryskt inflytande. Genom det svåra, men då
förklarliga amerikanska misstaget att påfordra ryskt
ingripande i kriget mot Japan, blev Korea efter krigsslutet
uppdelat i en rysk och en amerikansk ockupationszon, den
ryska norr och den amerikanska söder om 38 :e
breddgraden. År 1948 utrymde ryssarna sin zon, sedan de
organiserat en nordkoreansk armé om ca 200 000 man, varefter
Nordkorea övergick att bli en folkrepublik av välkänd
modell. Sydkorea förklarades därefter genom beslut av
FN för självständig stat.
Denna konstlade lösning visade sig föga hållbar.
Förvarningar om vad som höll på att ske saknades icke. En
kommunistisk gerilla organiserades i Sydkorea. Den
sydkoreanske försvarsministern påpekade gång efter annan
att en upprustning och direkt uppladdning för krig pågick
i Nordkorea. Detta uppfattades emellertid av USA som ett
"normalt" led i det pågående kalla kriget. Natten till den
25 juni 1950 kom så krigsförklaringen, följd av ett
nordkoreanskt anfall kl. 4 på morgonen med kraftsamling mot
Söul. FN.s säkerhetsråd sammanträdde utan att Sovjet
deltog. Eld upphör beordrades. Detta åtlyddes icke och
den 27 juni fastslog säkerhetsrådet Nordkoreas brott mot
freden och rekommenderade militära åtgärder för att
återställa den.
Samma dag beordrade president Truman amerikanska
flyg- och sjöstridskrafter att under FN:s flagga understödja
Sydkorea. Redan den 28 juni var de i aktion. Samma dag
föll Söul. Den 30 juni beslöts att även markstridskrafter
skulle insättas. Den 1 juli luftlandsattes den första
infanteribataljonen ur 24:e divisionen vid Pusan. Den 5 juli
fick amerikanarna första gången på marken stridskänning
med fienden. Den nordkoreanska framryckningen fortsatte
likväl och i början av september fanns endast ett
brohuvud kvar kring Pusan i sydöstra hörnet av halvön.
Även detta brohuvud syntes vackla, då plötsligt
kustinvasionen vid Inchon-halvön och luftlandsättningen vid
Kimpo-flygfältet strax utanför Söul den 15 september
förändrade läget. Omedelbart efter denna lyckade omfattning
sprängdes det trånga Pusan-brohuvudets gränser och läget
utvecklade sig snabbt till återerövringen av hela Sydkorea
och tillintetgörandet av flera nordkoreanska divisioner.
Flyginsatsens förutsättningar
När man försöker bedöma flygets och givetvis även de
andra försvarsgrenarnas insatser här, är det inte mer än
rättvist att man frågar sig, vilka förutsättningarna var för
Föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och Flygteknik den 29
september 1950.
en insats, vilka krav som man rimligen kunde ställa
under dessa förutsättningar, och hur dessa krav har blivit
uppfyllda.
Redan i januari 1950 hade USA beslutat att icke försvara
något territorium väster om linjen
Japan—Okinavva—Filippinerna. All planläggning för Koreas försvar hade sålunda
upphört ett halvår före invasionen. Nordkoreanerna anföll
med ca 100 000 man med pansar och tungt artilleri och
understödda av ca 200 flygplan. Mot detta stod en
numerärt jämställd men kvalitativt underlägsen sydkoreansk
armé utan samverkande flyg. Resultatet blev stora
terrängvinster för den anfallande och väldiga förluster för
försvararen.
Nu beslöt USA plötsligt att försvara Korea. General
MacArthur beordrades den 27 juni att insätta flyg- och
sjöstridskrafter och den 30 juni markstridskrafter. Var
orsaken till denna fördröjning i beslutet att insätta
markstridskrafter att man hade trott, att flyget skulle kunna
stoppa gränsinvasionen, men snabbt funnit att så icke var
fallet, utan tvingats insätta även markförband? Jag tror
inte på detta skäl, ty förutsättningarna för att en
flyginsats skulle kunna bli effektiv kan inte ha varit obekanta
för de styrande i Washington.
Det flyg, som kunde sättas in snabbt, var
ockupationsflyget i Japan. Det bestod av en tung bombflottilj (B 29
"Superfästningar"), en attackflottilj (R 26 "Marauder"),
fem dagjaktflottiljer (F 51 "Mustang" och F 80 "Shooting
Star"), en natt jaktflottilj (F 82 "Tvvin Mustang") och en
transportflottilj (C 54 "Skymaster") samt ett hangarfartyg.
Detta flyg hade organiserats för sin huvuduppgift:
ockupationen och ett första försvar av Japan mot flyganfall,
kust- eller luftinvasion. Huvuddelen var luftförsvarsjakt,
vars flygplan visserligen var utrustade med raketer mot
mark- och sjömål, men vars personal saknade utbildning
för anfall mot sådana mål.
Flyget har givetvis under krigets gång förstärkts. Från
USA har minst två, möjligen fyra tunga bombflottiljer
överförts liksom ca 150 Mustanger och fyra hangarfartyg- Två
brittiska hangarfartyg har insatts liksom en australisk
jaktdivision med Mustanger.
I ett sådant läge som här utvecklade sig, kan principiellt
följande uppgifter åläggas flygstridskrafterna:
luftförsvar av stridskrafter och underhåll för att
säkerställa operationsfriheten och uthålligheten,
bekämpning av fiendens krigsviktiga industrier för att på
längre sikt minska hans förmåga att fortsätta kriget,
isolering av slagfältet genom
kommunikationsbekämp-ning, för att lamslå fiendens rörelser och underhåll,
direkt bekämpning av fiendens stridskrafter,
transporter av olika slag.
För att flyget skall kunna utföra dessa uppgifter fullt
effektivt fordras en hel del: flygförband, utbildade och
utrustade för uppgifterna, baser med ammunition,
drivmedel, luftvärn, navigerings- och landningsutrustning,
luftbevaknings- och jaktstridsledningsorganisation, kartor,
sambandsorgan vid markförbanden m.m. Av allt detta
fanns vid krigsutbrottet det nu omtalade ockupationsflyget,
baserat i Japan. I Korea fanns fem flygfält, av vilka tre
förlorades under de första dagarna. Av de återstående två
var endast ett, vid Pusan, försett med hårdgjorda banor.
Allt annat måste sålunda improviseras!
Att under dessa förutsättningar begära att de fåtaliga
flygstridskrafterna på några få dagar skulle kunna
kompensera sydkoreanernas brist på flyg, deras kvalitativa
och snabbt växande kvantitativa underlägsenhet, är enligt
min mening helt orimligt. Dröjsmålet med beslutet om
insats av markstridskrafter har säkert annan grund.
Flyg-och sjöstridskrafter, som utan ombasering kan insättas
mot fienden, kan snabbt dras ur striden igen, om deras
insats fordras inom något annat område. Har
markstridskrafter väl insatts, kan det däremot bli mycket vanskligt
att åter lösgöra dem för andra, angelägnare uppgifter. Det
är naturligt, om man i Washington ville sansa sig ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
