Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Polyvinylklorid som korrosionsskydd, av Rune Nylander och Vilhelm Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1035
Polyvinylklorid
som korrosionsskydd
Civilingenjör Rune Nylander och
Ingenjör Vilhelm Bergström, Uppsala
679.574.125.1 : 620.197.6
Användningen av plaster som korrosionsskyddande
ytbeläggning inom den kemiska industrin föreslogs första
gången av Baekeland 1909, men först långt senare fick den
allmän tillämpning. Ett betydande framsteg var därvid
införandet av de tyska plastmaterialen Vinidur och
Oppa-nol under 30-talet. Vinidur, som utgörs av en
polyvinyl-kloridplast, används dels som folie för inklädnad av
lagringsbehållare, reaktionskärl o.d., dels som
konstruktionsmaterial för kemisk apparatur av olika slag.
I Sverige var intresset för dessa produkter länge relativt
obetydligt. Detta torde till stor del ha berott på, att de
icke tillverkades inom landet, varigenom förbrukarna ej
kunde få erforderlig service. En bidragande orsak var
möjligen även den goda tillgången på högvärdiga
stålkvaliteter. Sedan 1945, då polyvinylklorid började
tillverkas även här, har emellertid en viss omsvängning ägt
rum, och korrosionsskydd av denna plast har nu med
utmärkt resultat provats vid flera industrier. De metoder,
som därvid kommit till användning, har varit inklädnad
med folier eller sprutning med polyvinylkloridlacker. Båda
dessa förfaranden ger ett gott skydd mot kemiska angrepp.
Beläggningarnas egenskaper
Polyvinylkloridens egenskaper kan som bekant varieras
inom vida gränser, beroende på vilka tillsatsämnen som
används, och på dessas mängder. Vinidur och dess i andra
länder framställda motsvarigheter utgörs av en icke
mjuk-gjord plast. Denna har den största
kemikaliebeständigheten men är svår att bearbeta och applicera, då den saknar
mjukgörare. I Sverige har hittills endast tillverkats folier
av en mjukgjord plast, som till sina egenskaper närmast
motsvarar den tyska produkten "Weichmipolam". På
senaste tiden har även tillverkning av hård polyvinylklorid
utan mjukgörare upptagits, och därigenom har större
möjligheter öppnats för effektivt korrosionsskydd. Nu
kommer alltså förutom folier även plattor, rör, profiler och
armaturdelar att kunna framställas inom landet av ett mot
det tyska Vinidur svarande, såväl mekaniskt som kemiskt
högresistent material.
Polyvinylklorid är färglös, men på grund av de
temperaturförhållanden, som den utsätts för vid kalandreringen
framförallt till tjocka folier, blir dessa dock understundom
något gulaktiga. För många ändamål kan det för
inkläd-nader vara fördelaktigt att använda en folie innehållande
fyllnadsmedel, t.ex. titandioxid. Den behandlade
apparaturen får härigenom en glänsande vit yta, vilket har både
praktisk och psykologisk betydelse speciellt inom
livsmedelsindustrin.
Polyvinylklorid är värmebeständig till omkring 50°C,
men kan under kortare perioder tåla en uppvärmning till
70—80°C. Vid uppvärmning mjuknar plasten, vilket
nedsätter dess mekaniska hållfasthet. Vid låg temperatur blir
folier och lack av standardkvalitet något spröda. För ytor,
som kommer att utsättas för temperaturer avsevärt under
0°C, bör man därför välja en speciellt mjukgjord folie.
Vid rumstemperatur är såväl foliens som lackens
mekaniska resistens däremot avsevärd.
Om plastbeläggningen kan väntas bli utsatt för stora
mekaniska påfrestningar, kan det vara lämpligt att skydda
den med något annat material. Så har t.ex. byggts
för-kromningskar av plåt som först beklätts med polyvinyl-
kloridfolie och sedan med ett lager av syrafasta
sten-plattor, vilka skyddar plasten för eventuellt nedfallande
metallföremål. Som värmeisolerande skydd har även
syrafast inmurning kommit till användning, t.ex. i
klortork-torn. Plattorna har då murats fast innanför folien, som
i sin tur skyddat den utanför liggande järnstommen mot
de korrosiva gaserna. Denna isolering tillåter avsevärd
höjning av gasens temperatur.
