Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Framställning av titan, av Gösta Angel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1026
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. A pparat för termisk
sönderdelning av TiBrt (Osram).
hög renhetsgrad och att den bildade metallen
icke vid förhöjd temperatur kommer i beröring
med andra gaser än ädelgaser. Man är vidare
hänvisad till att använda så dyra
reduktionsmedel som Na, Ca eller Mg, då man vid
användning av kol knappast torde kunna undvika, att
metallen blir förorenad av karbid och oxid, som
omöjliggör dess sintring och påverkar dess
fysikaliska egenskaper. Härigenom fördyras tyvärr
framställningen avsevärt.
Att elektrolytiskt utfälla metallen i ren form ur
vattenlösningar är utsiktslöst. På termodynamisk
väg har man beräknat2, att den härför
erforderliga potentialen är av storleksordningen
— 1,75 V. Av betydelse i detta sammanhang är
även, att vätets överspänning på titan sannolikt
är liten, vilket man kan sluta sig till av dess stora
löslighet i metallen. Man kan icke heller, såsom
vid utfällning av alkalimetallerna, begagna sig av
en kvicksilverkatod och utfälla metallen i form
av amalgam, enär lösligheten för Ti i Hg är så
liten som 10"* %. På sin höjd kan man utfälla
titan i ett ytterst tunt skikt på sådana metaller,
med vilka den legerar sig eller på vilka väte
avskiljes med hög överspänning. Undersökningar
häröver har utförts av bl.a. Groves och Russel
1931 samt Haissinsky och Zauizziano 1936—1937.
För en smältelektrolytisk framställning är
förutsättningarna ävenledes ogynnsamma. Att döma
av den låga ledningsförmågan är titanförening-
arna obetydligt dissocierade. Flera titansalter har
även en stark benägenhet att upptaga fuktighet
ur luften. Det är likaledes en nackdel vid
elektrolysen, att metallen relativt lätt övergår till olika
valensstadier. Slutligen är man vid
framställningen nödsakad att hålla sig under metallens
smältpunkt, varvid man måste räkna med att
den utfälles i finfördelad och högaktiv form.
Såsom ovan nämnts har de smältelektrolytiska
försöken ej heller lett till resultat.
Nyare framställningsmetoder
Den förste, som lyckades framställa ren titan,
var Hunter (1910). Efter att först ha försökt med
Berzelius’ och Moissans metoder men därvid
endast erhållit oren titan övergick han senare till
Nilson och Peterssons metod och lyckades till
slut framställa praktiskt taget 100 procentigt
titan med ett materialutbyte av 90 %. Härvid
utgick han från sorgfälligt renad TiCl4, som
reducerades med Na i en stålbomb, varur luften med
yttersta omsorg avlägsnats. Lely och Hamburger
bekräftade 1914 Hunters resultat och lyckades
även smälta metallen i en elektrisk vakuumugn.
Den renaste titanmetallen har erhållits enligt en
av van Arkel och de Boer utarbetad metod
(1925). De åstadkom en termisk sönderdelning
av TiJ4 i ett lufttomt kvartskärl, varvid Ti avsatte
sig upptill på till ca 1 400°C upphettade
volfram-trådar, medan den frigjorda joden förenade sig
Fig. 2. Reaktionskärl för reduktion av
TiClk med Na (Degussa).
Fig. 3. Laboratorieugn för reduktion av
TiCli med Mg (Bureau of Mines).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
