Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 4 november 1950 - Teleran, det »fullkomliga» flygnavigeringssystemet, av DH
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1011
Fig. 1. Blockschema över
Tele-ransijstemet.
Teleran, det "fullkomliga" flygnavigeringssystemet.
Man har länge sökt efter ett navigeringssystem för flyget,
vilket kan uppfylla alla de krav man måste ställa på ett
hjälpmedel, vilket skall kunna anses 100 % användbart
och 100 % säkert. De krav man ställer är att systemet
måste tillåta flygning under alla väderleksförhållanden;
informationer angående planets läge i förhållande till
kartan, i förhållande till andra flygplan och i förhållande till
landningsledbanor måste lämnas på ett enkelt och
lättfattligt sätt; piloten bör snabbt och säkert kunna
informeras om väderlek, vindstyrka och vindriktning; den
markbaserade trafikledningen måste känna de olika planens
exakta läge och deras identitet; systemet bör vara
oberoende av språkförbistringen; systemet skall vara så uppbyggt,
att eventuella fel i någon länk automatiskt alarmeras;
systemet måste tidigt kunna varna piloten så att kollisioner
kan undvikas; systemet måste kunna inlänkas i ett system
av automatisk flygning och automatisk landning.
Teleran (television — radar — air navigation) är ett
system, som verkar kunna uppfylla de ovan specificerade
kraven. Det är uppbyggt av en markbaserad sökarradar
med viss räckvidd (Maximum 80 km), ett antal till radarn
kopplade katodstrålrör, ett antal televisionskameror med
televisionssändare och i respektive flygplan en
televisionsmottagare och en svarssändare. Då ett flygplan utrustat
med Teleran-utrustning kommer in i den av sökarradarn
betäckta "stråikonen" öppnar sig dess svarssändare och
sänder varje gång den träffas av radarstrålen två impulser.
Avståndet i tid mellan de båda impulserna är beroende av
den höjd, på vilken planet flyger. Den markbaserade
radarmottagaren är via en separationsanordning ("altitude
decoder") hopkopplad med de ovannämnda
katodstrål-rören (se fig. 1). De från svarssändaren utsända impulserna
separeras i separatorn så att planet blir synligt på det
katodstrålrör, som avsetts ge en bild av alla flygplan inom visst
höjdområde (alla plan inom höjden 0—6 000 m görs synliga
Fig. 2. Televisionsbild för flygplan på 3 000—4 500 m
flyghöjd. Siffran 8 änger kontrollzon nr 8; cirkelbågarna
anger gränslinjer för angränsande kontrollzoner.
Fig. 3. Televisionsbild för flygplan på 600—1 200 m
flyghöjd. Ringarna runt G och 8 änger kontrollzonen för resp.
flygplats landningsradar, vilken är en modifierad GCA med
ca 30 km räckvidd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