Polyvinylklorid är fullt beständig mot vatten och
vattenlösningar av neutrala salter. Även mot syror är
bestän-ligheten mycket god. Plasten påverkas sålunda icke av
koncentrerad saltsyra, av upp till 60-procentig svavelsyra
eller av utspädd salpetersyra. Alkalier i högre
koncentrationer förtvålar den i folien ingående mjukgöraren, varför
polyvinylkloridinklädnad endast bör användas för
utspädda lösningar. Detta gäller ej i samma grad för lacken,
då mjukgörare i egentlig mening ej ingår i denna. Vidare
utgör plasten ett utmärkt skydd mot utspädda organiska
syror och deras salter, alifatiska kolväten, alkoholer (även
högre alkoholer), korroderande gaser, animaliska och
vegetabiliska oljor samt petroleumprodukter med
undantag för vissa bensiner. Vid bearbetning av organiska
lösningsmedel är plasten däremot olämplig, då den antingen
sväller i dem eller dess mjukgörare lakas ut.
Hur polyvinylkloridens korrosionsskyddande egenskaper
utnyttjas i praktiken framgår av följande exempel på
hittills i Sverige utförda folieinklädnader och
lackbehandlingar: lagringstankar och montejus för utspädda syror;
torktorn för klorgas; behållare för fosforsyra; tankar för
betnings-, förkromnings- och förnicklingsbad;
lagringstankar för garvextrakter; träkar för kopparsulfat; diverse
kar för garverier, fruktmusterier och laboratorier;
konstruktioner utsatta för korroderande gaser samt
atmosfäriska angrepp; väggbeläggningar i laboratorielokaler och
dragskåp. Av betydelse för polyvinylklorids användning i
livsmedelsindustrin är, att den i sig själv är smak- och
luktfri och att såväl lack som folie är fysiologiskt fullt
oskadliga.
Appliceringsmetoder
Vare sig man avser att anbringa plasten som folie eller
lack, måste den yta som skall skyddas vara torr och väl
rengjord. Underlaget måste vara jämnt utan skarpa kanter
och håligheter. Vid inklädnad med folier är geometriskt
enkla ytor (plana, cylindriska eller svagt sfäriska) att
föredra, då skarvningsarbetet annars blir dyrbart. Vid
lackbehandling däremot kan underlaget ha praktiskt taget
vilken form som helst, förutsatt att ytorna är åtkomliga
för sprutning. Vid sprutningsförfarandet underbehandlas
glatta ytor, exempelvis valsad plåt, genom betning eller
sandblästring, för att lacken skall erhålla bättre fäste mot
underlaget. Dylik underbehandling har visat sig överflödig
för folier. Dessa klistras nämligen mot underlaget på så
sätt, att båda ytorna först bestryks en eller flera gånger
med ett speciellt klister, vilket delvis får torka in. Folien
anbringas sedan under värmetillförsel och pressning
(strykning), varvid synnerligen god kontakt erhålles
mellan denna och underlaget.
För mindre och geometriskt enkla inklädnader kan
skarvning av folierna helt utföras före appliceringen; i
andra fall görs detta i så stor utsträckning som möjligt.
Emedan skarvningen numera utförs genom
sammansmältning (högfrekvens-svetsning) av en ca 1 cm bred
överlappning, är det ur arbetssynpunkt lättare att göra detta arbete
på ett horisontellt underlag, t.ex. arbetsbord eller golv, än
exempelvis i en tank. Man kan också uttrycka saken så,
att inklädnaden "sys ihop" efter mått före anbringandet.
I allmänhet ger en folie av 0,5—0,6 mm tjocklek
tillräckligt skydd mot korrosion. En tjockare folie skulle bli
mycket ohanterlig och givetvis även dyrare.
Utförandet av inklädnad med folier kräver åtskillig
träning, för att ett gott resultat skall uppnås. Detta gäller
speciellt svetsningen. Svetstemperaturen är nämligen myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
