Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Rayon av cellulosa och proteiner, av SHl - Floroglucin, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1042
TEKNISK TIDSKRIFT
direkta, sura bomulls- och yllefärgämnen på acetatrayon
genom att försätta färgbadet med organiska lösningsmedel,
såsom etylalkohol eller ättiksyra. Den härvid uppstående
svällningen av fibern gör, att denna absorberar färgen och
energiskt kvarhåller den vid tvättning.
Under 1949 har två nya proteinfibrer kommit, nämligen
vicara, som framställts av zein, och en ännu namnlös
fiber av bomullsfröprotein. Det finns en god marknad för
nya proteinfibrer, ty de, som nu är tillgängliga, har
betydande brister. 1 jämförelse med cellulosarayon har de
låg hållfasthet, både våta och torra, och dålig beständighet
mot varma, sura eller alkaliska vätskor av det slag, som
måste användas vid färgning. Detta beror framför allt på
den syntetiska proteinfiberns starka svällningstendens.
Stora ansträngingar har därför gjorts att härda den,
varvid metallsalter och formalin har visat sig mest men icke
tillräckligt effektiva.
Vid framställning av vicara extraheras zein ur majsgluten
med isopropylalkohol och löses sedan i alkali till en
spinnvätska. Enligt uppgift har vicara den stora fördelen
framför annan proteinfiber (ur mjölk, sojabönor,
jordnötter osv.), att den är inert mot sura vätskor. Proteinen
ur bomullsfrö utlöses med alkali och fälls sedan med syra.
Spinnvätskan är även i detta fall en alkalisk lösning. Ca
2 Mt/år lär bli tillgängliga i USA. Båda de nya fibrerna kan
förbättras genom härdning med formalin (J A SoMiERS
Brit. Rayon Silk J. febr. 1950). SHl
Florogluein, som är 1, 3, 5-trioxibensen, framställdes först
i kommersiell skala av I G Farben för tillverkning
av ozalidpapper. Detta, som används till kopiering av
ritningar med svarta linjer på vit botten, innehåller både
en diazoförening och florogluein och kan därför
framkallas med ammoniak. I slutet av 1920-talet framställde
Kodak små mängder florogluein för eget bruk, men
tillverkningen upphörde redan 1931. när Pennsylvania Coal
Products Co satte i gång en fabrikation ur resorcin genom
smältning med alkali. Man uppnådde en tillverkning i
liten skala, men den upphörde 1935, då produkten icke
kunde fås tillräckligt ren. År 1934 uppmanades Edwal
Laboratories att försöka tillverka florogluein, och efter
ett år hade de lyckats få i gång kommersiell tillverkning.
Laboratoriemetoder för framställning av florogluein
bestod i smältning av di- eller trisubstituerade
bensenför-eningar med alkali. Det kunde även erhållas genom
hydrolys av flera naturprodukter extraherade ur växter. Den
förra produkten var vanligen oren, och den senare blev
för dyr. År 1897 förbättrades en tidigare utförd syntes
genom reduktion av trinitrobensoesyra med tenn och
saltsyra och hydrolys av den erhållna triaminobensenen. Den
första produktionen av florogluein i Tyskland och
Holland var baserad på detta förfarande; till en början
användes det även av Edwal, och det utnyttjas alltjämt i
Europa. Flera försök att ersätta det relativt dyrbara
tennet med en billigare metall har gjorts; Kalle AG lär
sålunda ha använt järn vid reduktionen, dock blott i mycket
liten skala.
