Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 11 november 1950 - Floroglucin, av SHl - Apparat för kapillärtitrering, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 1950
1043
sedan bona försvann ur marknaden, steg avsättningen för
floroglucin, och den ökade tillverkningen medförde en
ny prisreduktion till 12 $/kg. Trots detta lyckades bona,
som blott kostar 2,85 $/kg, åtminstone delvis uttränga
floroglucin vid färgning. Då emellertid 3,5 gånger så
mycket bona åtgår vid framkallningen, är prisskillnaden
egentligen icke så stor. Floroglucin har därför vissa utsikter
att hålla sig kvar även utan ytterligare prissänkning, men
Edwal hoppas att så småningom komma ned till 4,40 $/kg.
Man väntar, att floroglucin till detta pris skall få
avsättning även inom plastindustrin (M L Kastens & J F Kaplan
i Ind. Engng Chem. mars 1950). SHl
Apparat för kapillärtitrering. Man hör ofta, att de
elektriska mätmetoderna är elegantast, men väger man
deras känslighet och noggrannhet mot kostnaden för
apparat och arbetstid, kommer man till ett annat resultat.
Det visar sig då, att den bästa lösningen på ett
mätproblem oftast är en kombination av effekter från flera
områden av naturvetenskapen. Ett exempel härpå är mätning
av mycket små vätskevolymer, som tas in i eller töms
ut ur en kapillär genom sug eller tryck.
Vid den utföringsform, som här skall beskrivas, skjuter
vätskan en lösning av en elektrolyt framför sig, och
dennas rörelse mäts med hjälp av en radiosändare och
mottagare. Den förra sänder en våg med stabil frekvens och
intensitet, och signalen uppfångas av en mottagarantenn,
som har ett visst läge i förhållande till elektrolyten. I
mottagaren förstärks radiovågen linjärt, varigenom
elektro-lytens läge i förhållande till sändar- och mottagarantenn
kan mätas i /tA. Känner man kapillärens
genomskärningsarea, kan man ur längdmätningen erhålla en
volymbestämning.
Fig. 1 visar apparaten i enklaste utförande. Sändaren a
är i galvanisk kontakt k med elektrolyten b. Skall man
t.ex. pipettera en viss mängd vätska ur ett förrådskärl,
förskjuter man först genom tryck icke-elektrolyten c, så
att dess undre menisk når kapillärens ände. Här hålls
vätskan fast med hjälp av en elektromagnetisk broms,
som består av emulsionspelaren d och elektromagneten e;
emulsionen är en suspension av ferromagnetiskt material
i olja, och dess viskositet beror därför av magnetfältets
styrka. Dess rörelse kan fördröjas eller helt förhindras
genom reglering av strömmen till magneten.
Med drev f ställs mottagarantennen g? tätt ovan b:s övre
ände, varvid amperemetern A visar på noll, när sändaren är
igång. Längdskalan h ställs på noll enligt fig. 1. Kopplar
man nu till "sug" och lossar bromsen, rör sig b uppåt,
varvid kopplingen mellan de båda antennerna blir fastare,
och strömmen genom A stiger. Innan instrumentet nått
fullt utslag, ställer man med / in strömstyrkan på noll
och läser av längdförskjutningen på skalan, varefter denna
åter ställs på noll. Förfarandet kan upprepas 10—20
gånger, varigenom en vätskepelare på 20—30 cm kan
mätas exakt.
Fig. 2 visar ett annat utförande. Sändarantennen g1 är
fast förbunden med men noggrant avskärmad (i) från
mottagarantennen g.2. Den kapacitiva kopplingen mellan
de båda antennerna beror av elektrolytpelarens läge. Detta
är i fig. 2 sådant, att b mottar maximal energi från glf
men den kan icke avge någon till g.2 och A visar på noll.
Om elektrolyten b förskjuts uppåt, mottar den visserligen
Fig. 1. Apparat för
kapillärtitrering, enkelt
utförande
(längdmätning), A
mikroampere-meter, a sändare, b
elektrolyt, c
icke-elek-trolyt, d emulsion, e
elektromagnet, f och h
drev, g1 och gg
sändar-resp. mottagarantenn,
k kontakt, l
lågfrekvensförstärkare, m
stabiliserat
nätaggregat.
mindre sändarenergi från gu men den förmår i stället
överföra åtminstone en del av denna till gs, varför A
visar ström, som får maximal styrka, när b når lika långt
in i antennerna g1 och g2. Fortsätter b att röra sig uppåt,
faller strömstyrkan, och när den ånyo blivit noll, avläses
och flyttas längdskalan.
Den modifikation av utförandet enligt fig. 2, som visas
i fig. 3 torde vara den bästa lösningen. I detta fall är
kapillären lindad i spiral, antennerna är fasta och består
av två från varandra skärmade halvcylindriska plåtar.
Under det man i de båda föregående fallen mäter
längder, mäts i detta fall vinklar. I de förra fallen motsvarar
anordningarna ett skjutmått, i senare fallet en
mikrometerskruv. När elektrolyten passerar genom spiralen, går
ampermeterns utslag genom ett maximum för varje varv.
Antalet sådana pius strömstyrkans slutvärde anger
förflyttningens storlek. Härigenom undviks felen vid skalans
förflyttning, och mätnoggrannheten blir större.
Apparatens känslighet är den minsta vätskemängd, som
kan påvisas, och den uppgår till 10~~11 ml. Vid lämpligt
utförande blir det absoluta mätfelet av samma
storleksordning, och man kan alltså mäta t.ex. 10~9 ml med ett
relativt fel på 1 %. Denna mängd motsvarar en mätperiod
och omfattar 100 delstreck på amperemetern. Med 100
mätperioder kan man mäta 10~~7 ml, och används härvid
vinkelmätning, blir det absoluta felet oförändrat;
noggrannheten är då 0,1 %. Både känslighet och noggrannhet är
alltså större än för de flesta andra mätmetoder.
Kapillärtitrering har hittills huvudsakligen använts vid
biologiska arbeten, men den kan med fördel användas vid
utförandet av många andra precisionsarbeten, såsom
mi-krotitrering, mikromätning av diffusion, ytspänning och
viskositet (B H Daimler i Chem.-Ing.-Technik 14 mars
1950). SHl
Fig. 2. Apparat för kapillärtitrering, förbättrat utförande
längdmätning), i skärm, övriga beteckningar enligt fig. 1.
Fig. 3. Apparat för kapillärtitrering (vinkelmätning),
beteckningar enligt fig. 1 och 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