Redan före USA:s inträde i kriget hade emellertid Edwal
utarbetat en process enligt följande schema:
H,N
nh> hci + H2O ho ( 1oh
(3)
cha
o2n/Nno2
Na.Cr.Oj
+ hjS04
NO,
trinitrotoluen
cooh
02Nj^ |NOa
\/
no»
trinitrobensoesyra
cooh
oin/Nnoi Fe+HCl han,’ ^inh-j
(2)
nh,
oh
florogluein
n02
nh2
triaminobensen
Den enda skillnaden mellan denna process och den äldre
europeiska är användningen av järn i stället för tenn i
formel (2). Edwal lyckades geoinföra bytet genom att
bestämma det mycket trånga temperatur- och
aciditets-intervall, inom vilket reduktionen kan utföras. Denna
modifikation visade sig ha flera fördelar utom den direkta
ekonomiska vinsten. Vid den gamla metoden var det
nödvändigt att bortskaffa största delen av det lösta tennet,
innan hydrolysen utfördes. Ferrokloriden stör däremot
icke denna och stabiliserar dessutom triaminobensenen,
varigenom mängden av delvis hydrolyserade produkter,
polymerer och sönderdelningsprodukter minskas. Dessutom
sänker ferrokloriden floroglucinets löslighet, varigenom
utbytet vid den slutliga centrifugeringen ökas.
Oxidationen av trinitrotoluen erbjuder inga svårigheter;
de få procents förlust, som uppstår, beror sannolikt på
föroreningar i utgångsmaterialet eller på lokal
överoxidation genom bristande omröring. Vid reduktionen är
däremot de yttre betingelserna mycket kritiska, blott några få
graders avvikelse från rätt temperatur eller ändring av
pH med mindre än en enhet orsakar betydande avvikelser
från det önskade reaktionsförloppet. Vid en liten variation
i betingelserna kan trinitrobensoesyra eller bildad
ferri-klorid verka oxiderande. Härvid regenereras icke
nitro-föreningen, utan aminen bryts ned. För låg aciditet vid
reduktionen gynnar bildning av delvis hydrolyserade
ämnen, vilket leder till inre koppling mellan oxi- och
aminogrupper eller till bildning av fenolkomplex med
ferrokloriden. För hög temperatur gynnar kondensation av
triaminen till olösliga, svarta eller bruna kristaller.
Edwal Laboratories är för närvarande ensam tillverkare
av florogluein i stor skala i USA. Utgångsmaterialet är
härvid sprängämnet TNT (trinitrotoluen), och därför
kunde Edwal ta hand om och nyttiggöra de stora militära
lager, som fanns i USA vid fientligheternas upphörande.
Den första och tills helt nyligen enda användningen av
florogluein är som framkallare för svart vita
kopieringspapper. Vid den våta processen prepareras papperet
härvid med en diazoförening, som sönderdelas av ljus. När
det belyses under en ritning, förstörs därför
diazoförening-en utom under de ogenomskinliga strecken. När papperet
sedan badas i en lösning innehållande florogluein,
reagerar kvarvarande diazoförening till ett svart färgämne.
Vid torrprocessen utnyttjas en liknande reaktion, men i
detta fall innehåller papperet både diazo- och
hydroxi-förening, varvid en stabilisering uppnåtts genom närvaro
av syra. Kopieringen sker på samma sätt som vid
våtprocessen, men det exponerade papperet behandlas sedan
med ammoniakånga, som neutraliserar syran och utlöser
reaktionen mellan diazo- och hydroxiförening. Förr
användes uteslutande florogluein vid denna process, men på
senare tid har det i någon mån ersatts av andra
hydroxi-föreningar. Resorcin och andra polyoxiföreningar kan
nämligen även kopplas till diazoföreningar, men de ger
icke den önskade djupsvarta färgen.
På senare tid har florogluein även kommit till användning
vid färgning. Vissa svarta diazofärger kan nämligen
effektivt framkallas med florogluein särskilt på acetatsilke. Det
ger en kallsvart färg, fullt jämförbar med den bästa, som
kan åstadkommas med "bona" (/^-oxinaftoesyra), och
dessutom med bättre ljus- och vattenäkthet. Under kriget
kunde bona ej erhållas i USA, men det har nu kommit
igen och kan slå ut florogluein, om dettas pris ej kan
hållas tillräckligt lågt.
När Edwal började sin tillverkning, kostade florogluein
48,50 $/kg. Genom förbättring och utökning av
produktionen kunde priset sänkas till 26,50 $/kg år 1941. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
